Vem vågar idag gå i pension? Svaret verkar vara: Alla som själva lagt undan pengar varje månad i privat pensionssparande. Pensionerna har inte utvecklats i takt med lönerna de senaste åren och därmed har de heller inte anpassats efter prisutvecklingen i samhället. Därmed har många av dagens pensionärer en pension de inte kan leva på. Dessutom ligger sjukpensionen på en orimligt låg nivå som gör att många inte kan leva på sin pension ens när de enbart försöker betala de mest basala behoven som t.ex mat, hyra, el, vatten och kläder.
Diskussionen går varm i medierna om vems fel det är att pensionärerna inte har det så bra som de borde ha. Socialdemokraterna beskyller alliansen för att bryta en gammal överenskommelse och verkar likställa det med total katastrof och svek. Förvisso har de en poäng i att Sverige tjänar på att ha en bred överenskommelse om pensionerna men Sverige skulle tjäna på många breda överenskommelser. Alliansen sträcker ut en hand för att komma fram till en ny överenskommelse som fungerar men Socialdemokratin tycker det tar för lång tid. Följden blir bara mer politisk käbbel, som vanligt.
Jag anser ju självklart att pensionärerna måste få en förbättring. Framför allt måste garantipensionen uppvärderas, lägsta pensionsbelopp måste höjas så alla pensionärer kan klara sig på sin pension. Vi ska inte förnedra människor, som hela sitt liv jobbat och bidragit till samhället, genom att tvinga dem att söka socialbidrag för att klara sig när pensionen inte räcker till. Vi ska inte heller göra det omöjligt att klara sig på sjukpension, många sjukpensionärer är inte fuskare och kan inte stånga sig blodiga mot byråkratin för att få pengar så de kan överleva, helt enkelt eftersom de inte har den energin. Förvisso måste man få bort människor ur bidragsberoendet men det är bättre att försöka identifiera alla som faktiskt skulle kunna jobba deltid eller till och med heltid och förändra deras sjukpension samt hjälpa dem ut i arbetslivet igen, än att dra ner pensionen för samtliga för att skapa incitament.
Sverige måste bli bättre på att skapa ett grundläggande socialt skyddsnät som garanterar alla en miniminivå samt garanterar att även de med högre inkomster kan få rimlig ersättning under en övergånsperiod. I dagsläget fyller systemet inte alla funktioner det borde.
Samtidigt måste systemet tillåta privata försäkringar just för dem med högre inkomster. Staten ska garantera en grundtrygghet. Vill man som höginkomsttagare klara av bibehållen levnadsstandard även om man blir sjukpensionär får man lägga till privata försäkringar. Att kräva detta av låginkomsttagare och de nedre skikten av medelinkomsttagarna är däremot inte rimligt.
Det är dags för en ny pensionsuppgörelse som kombinerar social grundtrygghet med individuella möjligheter till privata försäkringar om man så önskar. På så sätt kan grundnivån i försäkringssystemet höjas till en rimlig nivå samtidigt som systemet inte klappar ihop. Därutöver bör det införas bättre kontroller för att stävja missbruk av systemet.
Jag hoppas att Sveriges liberala partier (FP, C och kanske även M) tar initiativ till en sådan ny uppgörelse över blockgränserna snarast.
30 oktober, 2007
Vem har havererat?
Josefin Brink från Vänsterpartiet intervjuas i dagens Politik direkt i SvD. Josefin är verkligen en frisk fläkt i politiken, all respekt till henne. Nu håller jag väl inte med hennes åsikter direkt, men det är roligare när det finns en engagerad och livlig person att debattera med. Hoppas att jag själv ges möjligheten framöver.
Tills vidare får jag helt enkelt debattera genom min lilla blogg här. Idag vill jag kommentera två av hennes uttalanden i artikeln.
Enligt Josefin Brink är alltså svaret på arbetslösheten att med skattemedel finansiera fler jobb. Det privata ska inte ges någon roll i det hela utan här ska vi se till att andra människor betalar på sin skattesedel för att sätta människor i arbete. Det rimmar väldigt illa med den ekonomiska utvecklingen globalt, där vi måste skapa jobb inom den privata sektorn för att klara av att behålla ett socialt nätverk.
Att staten ska spendera mer pengar på att sätta folk i arbete, istället för att skapa förutsättningar för den privata sektorn att anställa fler, är inte hållbart i längden. Om vi inte vill ha ett samhälle med skatter kring 80% måste vi se till att fler betalar skatt och att pengarna kommer mer från privata företags kassakistor än från staten och offentlig sektor.
Vi ser redan idag välfärdssystem på väg mot haveri, mest uttalat i Japan där befolkningen blir allt äldre men även på vissa ställen i Europa. Om vi vill undvika denna utveckling kan inte staten vara garanten även för jobb. Staten måste få in pengar från det privata för att finansiera det offentliga. För mig är det viktigt att ha ett fungerande välfärdssystem samtidigt som människor har stor möjlighet att själva bestämma över sina liv och sina ekonomiska tillgångar. På så sätt skapar man större frihet och även förutsättningar till ett rikt samhälle som kan komma alla till del.
Jag förstår att Josefin Brink tycker det är ett ohållbart system med friskolor. De har ju visat på misslyckandena i den kommunala skolan och hur det går att med samma mängd pengar går att bedriva affärsmässig utbildningsverksamhet som dessutom håller högre kvalitet än den kommunala skolan. Detta beror givetvis mycket på att friskolor har lättare att förnya sig och förändra skadliga strukturer. All offentlig verksamhet präglas av konservatism och tröghet. Byråkrati är skadlig för kvalitet och effektivitet.
De missförhållanden som uppdagats är ofta knutna till religiösa friskolor. I några fall förekommer det även missförhållanden i andra friskolor och då ska man genast kliva in från myndighetshåll och se till att dessa rättas till, alternativt drar in tillståndet för skolan. Intressant vore dock om precis samma gällde för kommunala skolor. Undrar hur många kommunala skolor som då skulle bli belagda med näringsförbud (eller kanske snarare verksamhetsförbud då de ju inte är näringsdrivande).
Att det blir olikheter när människor söker sig till de skolor som är bättre, och att det därmed blir en fråga (i varje fall på gymnasiet) om att poängkravet därmed höjs, det säger sig självt. Lösningen på detta är inte att förbjuda de bra skolorna, utan att skapa möjlighet för de dåliga, ofta men inte alltid kommunala skolorna, att utvecklas och förändras till det bättre. Förvisso representerar ju Josefin Brink ett parti som i debatten tidigare velat avskaffa läxorna eftersom det är orättvist att inte alla elever har möjlighet att göra lika bra ifrån sig på läxorna.
Intressant här är ju för övrigt att argumentet var att alla inte har föräldrar som kan "hjälpa till" med läxorna lika bra hemma. Själv trodde jag det var eleverna själva som skulle göra läxorna och inte föräldrarna.
Jag tycker att de här exemplen från dagens SvD tydligt visar varför alliansen vann valet. Att kräva att staten ska ta hand om snart sett allt, från att garantera alla medborgare statligt finansierade arbeten till att alla skolor ska drivas i kommunal regi så ingen kan se hur dåligt eller bra det går för det systemet, det är inte ett samhälle som den moderna människan vill leva i.
Det är inte friskolor och arbetspolitik som misslyckats. Det är den alternativa politik som vänstern erbjuder som har havererat.
Tills vidare får jag helt enkelt debattera genom min lilla blogg här. Idag vill jag kommentera två av hennes uttalanden i artikeln.
I själva verket, säger Josefin Brink, är det hennes eget vänsterparti som
förespråkar en jobbsatsning värd namnet: anställ 150 000 fler i offentlig sektor
de närmaste åren, till en kostnad av 30 miljarder kronor.
- Det svarar mot reella behov. Vad är det för fel att använda de jättestora
överskotten i ekonomin till att anställa personer i den kommunala hemtjänsten, i
barnomsorgen och i skolan?Josefin Brink i Svd Politik direkt, 2007-10-30
Enligt Josefin Brink är alltså svaret på arbetslösheten att med skattemedel finansiera fler jobb. Det privata ska inte ges någon roll i det hela utan här ska vi se till att andra människor betalar på sin skattesedel för att sätta människor i arbete. Det rimmar väldigt illa med den ekonomiska utvecklingen globalt, där vi måste skapa jobb inom den privata sektorn för att klara av att behålla ett socialt nätverk.
Att staten ska spendera mer pengar på att sätta folk i arbete, istället för att skapa förutsättningar för den privata sektorn att anställa fler, är inte hållbart i längden. Om vi inte vill ha ett samhälle med skatter kring 80% måste vi se till att fler betalar skatt och att pengarna kommer mer från privata företags kassakistor än från staten och offentlig sektor.
Vi ser redan idag välfärdssystem på väg mot haveri, mest uttalat i Japan där befolkningen blir allt äldre men även på vissa ställen i Europa. Om vi vill undvika denna utveckling kan inte staten vara garanten även för jobb. Staten måste få in pengar från det privata för att finansiera det offentliga. För mig är det viktigt att ha ett fungerande välfärdssystem samtidigt som människor har stor möjlighet att själva bestämma över sina liv och sina ekonomiska tillgångar. På så sätt skapar man större frihet och även förutsättningar till ett rikt samhälle som kan komma alla till del.
-Vi är för mesiga när det gäller privatskolorna. Det blir tydligare för
varje dag att det är ett ohållbart system, med olikheter och missförhållanden.
Ett totalt haveri.
Den politiska debatten är skev, tycker hon. Det enda som diskuteras är de
religiösa friskolorna.
- Istället borde vi fråga oss "Varför ska privata företag överhuvudtaget
driva utbildningsverksamhet?". Jag tycker inte att det är
rimligt.Josefin Brink i SvD Politik direkt 2007-10-30
Jag förstår att Josefin Brink tycker det är ett ohållbart system med friskolor. De har ju visat på misslyckandena i den kommunala skolan och hur det går att med samma mängd pengar går att bedriva affärsmässig utbildningsverksamhet som dessutom håller högre kvalitet än den kommunala skolan. Detta beror givetvis mycket på att friskolor har lättare att förnya sig och förändra skadliga strukturer. All offentlig verksamhet präglas av konservatism och tröghet. Byråkrati är skadlig för kvalitet och effektivitet.
De missförhållanden som uppdagats är ofta knutna till religiösa friskolor. I några fall förekommer det även missförhållanden i andra friskolor och då ska man genast kliva in från myndighetshåll och se till att dessa rättas till, alternativt drar in tillståndet för skolan. Intressant vore dock om precis samma gällde för kommunala skolor. Undrar hur många kommunala skolor som då skulle bli belagda med näringsförbud (eller kanske snarare verksamhetsförbud då de ju inte är näringsdrivande).
Att det blir olikheter när människor söker sig till de skolor som är bättre, och att det därmed blir en fråga (i varje fall på gymnasiet) om att poängkravet därmed höjs, det säger sig självt. Lösningen på detta är inte att förbjuda de bra skolorna, utan att skapa möjlighet för de dåliga, ofta men inte alltid kommunala skolorna, att utvecklas och förändras till det bättre. Förvisso representerar ju Josefin Brink ett parti som i debatten tidigare velat avskaffa läxorna eftersom det är orättvist att inte alla elever har möjlighet att göra lika bra ifrån sig på läxorna.
Intressant här är ju för övrigt att argumentet var att alla inte har föräldrar som kan "hjälpa till" med läxorna lika bra hemma. Själv trodde jag det var eleverna själva som skulle göra läxorna och inte föräldrarna.
Jag tycker att de här exemplen från dagens SvD tydligt visar varför alliansen vann valet. Att kräva att staten ska ta hand om snart sett allt, från att garantera alla medborgare statligt finansierade arbeten till att alla skolor ska drivas i kommunal regi så ingen kan se hur dåligt eller bra det går för det systemet, det är inte ett samhälle som den moderna människan vill leva i.
Det är inte friskolor och arbetspolitik som misslyckats. Det är den alternativa politik som vänstern erbjuder som har havererat.
Var är min medborgerliga röst?
Det råder just nu en debatt på SvD Brännpunkt. Junilistan vill lägga ner EESK, Europeiska och sociala kommittén. Sveriges EESK-ledamöter vill, föga förvånande, behålla densamma.
Junilistans argument är att man inte ska ha en skattefinansierad remissinstans med intressegrupper. Motargumentet från Sveriges EESK-ledamöter är att man ska låta EESK vara medborgarnas röst genom det civila samhället.
Något som är intressant i sammanhanget är syftet och sammansättningen av EESK. Att ha en remissinstans med intressegrupper som finansieras av EU-pengar är ju inte en helt klockren idé. Tittar man sedan på vilka våra representanter är från Sverige så blir det än mer intressant.
Dessa personer representerar medborgarna gentemot EU. Vilka medborgare då? Så vitt jag kan se är det arbetsgivarna, fackföreningarna och bönderna mer eller mindre. Lite kooperativ finns också bland de utvalda. Inger Persson är den enda som jag känner klockrent representerar mig, för hur man än definierar sig själv är man alltid konsument. Trots det känner jag inte direkt medborgarrepresentationen i denna grupp, i varje fall inte från Sveriges sida. Om man nu inte definierar medborgaren enligt vänsterns principer, dvs som antingen fackrepresenterad arbetstagare (eller möjligen arbetslös) eller som arbetsgivare. Det är en definition som jag inte står bakom. Speciellt när LO har så stark ställning som de uppenbarligen har anser jag att det hela haltar.
Rent allmänt tycker jag det är onödigt att lägga omkring en miljard kronor på en remissinstans som skulle fungera minst lika bra utan att ha denna organisation. Alla de som sitter med i gruppen skulle lika gärna kunna fungera som remissinstanser på sin egen nationella nivå. Visst skulle det bli fler remissvar att ta ställning till, men samtidigt skulle varje organisation lättare kunna uttrycka sina åsikter. I längden lär det också bli billigare och effektivare.
Jag föreslår att vi lägger ner nuvarande EESK och hittar bättre sätt för regionala och nationella intressegrupper att lägga fram sina synpunkter utan att kräva finansiering från EU för att göra detta. Att behålla den strukturen innebär i förlängningen att vi måste betala alla särintressen för att de ska få lämna sina åsikter.
För alla som likt mig vill ha minimal inblandning av stat i medborgarnas liv och minimal budget för staten (dvs låta medborgarna i så stor utsträckning som möjligt bestämma över sina egna pengar och sina egna liv) är det inte en ordning som är acceptabel.
Junilistans argument är att man inte ska ha en skattefinansierad remissinstans med intressegrupper. Motargumentet från Sveriges EESK-ledamöter är att man ska låta EESK vara medborgarnas röst genom det civila samhället.
Något som är intressant i sammanhanget är syftet och sammansättningen av EESK. Att ha en remissinstans med intressegrupper som finansieras av EU-pengar är ju inte en helt klockren idé. Tittar man sedan på vilka våra representanter är från Sverige så blir det än mer intressant.
Sveriges ledamöter i EESK
Grupp I: arbetsgivare
Christian Ardhe, Svenskt Näringsliv
Hans Ekdahl, Svenskt Näringsliv
Magnus Kendel, Almega
Vakant
Grupp II: arbetstagare
Ernst Erik Ehnmark, SACO
Thomas Janson, TCO
Maud Jansson, LO
Lars Nyberg, LO
Grupp III: övriga intressegrupper
Ingrid Kössler, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation
Staffan Nilsson, LRF
Jan Olsson, Kooperativa institutet
Inger Persson, Sveriges KonsumentrådKälla: eu-upplysningen.se
Dessa personer representerar medborgarna gentemot EU. Vilka medborgare då? Så vitt jag kan se är det arbetsgivarna, fackföreningarna och bönderna mer eller mindre. Lite kooperativ finns också bland de utvalda. Inger Persson är den enda som jag känner klockrent representerar mig, för hur man än definierar sig själv är man alltid konsument. Trots det känner jag inte direkt medborgarrepresentationen i denna grupp, i varje fall inte från Sveriges sida. Om man nu inte definierar medborgaren enligt vänsterns principer, dvs som antingen fackrepresenterad arbetstagare (eller möjligen arbetslös) eller som arbetsgivare. Det är en definition som jag inte står bakom. Speciellt när LO har så stark ställning som de uppenbarligen har anser jag att det hela haltar.
Rent allmänt tycker jag det är onödigt att lägga omkring en miljard kronor på en remissinstans som skulle fungera minst lika bra utan att ha denna organisation. Alla de som sitter med i gruppen skulle lika gärna kunna fungera som remissinstanser på sin egen nationella nivå. Visst skulle det bli fler remissvar att ta ställning till, men samtidigt skulle varje organisation lättare kunna uttrycka sina åsikter. I längden lär det också bli billigare och effektivare.
Jag föreslår att vi lägger ner nuvarande EESK och hittar bättre sätt för regionala och nationella intressegrupper att lägga fram sina synpunkter utan att kräva finansiering från EU för att göra detta. Att behålla den strukturen innebär i förlängningen att vi måste betala alla särintressen för att de ska få lämna sina åsikter.
För alla som likt mig vill ha minimal inblandning av stat i medborgarnas liv och minimal budget för staten (dvs låta medborgarna i så stor utsträckning som möjligt bestämma över sina egna pengar och sina egna liv) är det inte en ordning som är acceptabel.
23 oktober, 2007
Helt obegripligt debattinlägg - gå och göm dig, Jan Myrdal
I dagens SvD skriver "skriftställaren" Jan Myrdal (vad hände med det fina ordet "författare"?) ett debattinlägg med rubriken "Kalla mig gärna heteronormativ". Syftet är att försvara äktenskapets nuvarande utformning.
Ok.
Men vad har detta med äktenskap att göra?
Lite senare skriver Jan Myrdal att det är ett problem med nuvarande lagstiftning eftersom den säger "Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader". Ok, nu börjar vi förstå mer av herr Myrdals resonemang. Men om modern är gift med en kvinna kan ju denna lagparagraf de facto inte tillämpas, eller hur? Dessutom vore det inte så svårt att lägga till orden "med en man" i paragrafen för att rätta till denna detalj.
Hela Jan Myrdals argumentation går ut på vilket svek det är mot barnet att det inte får rätt till sin arvslott. Nehej, ska man alltså inte låta barnet få ärva av båda parter i ett äktenskap även om det är samkönat alltså? Eller i detta fall partnerskap som ju redan idag har samma jurudiska ställning som äktenskapet men som, av Kristdemokratiska skäl, inte får kallas äktenskap.
Ja, Kristdemokraterna är de enda som idag är rakt emot en könsneutral äktenskapsbalk. Moderaterna har inte tagit ställning men förväntas göra det på sin kongress nu i dagarna. Alla övriga partier är för.
Åter till herr Myrdal. Det är tämligen klart att herr Myrdal försöker dölja sin väldigt heteronormativa och fördomsfulla inställning mot samkönade äktenskap bakom en dimridå av juridiska skäl vid arvsrätter och liknande. I Sverige kan man inte göra ett barn arvlöst, vilket man däremot kan i många andra länder, Storbritannien är bara ett exempel. Att man därmed skulle använda arvsrätten som argument mot könsneutrala äktenskap känns bara som ett svepskäl. Anonym insemination kan det funka på, ja, men inget annat. Diskussionen om insemination lämnar vi därhän idag, även om jag är för möjligheten till detta också (i liberal anda ska man kunna bestämma själv över sig själv, sin kropp och sitt liv).
Hur som helst så finns det inget sätt att genom herr Myrdals argumentation hitta fram till den slutsats han försöker pracka på oss. Att han dessutom företräder en åsikt som i dagsläget inte har en majoritet med sig någonstans, utom möjligen i det småländska bibelbältet och de frireligiösa samlingarna människor där, gör ju inte saken bättre. Det känns som ett sista desperat försök att stoppa det oundvikliga och det fungerar inte bra någonstans.
Nej, Jan Myrdal får nog ta sig i kragen och inte underskatta människors intelligens. Att tro att han på detta sätt kan lura någon utom de redan frälsta är att bedra sig å det grövsta.
Det intressanta är att Jan Myrdal konsekvent i artikeln argumenterar för att alla barn ska ha rätt att veta vem som är deras pappa. Därför tycker han inte att anonyma inseminationer ska vara tillåtna.Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt heteronormativ får man väl göra det.
Jan Myrdal i den aktuella artikeln
Ok.
Men vad har detta med äktenskap att göra?
Lite senare skriver Jan Myrdal att det är ett problem med nuvarande lagstiftning eftersom den säger "Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader". Ok, nu börjar vi förstå mer av herr Myrdals resonemang. Men om modern är gift med en kvinna kan ju denna lagparagraf de facto inte tillämpas, eller hur? Dessutom vore det inte så svårt att lägga till orden "med en man" i paragrafen för att rätta till denna detalj.
Hela Jan Myrdals argumentation går ut på vilket svek det är mot barnet att det inte får rätt till sin arvslott. Nehej, ska man alltså inte låta barnet få ärva av båda parter i ett äktenskap även om det är samkönat alltså? Eller i detta fall partnerskap som ju redan idag har samma jurudiska ställning som äktenskapet men som, av Kristdemokratiska skäl, inte får kallas äktenskap.
Ja, Kristdemokraterna är de enda som idag är rakt emot en könsneutral äktenskapsbalk. Moderaterna har inte tagit ställning men förväntas göra det på sin kongress nu i dagarna. Alla övriga partier är för.
Åter till herr Myrdal. Det är tämligen klart att herr Myrdal försöker dölja sin väldigt heteronormativa och fördomsfulla inställning mot samkönade äktenskap bakom en dimridå av juridiska skäl vid arvsrätter och liknande. I Sverige kan man inte göra ett barn arvlöst, vilket man däremot kan i många andra länder, Storbritannien är bara ett exempel. Att man därmed skulle använda arvsrätten som argument mot könsneutrala äktenskap känns bara som ett svepskäl. Anonym insemination kan det funka på, ja, men inget annat. Diskussionen om insemination lämnar vi därhän idag, även om jag är för möjligheten till detta också (i liberal anda ska man kunna bestämma själv över sig själv, sin kropp och sitt liv).
Hur som helst så finns det inget sätt att genom herr Myrdals argumentation hitta fram till den slutsats han försöker pracka på oss. Att han dessutom företräder en åsikt som i dagsläget inte har en majoritet med sig någonstans, utom möjligen i det småländska bibelbältet och de frireligiösa samlingarna människor där, gör ju inte saken bättre. Det känns som ett sista desperat försök att stoppa det oundvikliga och det fungerar inte bra någonstans.
Nej, Jan Myrdal får nog ta sig i kragen och inte underskatta människors intelligens. Att tro att han på detta sätt kan lura någon utom de redan frälsta är att bedra sig å det grövsta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
