Någon jag känner?

Alltså, när man har en expojkvän i Växjö kan man inte undgå att undra om detta är någon man känner...

Länk till Tjuvlyssnat.se

Förlovningstankar

Snubblade över en jättesöt tjuvlyssning idag, läs den genom att klicka här.

Twee Vaders

Hej du!

Du som läser denna blogg, är du emot så kallade homo-adoptioner? I så fall ska du se den här lilla sången.
Är du för homo-adoption? Då kommer du garanterat gilla sången!

Titta, lyssna och njut (och läs den engelska textningen om du inte kan holländska).

Twee Vaders på YouTube

Klister Flugesvamp

Så har han då äntligen kommit upp i rymden, vår "hjälte", den svenske astronauten tillika KTH-alumnen Klister Flugesvamp... Förlåt, Christer Fuglesang. Känns bra att jag alltid har röstat "ja" när olika tidningars webbupplagor frågat om man tror att hans resa kommer att bli av. Men frågan är, vad är det som gör att vi är så stolta över honom egentligen? Varför är det en så stor bedrift att en svensk får komma ut i rymden - egentligen?

Ska inte raljera för mycket. Det är roligt för honom, men han är egentligen bara en astronaut som råkar vara från Sverige. Vad har vi att vara stolta över? Det är ju inte så att Sverige är ett bättre land bara för att vi har en astronaututbildad person som äntligen fått komma ut i rymden. Inte ett sämre heller i och för sig, men ändå.

Sitter just nu på arbetet och bloggar lite. Grymt lugnt idag, folk tappar inte sina kort just nu. Bra det förstås, men det kommer nog innebära att nästa helg blir tokig. Skulle vara roligt att veta hur många kort, alla banker sammanräknade, som tappas varje dag, exempelvis en lönings-lördag. Jag tror att siffran skulle vara skrämmande. Och tänk bara på vilket miljöproblem det är egentligen! Så många plastkort måste slita något enormt på planetens resurser. Nej, fram för inopererade RFID-chip som inte går att tappa. Och tills vidare: senilsnören eller såna snören barn har till vantarna, så man inte tappar korten till höger och vänster.

Ett par varningens ord också: Kolla alltid att det verkligen är ditt eget kort som du får tillbaka när du handlat i baren. Vet inte hur många kort vi spärrar för att folk har fått tillbaka fel kort av personalen i baren. Ibland har det inte ens varit samma sorts kort, det är helt galet.

Ser inte fram emot att jobba på lördag. Dagen innan julafton, dagen efter löning, och det är en lördag. Alla kardinalfel som bara kommer betyda att folk tappar sina kort. Som tur är slutar jag 18, så de flesta har nog inte hunnit upptäcka att korten är borta tills dess.

Nej, nu ska jag sluta klaga. Jag är trött och less på att vara singel plus att jag jobbar, det är nog därför jag är tjurig. Dags för lite kaffe tror jag.

Datorer, kameror och politik

Så var jag tillbaka. Har varit utan dator ca två veckor, fick min nya dator för en vecka sen, och sen har det varit fullt upp... Men nu är jag här igen! Ska försöka uppdatera er alla...

Jag har som sagt en ny dator, en MacBook Pro. Min gamla började gå sönder för fjärde gången sen påsk, skärmen, så då får man lämna tillbaka den och få en ny. Tack, konsumentköpslagen!
Det är rätt intressant förresten, att min dator började gå sönder under den perioden jag hade Markus hos mig för sista gången... Undrar om det var ett omen? Sen fortsatte den gå sönder under vår, sommar och höst, tills den blev återlämnad nu. Ungefär samtidigt som jag slutligen lämnade honom bakom mig (så mycket man nu kan göra det med en människa man älskat mer än någon annan, någonsin). Väldigt intressant att en död tingest - som ändå på något sätt representerar livet eftersom den är inblandad i allt men arbetar med, studierna och kommunikationen med omvärlden och alla vänner - verkar vara så lyhörd för hur ens eget liv är. Mitt liv kraschade ungefär lika mycket som datorn.

Har hunnit skaffa en kamera också, en trevlig liten Canon EOS 400D, digital systemkamera. Min bilddagbok uppdateras kontinuerligt och är ett bra komplement till den här bloggen, om man vill ha koll på mig.

Sen har vi politiken då... Jag står som kandidat till ett gäng olika grupper, nämnder mm i Stockholm, min lokalförening har rekommenderat mig inför måndagens representantskap inom FP. Tyvärr har jag inte hört från valberedningen alls sen jag blev rekommenderad, och jag har inte fått tag på listan över deras förslag heller. Knas. Jag skulle bli rejält upprörd om jag inte finns med i någon av rekommendationerna faktiskt.
Det känns som att man inte vill ta emot engagerade människor, eftersom det finns en massa gamlingar som "ska ha sitt" så att säga. Skit i engagemang, belöna gamla avdankade människor utan visioner, för de ska belönas. Om det är politiken, så känns det rätt meningslöst att engagera sig. Som jag ser det ska människor med visioner, med engagemang och framför allt med hela livet framför sig uppmuntras genom att få komma med i olika grupper. Om man nu vill att vanliga människor ska engagera sig alltså.
Ska det bara vara sådana som gjort intern karriär i ett ungdomsförbund och sen i partiet som ska få vara med? Eller ska man ta emot folk som kommit in först senare, eftersom de velat skaffa sig riktig livserfarenhet också?
Det är en fråga som ska bli intressant att få besvarad efter måndagens representantskap.
Ett representantskap som jag tyvärr inte kan vara närvarande på. Mitt förtroendeuppdrag som talman i kårfullmäktige på THS gör att jag måste vara där och leda ett fullmäktigemöte, och uppdrag jag redan har är liksom viktigare än uppdrag jag kanske inte ens kommer kunna få.

Nå, nu har jag fått vara lite bitter, dags att sluta med det. Och sluta skriva för den delen.

Over and out.

Hata, hata, hata. Hata. Och hata. Ännu mer.

Jag hatar mitt liv. Jag hatar gayvärlden. Jag hatar falska killar. Jag hatar mig själv för min godtrogenhet. Jag hatar allt som jag någonsin varit med om och haft att göra med. Jag hatar världen. Jag hatar det faktum att jag fortfarande tvingas genomleva den skit som andra kallar liv.

När får det ett slut? När ändras förutsättningarna? När kommer jag att antingen få det enda jag drömmer om, eller få slippa ifrån skiten? Snälla, berätta. För jag orkar inte hoppas så mycket längre till.

Darling, it's cold outside

Ibland är det konstigt att ingen i Sveriges huvudstad verkar förstå att det blir kallt varje år. Se bara på vad som hände denna gång, när snön kom första november. Pendeltågen var försenade och vartannat var inställt. Bussarna i hela staden och halva länet var helt inställda. Tvärbanan blev utan ström halva sträckan. Till och med tunnelbanan blev kraftigt försenad, vad tunnlar under jord nu har med snö ovan jord att göra. Att pendeltågen gick som de gjorde berodde tydligen på att all strömförsörjning till uppvärmningen av Banverkets växlar vid centralen dog.

Hallå?
Är det någon som kan förklara för mig vad det är som gör att ingen verkar kunna förbereda sig för att det kommer snö? Varför kan man inte titta på väderleksrapporten och förbereda? Varför kan inte Banverket bygga växlar som klarar kyla redan från början? Inte ens när strömförsörjningen funkar kan ju växlarna klara för kalla temperaturer - temperaturer som inträffat varje vinter de senaste fem åren minst.

Nej det är dags för de ansvariga att ta lite ansvar. Spendera lite pengar i investeringar för att förhindra akuta kostnader när det blir kris. Som det säkert kommer hinna bli flera gånger till i år innan allt har hunnit åtgärdas.

Lång dags färd mot natt

Idag har varit en av de längsta dagarna på länge... Började 08.15 med en meningslös föreläsning. 23.10 åkte jag äntligen hemåt. Nu håller jag på att falla ihop av trötthet. Helt tokigt... Men har fått en massa saker gjorda förstås. Plus att jag har tagit över 200 foton idag, i och för sig mestadels på skådisarna i Kårspexet, men ändå. Några "fria" bilder blev det tidigare på dagen också.

Hade tänkt att kommentera lite aktuella händelser idag, men det får vänta till en dag när jag inte håller på att svimma av utmattning.

Kolla in min bilddagbok så länge på perzec.bilddagboken.se.

Jösses Amalia, vad tiden går...

Jag har precis upptäckt att jag typ inte skrivit på år och dagar här, kanske borde ordna upp det... Så från nu ska jag bli bättre på att skriva, oavsett om jag har något vettigt att säga eller inte.
Har haft massor med uppslag om bloggar som aldrig blivit av faktiskt. Klanka ner på Israels tok-knasiga krig mot Libanon, klanka ner på att tillståndsenheten i Stockholm vill förbjuda bar överkropp på Patricia om de ska få behålla sitt serveringstillstånd, och om LO:s lögner i valrörelsen plus det faktum att ett fackförbund går ut och så pass aktivt stödjer ett parti. Men det blev inget av med dem. Och senaste tiden har det varit fullt upp så jag har inte ens hunnit med att kommentera valresultatet, den så kallade spionskandalen, eller någonting annat som har hänt. Men förhoppningsvis blir det lite förändring nu! Nu ska jag inte vara tyst längre, världen ska få höra vad jag tycker! Inte längre skall vi stillatigande sitta och se på när...! Vänta lite... När har jag någonsin varit tyst? Nej just ja... Förlåt. Det var bara bloggen som varit tyst.

Men nu kommer den vakna igen! Välkommen tillbaka! Tack!

Capite l'Italia?

Inte? Nej, inte jag heller. Och om du kan italienska så menar jag precis vad jag skriver i rubriken och inget annat.

Italien gick till val och resultatet blev en rysare. Marginalen av röster som vänsterkoalitionen vann med var ungefär lika många som det bor i min gamla hemkommun, och det är inte många. Efter att omräkningen stoppats av Italiens högsta domstol kunde Prodi och hans allians bekräftas som segrare.

Innan vi går in på vad jag egentligen tänkt skriva om, måste vi här reflektera lite kring detta och kring mediernas bevakning av det hela. Känner någon igen situationen? Knappa marginaler och en domstol som avgör vem som vinner valet? Ja, just det. George W. Bush och rösterna i Florida, där hans bror är guvernör. Då reagerade medierna i Europa och stora delar av världen, inklusive några medier i USA, med stark kritik och anklagelser om valfusk. Inte så att jag inte stödjer den kritiken, tvärtom är jag övertygad om att George W. Bush inte skulle vunnit om man haft ett bättre sätt att markera sin röst på samt om USA:s högsta domstol tillåtit röstgranskning. Men var är kritiken nu?

Ta mig inte fel, jag tycker det är riktigt bra att Berlusconi nu får lämna makten. Han har inte varit bra för varken Italien eller Europa och har också varit ett hot mot demokrati i min mening. En människa som har makt över större delen av medierna i ett land bör inte kunna använda den makten på det sätt som Berlusconi har gjort. Det är farligt när en människa kan diktera agendan och dessutom välja att bara den egna sidan får komma till tals på rätt villkor. Men nu finns det faktiskt kritik mot valet som förvisso har förklarats av en domstol som ovidkommande, men det är fortfarande ett problem. Medierna i väst har varit av åsikten att både Bush och Berlusconi var olämpliga regeringschefer. När Bush vann vaknade medierna till liv med sin kritik, men när Berlusconi förlorade på ett liknande sätt ville man inte kritisera och granska valet. Ska alltså sympatierna få styra kritiken? Förvisso är det sant att medierna alltid kommer vara färgade av sina sympatier och så länge man går ut med dem klart och tydligt måste det anses vara ok. I just detta fall tycker jag ändå att en mer neutral hållning eller i alla fall självkritisk hållning hade varit på sin plats. Det borde rapporterats om att en domstol faktiskt återigen fällde avgörandet i ett större lands val.

Nåja, tillbaka till mitt egentliga ämne, nämligen det italienska politiska systemet. Har någon funderat på hur det egentligen fungerar? Nu har jag bara tagit del av svenska mediers rapportering och kan ha fått lite detaljer om bakfoten, men just därför tänker jag bara ta upp övergripande strukturer som jag anser mig vara på det klara med.

Det första är tvåkammarsystemet. Vi har en depurtadekammare och en senat. Vilka som har rösträtt till respektive kammare är olika, det är lägre rösträttsålder till depurtadekammaren än till senaten. Senaten har också ett antal senatorer som sitter på livstid. I depurtadekammaren får den vinnande alliansen en garanterad övervägande majoritet bara de vinner. I senaten är valet exakt proportionellt.

Därefter krävs det att i princip alla lagar ska godkännas av båda kamrarna.

Vilken intressant situation som kan uppstå genom detta system! Tänk er själva om de yngre väljarna röstar annorlunda än de äldre, eller om livstidssenatorerna stödjer den förlorande alliansen. Det är upplagt för att majoriteten i de båda kamrarna ska kunna vara olika och på så sätt omöjliggöra att några som helst politiska beslut fattas då de enbart kommer godkännas i ena kammaren och förkastas i andra. Risken är uppenbar. Turligt nog för landets del har man lyckats undgå detta i årets val. Men risken är alltid överhängande, speciellt när landet är så splittrat som det nu visat sig vara. Hur har man tänkt sig att detta ska fungera i längden?

Ytterligare en intressant detalj är presidentvalet. Det är i Italien inte folket utan parlamentet som väljer president. Presidenten måste också väljas med kvalificerad majoritet vilket innebär att det måste vara en person som både majoritet och opposition kan ställ sig bakom. Här har vi en bra idé, givetvis. Men är det inte folket som ska stå bakom personen egentligen? Och vad gör man om oppositionen bestämmer sig för att blockera alla kandidater från majoriteten och vice versa, enbart på grund av att relationerna mellan blocken är blockerade i övrigt? Det är överhängande risk för detta nu med tanke på vissa av Berlusconis uttalanden. Dessutom kan ingen ny regering tillsättas förrän en president har valts. Är det någon som ser problemet i att Berlusconi, som sitter kvar tills Prodi fått uppdraget från den nya presidenten att bilda ny regering, också fäller avgörandet om vem som ska väljas till president och när?

Ytterligare en detalj är att Italien verkar leva efter devisen Ålder är Allt. Nuvarande presidenten är 86 år. Den föreslagna kandidaten är 80. De flesta senatorerna och parlamentsledamöterna som syns i media är minst 70 och många ligger mellan 80 och 90. Läste ett uttalande från en senator nyligen, livstidssenator men ändå, som är 96 bast. Nobelpristagare förvisso, men fortfarande snart 100 år gammal. Var tog ungdomarna vägen? I Sverige klagar vi på att det bara är medelålders riksdagsledamöter med några få undantag, men vi är ändå relativt lyckligt lottade.

Återigen kanske det är på sin plats att påpeka att jag tycker det är ett problem att ungdomar inte är representerade i riksdagen i den utsträckning de borde. Men för perspektivets skull är det intressant att vi inte på långa vägar ligger lika illa till som Italien. Hur många riksdagsledamöter över 65 har vi över huvud taget? Kanske beror på det generösa pensionssystemet som riksdagsledamöter åtnjuter, men i alla fall.

I vilket fall återkommer jag till min rubrik: Capite l'Italia? Jag kan verkligen inte förstå mig på det landet. Det politiska systemet verkar verkligen inte vara gjort för att folket ska komma till tals. Och det kanske syns på ekonomin och samhället i stort. På många plan handlar inte politiken om folkets bästa utan den styrande elitens bästa, i varje fall vid en första anblick. Och allt mer har detk ommit att handla om Berlusconis bästa. Ett land där en regeringschef kan åstadkomma ändringar i grundlagar för att kunna stärka sin egen makt är ett land som slagit in på en farlig väg. Jag hoppas att Prodis allians kan rädda Italien från en framtida diktatur genom att dra tillbaka en del ändringar av grundlagen och införa ett starkare skydd för demokratin. Vad gäller generationsfrågan är det nog för mycket att hoppas på att de ska kunna åstadkomma någon förändring på kort sikt. Och viljan verkar inte heller vara stor att faktiskt närma sig folket, även om den säkerligen är större i den nya majoriteten än den gamla.

Italien verkar vara ett land som verkligen försöker se till att det politiska systemet blir handlingsförlamat, att representationen i parlamentet inte är representativ för befolkningen, att makten inte ska fördelas efter valresultat utan efter ett system där det är lite halvt godtyckligt vem som styr, och ett land som på många sätt är mer delat än Tyskland under kalla kriget.

Capite l'Italia? För jag gör det då inte.

Etableringsfrihet eller fri monopoletablering?

The things we do in the name of Liberalism...

Idag görs alldeles för många saker i liberalismens namn utan att liberalismen ger sitt stöd till det. På samma sätt som religion missbrukats av makthavare i alla tider för att motivera det som de för tillfället anser vara rätt, på samma sätt används liberalismen i modern tid av människor på högerkanten för att motivera åsikter eller åtgärder som bara med extremt, ursäkta uttrycket, liberala tolkningar kan finna stöd i liberalismen.

I denna utläggning tänkte jag diskutera den mycket omhuldade etableringsfrihet som råder inom svensk media, och synen på den som uttrycks i flertalet media med hänvisning till Liberalismen.

Etableringsfriheten är en i Sverige grundlagsstadgad frihet som betyder att vem som helst ska ha rätt att etablera en tidning. I förlängningen betyder detta också att man får etablera sig inom vilket medium som helst, med restriktionen som att det exempelvis finns begränsat med frekvensutrymme för vissa medier. Detta ingår i tryckfrihetsförordningen i grundlagen. Sveriges grundlag vilar väldigt mycket på liberalismens idéer och det är självklart att tryckfrihet och etableringsfrihet ska värnas. Men hur görs detta idag egentligen?

Etableringsfriheten har varit debatterad de senaste åren, om man får tro medierna själva. I själva verket handlar det inte om att debattera etableringsfriheten utan att försöka definiera vad som menas med den. Det som brukar debatteras är nämligen att införa begränsningar för att förhindra mediekoncentration. Det skulle i så fall på sätt och vis kunna ses som en inskränkning i etableringsfriheten, genom att man hindrar stora företag att köpa ut sina mindre fristående konkurrenter. Det är också detta anslag tidningar som DN brukar ha när de på ledarsidan slår ner på dessa förslag nästan innan de hunnit framföras. Man hävdar att de liberala rättigheterna måste försvaras till varje pris.

Men hur liberalt är det egentligen? Vad är egentligen andemeningen med etableringsfriheten och hur värnas den bäst?

Min ansats är att man i liberalismens namn måste införa begränsningar för att förhindra allt för stor mediekoncentration. Just etableringsfriheten är viktig, men försvarar man den bäst genom att låta stora mediekoncerner etablera sig ännu mer och ta ännu fler marknadsandelar? Nej, det anser jag inte. Vem kan etablera sig på en marknad där det råder monopol eller oligopol? Om det finns ett par stora aktörer som plockar åt sig alla annonspengar genom diverse paketpriser, hur ska en liten aktör som är helt fristående från de stora drakarna kunna slå sig in på marknaden? Helt plötsligt har man, genom att hävda att etableringsfriheten måste värnas och därför tillåta skapandet av oligopol eller monopol, med marknadskrafternas hjälp satt sagda etableringsfrihet ur spel. Ingen som inte redan är sjukt rik och har möjlighet att satsa rent fantastiska pengasummor ur egen ficka under uppbyggnadsfasen kommer kunna slå sig in på marknaden. Det kommer, om marknaden går över till ett oligopol av ett fåtal giganter, bli omöjligt för en nyetablerad tidning att få tillräckligt med annonsörer förrän verksamheten växt sig rejält stor. Under tiden kommer man behöva riskkapital för att kunna betala räkningarna. Och helt ärligt, hur sannolikt är det att man har tillgång till detta riskkapital?

Det finns ytterligare en dimension till det hela. Genom ägarkoncentration och genom att ett fåtal bolag köper upp alla medier får man en mycket mer ensidig bild av världen. Ett talande exempel är USA där stora koncerner köper upp medier som sedan allt mer enbart försvarar politik som främjar storföretag och sällan den politik som främjar arbetsrätt, småföretagande eller liknande. Här i Sverige har vi långt kvar till en sådan situation, men det är tänkvärt. Vill vi verkligen, genom ägarkoncentration, inskränka möjligheterna för alla åsikter att komma till tals? Då har vi helt plötsligt genom marknadskrafterna inte bara satt etableringsfriheten ur spel, utan också yttrandefriheten och i viss mån tryckfriheten. Men i stället för att censuren är statlig ligger censuren hos de stora företagen. Även om traditionen är att ägarna inte lägger sig i tidningarnas verksamhet speciellt mycket i Sverige, så finns det ju ingen garanti för att så kommer fortsätta vara fallet. Det är också så, att ägarna inte alltid kan hålla sig borta, om så bara genom det outtalade hotet att en illojal redaktionschef som går för långt i kritiken mot ägaren kommer att ersättas.

Vissa hävdar alltså att man i liberalismens namn och för att värna etableringsfriheten måste tillåta större mediekoncentration, oftast är det också de stora mediekoncernernas egna tidningar som på ledarsida uttrycker denna åsikt. Jag vill hävda motsatsen, att man just i liberalismens riktiga namn, och för etableringsfrihetens skull, måste inskränka möjligheterna till ägarkoncentration bland medierna. Det handlar om att alla ska kunna komma till tals, alla ska ha möjligheten att etablera sig inom mediesfären och alla ska ha rätt att ta del av nyanserade åsikter om de så vill.

Det är ingen självklarhet att ägarkoncentration och större rikedomar för ett fåtal är bra för samhället som helhet. Det är snarare tvärt om så att samhället mår sämre av att stora rikedomar låses upp hos ett fåtal, en elit. Därmed inte sagt att man inte ska ha rätt att tjäna pengar och också tjäna på att tjäna mer. Men liberalismen handlar om individens rättigheter, friheter och skyldigheter. I liberalismen ingår också att man ska ha så stora friheter och rättigheter som det bara går, med förutsättning att de inte inskränker en annan individs rättigheter. Frihet under ansvar är en känd paroll. Kan du då hävda att du som mediekonglomerat ska ha rätt att äga ännu mer, bara för att det är din individuella rätt, trots att det inskränker andra individers möjlighet att etablera sig och komma till tals? Inte i min mening.

Nej, fram för inskränkningar för ett fåtal för att se till att de inte trampar på majoritetens rättigheter som individer.

Kommunikation och medborgarinflytande

Trodde du att politiker faktiskt lyssnar ibland? Finns det gräsrötter som faktiskt kan göra någon slags skillnad? Tja, svaret på frågorna är säkerligen "ja", men ibland kan man luras att tro att man har påverkat politikerna när man i själva verket blivit grundlurad. Hur går det till? Kommunikation förstås. Att planera kommunikation, ta hjälp av rätt människor och experter och redan i förväg bestämma vad målet och resultatet ska bli kan göra mycket för att lura människor att ett redan fattat beslut faktiskt är gräsrötternas idé alternativt lura dem att de har fått påverka beslutet något. Se följande exempel:

"The municipal council in Xbury has decided to rebuild a central area in town. The plans are drawn up and the project can begin. It occurs to the council members that oposition to the proposed project might emerge after it is actually launched. They decide to (a) arrange an open discussion at Town Hall, and (b) initiate a competition for suggestions allowing all residents to propose their vision for the area in question.
During the Town Hall meeting, experts brought in by the council tell the public how many resources have been invested already in the project and point out the advantages of the existing plan. Criticism from the floor is unorganized; the experts subtly communicate, both verbally and non-verbally, that what they're hearing from the crowd is amateurish and not very feasible. In the closing remark by a council member, however, the public is thanked for its 'genuine interest,' and the council's appreciation is 'deeply expressed.' As for the competition, most of the suggestions are characterized as 'creative, but unrealistic.' Some ideas that do not affect the form of the council's original plan are incorporated into it with a good deal of publicity.
The local media characterize the process as a good example of civic participation and governmental responsiveness."

Sven Windahl and Benno Signitzer with Jean T. Olson: Using Communication Theory, An Introduction to Planned Communication. Sage Publications, London, 2005

Visst kan man luras relativt enkelt av en bra kommunikation från politikernas sida, eller kanske än mer från deras PR-folk?

Nu är frågan hur mycket det här egentligen sker i den dagliga politiken i Sverige. Lurar politikerna oss, eller får vi verkligen påverka? Eller är det till och med så att politikerna sällan eller aldrig försöker lura oss ens utan bara stoppar ner beslut i halsen på oss?

Jag tror det sistnämnda inte är sant i de flesta fall faktiskt, i alla fall inte när "smarta" politiker är inblandade. Visst kommer vissa beslut och körs ner i halsen på oss då och då, men oftast gör politiker en insats för att i alla fall ge sken av att beslut fattas för att det finns en majoritet eller att gräsrötterna faktiskt får påverka det beslut som ska tas. Ibland finns det nog också sanning bakom påståendet att ett beslut kommit från gräsrötterna eller har fått påverkas av gräsrötterna.

Det farligaste är dock när man ger sken av att man tagit intryck av gräsrötterna när man egentligen bara lurat dem.

Gräsrötter har en förmåga att inte genomskåda ett beslut som ger intryck av att ha tagit gräsrötterna i beaktande. Man luras gärna av att media och politiker påstår att ett beslut är fattat efter att människor som berörs av det får påverka. Att bli lurad på detta sätt är väldigt trevligt, man blir gladare om man tror att man faktiskt gör en skillnad. Men försök att se bortom detta, titta på vad beslutet som först föreslogs handlar om och hur det slutligen, efter påverkan från gräsrötterna, blev. Är det verkligen så stor skillnad? Var alla förslag som förkastades verkligen orealistiska, eller betydde de bara att det beslut politikerna ville ha inte skulle bli av på det sätt som man önskade? Försök att genomskåda politikernas och PR-människornas språk och påståenden, genomskåda experterna som är "inhyrda" av politikerna eller i vissa fall PR-folket.

Gräsrötterna är viktiga, och politiker vet detta. Frågan är om de förstår att om man lurar dem på samma sätt alltför länge kommer de till slut genomskåda processen och börja kräva mer. Kanske protestera mot systemet eller kanske bara mot de etablerade politikerna.

Gräsrötter: Börja genomskåda politikerna och ställ högre krav på inflytande och gehör.
Politiker: Börja att verkligen lyssna på gräsrötterna och samarbeta med dem innan ni tappar deras förtroende.

Att luras är inte en hållbar utveckling.