Så det är så vi är?

Hittade ett bra citat på min nyfunna sida för jobb-underhållning (det är inte så mycket att göra på jobbet ibland).
Fast jag vet inte om jag känner mig girig direkt?

Let's Keep Watching Movies about Them and Being Secretly Turned On

Queer: I think bisexuality is just trendy, or for people who can't come out of the closet.
Fag hag: I agree. I could never date a bisexual.
Loud girl: Bisexuals are just fucking greedy!

--Hayden Residence Hall

Overheard by: Cooper

via Overheard in New York, Apr 19, 2007

Peace!

Så det är så vi är?

Hittade ett bra citat på min nyfunna sida för jobb-underhållning (det är inte så mycket att göra på jobbet ibland).
Fast jag vet inte om jag känner mig girig direkt?

Let's Keep Watching Movies about Them and Being Secretly Turned On

Queer: I think bisexuality is just trendy, or for people who can't come out of the closet.
Fag hag: I agree. I could never date a bisexual.
Loud girl: Bisexuals are just fucking greedy!

--Hayden Residence Hall

Overheard by: Cooper

via Overheard in New York, Apr 19, 2007

Peace!

Flumskola eller militärakademi?

Skolpolitik i liberal tappning har som bekant blivit Folkpartiets kärnfråga sedan en tid tillbaka, speciellt efter att partiet tilldelades både utbildnings- och skolministerposterna i regeringen. Mycket bra saker har redan genomförts, men hur är det egentligen med det liberala inslaget?

Idag finns det två stora frågor där folkpartiet har intagit en ställning som jag som liberal ställer mig frågande till. Vi tar dem i tur och ordning.

Det första som dök upp efter valet var att Jan Björklund aviserade att det nu skulle bli slut med skolor där eleverna hade majoritet i skolstyrelsen. Detta trots att det inte finns några tecken på att dessa skolor skulle bli sämre skötta än andra, snarare tvärt om. Här verkar principen vara att omyndigförklara eleverna.
Förvisso är de inte myndiga i lagen mening, men de kan ändå fatta beslut och i ekonomiska frågor kan vi nog räkna med att de tar goda intryck av de vuxna som sitter med i skolstyrelserna. Det finns inget egentligt argument för att avskaffa ett sådant system. I liberal mening är det snarast tvärt om, då grundprincipen bör vara att alla individer ska kunna ha så stort inflytande över sitt eget liv som möjligt så länge det inte går ut över någon annans fri- och rättigheter.
Att Björklund ändå väljer att gå emot detta är förmodligen ett försök att skaffa populistiska poäng genom att visa krafttag mod flumskolan.
Tyvärr missar han målet och har i stället fått människor att ifrågasätta om Sveriges liberala parti egentligen är liberalt alls.

Den andra frågan är principen om flexibel skolstart. Sveriges kommuner och landsting har uppvaktat regeringen och begärt att man ska göra skolstarten flexibel genom att man luckrar upp åldersgränsen för skolstart samt att man gör det möjligt att börja när som helst under det första läsåret. Det har inte hörts några större invändningar från lärarförbund eller föräldrar, utan alla verkar överens om att det vore det bästa för individer. Från regeringen har man dock gett kalla handen. Återigen ett utslag för den överentusiastiske skolministern som på alla sätt vill utplåna varje tillstymmelse till flumskola?
Glädjande nog tänker (borgerligt styrda!) Sveriges kommuner och landsting inte ge sig utan vill fortsätta driva frågan.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att även om det är behjärtansvärt att äntligen göra upp med flumskolan, där eleverna inte lär sig kunskaper utan får lära sig hur de (eventuellt) kan leta upp kunskap om de orkar och tror att de kan behöva den, får man inte göra processen löjlig.
Folkpartiet bör vara Sveriges största liberala parti och i det mandatet ingår inte att ta i med hårda nypor så fort det är något som kan anses vara lite fritt. Snarare tvärt om. Det ingår däremot i mandatet att tillse att alla individer kan utvecklas till sin fulla potential. Därmed ska man ta tag i flummet i skolan, styra upp skolmiljön så det blir ordning och reda, att eleverna lär sig saker och att de lär sig att respektera varandra och bli demokratiska samhällsmedborgare. Däremot ska man inte stoppa deras möjligheter att påverka sin vardag eller att utvecklas i sitt politiska och ideella engagemang. Att exempelvis sitta i skolstyrelsen är för mig en uppenbar inkörsport till att börja engagera sig i större samhällsfrågor.
Att försöka stoppa individer från att börja skolan vid den tidpunkt det vore mest gynnande för deras personliga utveckling och i stället hålla krampaktigt fast i traditionella rutiner är inte heller speciellt liberalt.

Om folkpartiet ska kunna återhämta sitt förtroende hos både sina egna gräsrötter men även hos väljarna som söker ett liberalt alternativ i Svensk politik, är det dags att börja återgå till mer liberal politik som fungerar på lång sikt i stället för att försöka plocka kortsiktiga populistiska poäng.

Vad gräver de grävande journalisterna efter?

Idag debuterade Lars Adaktusson som kolumnist i SvD. Hans första kolumn handlar om varför han inte hyllar grävande journalistik. Ett provocerande ämne kan tyckas, men den som läst kolumnen håller förhoppningsvis med honom.


Lars tar helt enkelt ställning emot den grävande journalistik som med etiskt tvivelaktiga metoder gräver fram fakta, han är emot den grävande journalistik som helt enkelt låter ändamålen helga alla medel och konsekvenser av grävandet, och han är emot den grävande journalistik som gräver upp personliga pinsamheter som inte har något med sakfrågorna att göra.
Lars tar också ställning mot den rådande attityden bland journalister att den som inte är för varje liten del av den så kallade grävande journalistiken är emot all grävande journalistik.
Att folk får hotbrev, råkar ut för misshandel och skadegörelse, att de hängs ut i medierna angående något helt ovidkommande eller till och med bara förtalas, det är inte följder av den grävande journalistiken enligt gängse uppfattning i journalistkåren.
Det är enbart följder av att personerna är offentliga, och därmed har de accepterat att "det är sånt som händer".

Är det någon med än jag som tycker att Lars är den som har fullständigt rätt här, och att den gängse uppfattningen bland journalister är helt uppåt väggarna fel?

Som studerande inom medie- och kommunikationsvetenskap har jag ofta förundrats över hur vissa personer kan kalla sig journalister och det som de presterar för olika medier kan kallas journalistik? Skvaller, dikt, smutskastning eller övertramp är mer likt sanningen. Självklart måste det finnas undersökande och grävande journalistik. Dock måste även journalister respektera individers integritet och även respektera att det finns något som är av allmänintresse och det finns annat som inte har på en löpsedel att göra.

Jag, och många med mig tror jag, efterlyser en bättre självbehärskning, självrannsakning och självkritik bland journalister och medier. Det är dags att seriös nyhetsjournalistik och undersökande journalistik återtar medierna från kändisskvallret, smutskastningen och snasknyheterna.
Hur ska vi annars kunna ha en fortsatt levande demokratidebatt och ett fungerande demokratiskt system? Hur är det tänkt att vi ska få människor att intressera sig och engagera sig i frågor som rör deras och andras framtid, om det enda som kommer fram i medierna är stora olyckor, kändisbröllop och skandaler?

Dags för en reformation av våra medier!

Med förbundna ögon?

En ny vecka gryr och som vanligt är det mycket på gång. För oss folkpartister kommer den närmaste veckan bli händelserik. Det har nämligen blivit dags för det rättsliga efterspelet beträffande dataintrånget som skedde under början av 2006 och som hamnade i medierna strax innan valrörelsen.

För min egen personliga del ska det bli intressant med tanke på att jag skriver min C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap just om Folkpartiets kriskommunikation i samband med dataintrånget. Det som händer den närmaste veckan kommer ju inte att komma med i uppsatsen eftersom det inte har med kriskommunikationen att göra, men det är ändå intressant att se hur det hela slutar och hur kriskommunikationen speglade den sanning som förhoppningsvis kommer till uttryck i rättegången.

Hela intrånget är ju en historia för sig. Intrången skedde under första delen av 2006. Socialdemokraterna kände antingen till dem redan under sommaren men valde att hålla på dem för att kunna använda skandalen i valrörelsen, eller så har de en totalt undermålig datasäkerhet och borde alltså inte få befatta sig med några elektroniska uppgifter om rikets säkerhet. Min gissning är på det förstnämnda, men jag kan ju inte garantera det. I vilket fall är det inte direkt något som ger mig mer förtroende eller skapar sympati för det socialdemokratiska partiet.

Lösenordet spreds först i västra Sverige och därefter uppåt inom Liberala Ungdomsförbundet. Under lång tid gick lösenordet dessutom från homosexuell kille till homosexuell kille (ok, kan funnits någon bisexuell också, jag har inte stenkoll). Vilket sammanträffande? Och varför fick aldrig jag lösenordet förresten?

Hur som. Det har varit många personer med dåligt omdöme i den här historien, dålig koll på vad som egentligen hänt, dålig kommunikation, dålig förståelse med mera. Att fel har begåtts är uppenbart. En notering, inte en förmildrande omständighet, är att många förmodligen inte visste att det är olagligt att använda en annan lösenord för att komma åt den här typen av uppgifter. Hur ofta har man inte lånat ut sitt lösenord till en kompis för att de själva ska kunna hämta någon information eller liknande från ett system? Om så bara genom att inte logga ut och låta dem logga in till ett system där även de har tillgång? Jag tror inte att många visste att det här skulle kunna få något annat efterspel än ett medialt.

Det ska bli ytterst intressant att följa rättegången och se hur många som kan klandras för intrånget, men också se om det kanske framkommer uppgifter om hur (inte om!) Socialdemokraterna kommit åt interna uppgifter från Folkpartiet. I den här världen spionerar alla på alla. Anledningen till att det har blivit en så stor affär med Folkpartiets dataintrång är just för att man gjort något som faktiskt bryter mot lagen, även om de inblandade säkerligen inte trodde att det var annat än moraliskt tvivelaktigt. Liknande metoder används av alla partier och ungdomsförbund i olika utsträckning. Skillnaden är att man (troligen och/eller oftast) håller sig på rätt sida lagen när man spionerar på varandra.

Justitia med sina förbundna ögon kommer nog att vilja lyfta på ögonbindeln och kasta några intresserade ögon på den kommande processen. De inblandade skulle nog själva ha mått bra av att ta bort sin ögonbindel och kika på lagstiftningen innan de började leka med lösenorden.

HBT á là Polski

Medan stora delar av Europa äntligen börjar visa framsteg vad gäller HBT-politiken, vill Polen gå tillbaka till mer värdekonservativa lagar, lagar som troligtvis till och med står i strid med de direktiv som finns inom EU. Medan Polen försöker snabb-utreda lagar jobbar EU å sin sida för att utreda huruvida de ens kan få anta samma lagförslag.

Polen har en väldigt konservativ och bakåtsträvande regering för tillfället. Det har uttalats från olika ministrar att det inte är helt ok med homosexualitet. Vissa vill egentligen gå så långt som att förbjuda homosexualitet. De som är mer kopplade till vad som är möjligt att genomföra vill bara införa en lag som stoppar den "homosexuella propagandan i skolorna" för att använda ansvarig ministers egna ord.

En utveckling som denna känns inte alls ok, inte någonstans och speciellt inte i ett EU-land. Som tur är har EU-kommissionen uppmärksammat att man i Polen försöker att trycka igenom denna lag så snabbt det bara går. De indikationer som finns från EU är att denna lag inte är förenlig med EU:s direktiv och regler och att den i så fall kommer att bli underkänd när den ska rapporteras till EU. Om den inte redan har slängts i papperskorgen för att Polens parlament insett att den ändå aldrig kan bli verklighet.

Det mest intressanta i detta är egentligen inte lagen. Den är bara ett symptom på ett underliggande problem, nämligen den ärkekonservativa synen på människor och framför allt HBT-personer som finns i ett flertal av de forna östländerna (men givetvis även i en del västliga EU-länder). Här finns mycket arbete att göra, och ett arbete som inte EU kan göra enbart genom kommissionen. Här kan de enskilda medlemsländerna spela en roll, och Sverige som traditionellt stödjer en liberal politik gentemot HBT-personer bör här ligga i framkant.

Sverige kan genom EU bidra till att många minoriteter i östra Europa kan få rättigheter och slippa förföljelse. Det som krävs är politisk vilja att faktiskt genomföra projekt och utöva påtryckningar. Det viktigaste är inte heller politisk makt utan att man faktiskt får till stånd en förändring av attityden hos befolkningen i dessa länder i allmänhet men även bland politikerna i synnerhet. Det måste finnas folkligt stöd för reformer och liberalisering av politiken som gäller minoriteter, men det måste också finnas en vilja bland politikerna att själva ta initiativ till sådana förändringar.

Jag efterlyser nu initiativ från Folkpartiet och Centerpartiet, som är uttalat för HBT-personers rättigheter. Detta initiativ får gärna inkludera andra partier i Sverige som för en politik som för HBT- och minoritetsrättigheter framåt. Sverige behöver mer samarbete över blockgränserna för att få en levande politik som gör skillnad. När även vänstern är för en liberal politik på detta område är det möjligt.

Mediecensur

Nu har jag väckt mångas uppmärksamhet med rubriken tror jag. Censur av medier är en ständigt het fråga. I detta fall är den extra het, men handlar inte om utomståendes censur, eller försökt därtill, av fria medier i en demokrati. Här är det medierna själva som försöker censurera människor som i den fria demokratin borde ha rätt att uttrycka sig precis hur och när de vill.

Jag talar givetvis om Carl Bildts blogg. Kanske talar jag ännu mer om de kommentarer som kommit från medier och mediepersonligheter om lämpligheten med denna blogg.

Den som undgått att märka uppmärksamheten kring vår utrikesministers bloggande måste ha varit på Jupiter eller nåt annat avlägset ställe, helt avskuren från tillgång till svenska medier. Medierna har inte varit nådiga i sin kritik, och en före detta chefredaktör på Svenska Dagbladet sade att han ansåg att en politiker inte hade rätt att tala till folket direkt utan att medierna kunde granska det som sades.

Vänta ett tag nu. Vad är det man brukar kalla en granskning av något som ska sägas eller tryckas innan det godkänns för spridning? Hm, det känns som att ett passande ord kan vara... Censur? Ja, det verkar stämma. Betyder det att vi här har en före detta chefredaktör för en av våra största dagstidningar, som propagerar för censur? Samme person som garanterat skulle skrika högt om någon föreslog att hans egna åsikter skulle utsättas för en sådan granskning innan de fick publiceras på något sätt?

I ett ord: Ja.

Medierna har, dels på grund av egen förskyllan, dels genom teknikutvecklingen, blivit förbigångna av individer som vill kunna publicera sina egna tankar och idéer och ibland även granskningar av andras uttalanden och idéer. Medierna får fortfarande publicera och kritisera så mycket de vill, men nu kan även de som tidigare blivit felciterade, förlöjligade, tystade eller bara allmänt kritiserade få sin chans att ge sin version av historien. Kan det vara dåligt?

Ja, enligt en del av medierna och företrädarna för det som kan räknas som mer klassisk journalistik.

Nej, enligt mig och många andra medborgare och framför allt liberaler.

Yttrande- och tryckfriheten är grundläggande friheter för alla liberaler och de grundpelare som alla moderna demokratiska samhällen står på. Att medierna på något sätt själva skulle vilja sätta dessa friheter ur funktion genom att åberopa sin egen förträfflighet och därmed försöka skapa ett publiceringsmonopol är horribelt, inte minst då det skulle helt undergräva de friheter som de själva grundar sin existens på. Att man som före detta chefredaktör på en av Sveriges största dagstidningar ens kommer på tanken att på detta sätt försöka sätta munkavle på en ledande politiker enbart för att han är politiker, det är för mig helt oförståeligt. Att ett flertal medier, med övervikt av medier som lutar åt vänsterkanten är väl dock värt att tillägga, är än mer obegripligt.

Ministrar och politiker är människor, vars fri- och rättigheter inte kan inskränkas bara för att de råkar ha det jobb de har. Däremot kan vi ställa krav på att de visar viss lojalitet mot arbetsgivaren samt att de håller en moraliskt hög nivå på sina uttalanden, då de representerar den exekutiva makten i landet. Att politiker som kritiserats för exempelvis sin privatekonomi inte skulle kunna få uttala sig för att svara på kritiken är däremot helt uppåt väggarna.

Ingen har åsikts- eller publiceringsmonopol i en demokrati, ingen har rätt att kräva censur. Det bästa och egentligen enda sättet att bemöta åsikter man inte tycker om är genom att ta debatten, inte genom att försöka stoppa åsikterna från att komma ut i offentligheten, oavsett om det är genom (försök till) censur eller genom att man bara ignorerar dem eller tiger ihjäl dem.

Någon som ser kopplingarna till den (icke existerande) debatten med Sverigedemokraterna i detta förresten?

Mänskliga fri- och rättigheter - en liberal regerings kärnfrågor?

I dagens SvD finns en intressant debattartikel på Brännpunkt. Peter Nobel anklagar Bildt för att hyckla i utrikespolitiken. Nu ställer jag mig väl kanske inte till 100% på hans sida, men han har några viktiga poänger.

Det jag framför allt ser som intressant är hans angrepp på Sverige (och även andra västländers) bristande respekt för mänskliga rättigheter. Att USA inte skrivit på FN:s barnkonvention och därmed kanske snarast ska klandras för detta än att de bryter mot den må vara hänt. Men även Sverige och ett flertal europeiska länder bryter mot olika delar av konventionen om mänskliga rättigheter samt barnkonventionen.

Som liberal har jag närmast hjärtat alla frågor som rör individens rättigheter och friheter, men givetvis också skyldigheter. Med en regering där alla partier utom KD är uttalat liberala i en eller annan mening borde dessa frågor även ligga dem varmt om hjärtat.

Således:
Sverige har länge undvikit att införliva FN:s konventioner i sin lagstiftning, och vi har även blivit kritiserade av FN för att bryta mot konventioner vi skrivit under. Nu när vi har en regering som logisk sett borde värna just dessa rättigheter mer än något annat torde det alltså vara dags att äntligen få dem inskrivna i gällande lagstiftning. Det bör inte vara något stort steg då man med största sannolikhet (jag antar detta utan att ha en formell opinionsundersökning att luta mig tillbaka mot) har majoriteten av Sveriges befolkning bakom sig för detta. Det är ytterst få som är emot att vi ska följa de avtal vi skrivit under, och ännu färre när det är avtal som garanterar alla människor grundläggande fri- och rättigheter.

Lars Leijonborg och övriga partiledare inom alliansen, stå upp för mänskliga rättigheter och genomför äntligen dessa, i grunden äkta liberala, reformer av lagstiftningen!

Om någon undrat varför jag är liberal

Jag satt och tittade lite i LUF:s citatmapp i NUBBS idag. Det finns massor med roliga saker. Ett citat som verkligen fick mig att fundera på om det var komiskt eller tragiskt var dock detta:

ST-ordföranden på Luleå universitet, Lars Frisk, säger:
– Även om folk får mer i plånboken är jag självklart emot det. Regeringen signalerar att man inte behöver vara med i facket om man inte vill.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0%2C2789%2C918186%2C00.html

Det här är en äkta åsikt från en av facket förtroendevald med andra ord. Och sen undrar folk ibland varför man inte står till vänster...

Askonsdag

Idag har jag varit nere i R1 hela dagen i princip. För den som inte vet det, är R1 Sveriges första kärnreaktor. Som alla förstår låg den självklart rakt under KTH i utkanten av de centrala delarna av Stockholm. Nu finns bara rummen kvar, själva reaktorn ligger på slutförvaringen för lågaktivt avfall i Forsmark, och det svenska natuuranet som användes i reaktorn ligger i det tillfälliga förvaret i Studsvik (om det nu inte flyttats till det andra tillfälliga förvaret i Oskarshamn förstås).

Hur som helst, anledningen till att jag befunnit mig där är att vi nu sänder guidade turer via videolänk till Tekniska muséet. Det är riktigt kul att vara med och hjälpa till med det! Tvåvägs video- och audiokommunikation med uppbygd miljö för att skapa närvarokänsla i ett virtuellt delat rum, det är ett riktigt kul projekt. Ännu roligare är att se folks (ofta barns) miner när de inser att personen på skärmen inte är en robot, animation eller förinspelad utan faktiskt står någonstans och pratar med dem "live".

Ska till Tekniska muséet imorgon och stå på den sidan under dagen. Sen ska jag hem till min födelsedagsfest. Hoppas jag träffar många av mina läsare där (för de flesta av er är ju mina vänner, antar jag).