Capite l'Italia?

Inte? Nej, inte jag heller. Och om du kan italienska så menar jag precis vad jag skriver i rubriken och inget annat.

Italien gick till val och resultatet blev en rysare. Marginalen av röster som vänsterkoalitionen vann med var ungefär lika många som det bor i min gamla hemkommun, och det är inte många. Efter att omräkningen stoppats av Italiens högsta domstol kunde Prodi och hans allians bekräftas som segrare.

Innan vi går in på vad jag egentligen tänkt skriva om, måste vi här reflektera lite kring detta och kring mediernas bevakning av det hela. Känner någon igen situationen? Knappa marginaler och en domstol som avgör vem som vinner valet? Ja, just det. George W. Bush och rösterna i Florida, där hans bror är guvernör. Då reagerade medierna i Europa och stora delar av världen, inklusive några medier i USA, med stark kritik och anklagelser om valfusk. Inte så att jag inte stödjer den kritiken, tvärtom är jag övertygad om att George W. Bush inte skulle vunnit om man haft ett bättre sätt att markera sin röst på samt om USA:s högsta domstol tillåtit röstgranskning. Men var är kritiken nu?

Ta mig inte fel, jag tycker det är riktigt bra att Berlusconi nu får lämna makten. Han har inte varit bra för varken Italien eller Europa och har också varit ett hot mot demokrati i min mening. En människa som har makt över större delen av medierna i ett land bör inte kunna använda den makten på det sätt som Berlusconi har gjort. Det är farligt när en människa kan diktera agendan och dessutom välja att bara den egna sidan får komma till tals på rätt villkor. Men nu finns det faktiskt kritik mot valet som förvisso har förklarats av en domstol som ovidkommande, men det är fortfarande ett problem. Medierna i väst har varit av åsikten att både Bush och Berlusconi var olämpliga regeringschefer. När Bush vann vaknade medierna till liv med sin kritik, men när Berlusconi förlorade på ett liknande sätt ville man inte kritisera och granska valet. Ska alltså sympatierna få styra kritiken? Förvisso är det sant att medierna alltid kommer vara färgade av sina sympatier och så länge man går ut med dem klart och tydligt måste det anses vara ok. I just detta fall tycker jag ändå att en mer neutral hållning eller i alla fall självkritisk hållning hade varit på sin plats. Det borde rapporterats om att en domstol faktiskt återigen fällde avgörandet i ett större lands val.

Nåja, tillbaka till mitt egentliga ämne, nämligen det italienska politiska systemet. Har någon funderat på hur det egentligen fungerar? Nu har jag bara tagit del av svenska mediers rapportering och kan ha fått lite detaljer om bakfoten, men just därför tänker jag bara ta upp övergripande strukturer som jag anser mig vara på det klara med.

Det första är tvåkammarsystemet. Vi har en depurtadekammare och en senat. Vilka som har rösträtt till respektive kammare är olika, det är lägre rösträttsålder till depurtadekammaren än till senaten. Senaten har också ett antal senatorer som sitter på livstid. I depurtadekammaren får den vinnande alliansen en garanterad övervägande majoritet bara de vinner. I senaten är valet exakt proportionellt.

Därefter krävs det att i princip alla lagar ska godkännas av båda kamrarna.

Vilken intressant situation som kan uppstå genom detta system! Tänk er själva om de yngre väljarna röstar annorlunda än de äldre, eller om livstidssenatorerna stödjer den förlorande alliansen. Det är upplagt för att majoriteten i de båda kamrarna ska kunna vara olika och på så sätt omöjliggöra att några som helst politiska beslut fattas då de enbart kommer godkännas i ena kammaren och förkastas i andra. Risken är uppenbar. Turligt nog för landets del har man lyckats undgå detta i årets val. Men risken är alltid överhängande, speciellt när landet är så splittrat som det nu visat sig vara. Hur har man tänkt sig att detta ska fungera i längden?

Ytterligare en intressant detalj är presidentvalet. Det är i Italien inte folket utan parlamentet som väljer president. Presidenten måste också väljas med kvalificerad majoritet vilket innebär att det måste vara en person som både majoritet och opposition kan ställ sig bakom. Här har vi en bra idé, givetvis. Men är det inte folket som ska stå bakom personen egentligen? Och vad gör man om oppositionen bestämmer sig för att blockera alla kandidater från majoriteten och vice versa, enbart på grund av att relationerna mellan blocken är blockerade i övrigt? Det är överhängande risk för detta nu med tanke på vissa av Berlusconis uttalanden. Dessutom kan ingen ny regering tillsättas förrän en president har valts. Är det någon som ser problemet i att Berlusconi, som sitter kvar tills Prodi fått uppdraget från den nya presidenten att bilda ny regering, också fäller avgörandet om vem som ska väljas till president och när?

Ytterligare en detalj är att Italien verkar leva efter devisen Ålder är Allt. Nuvarande presidenten är 86 år. Den föreslagna kandidaten är 80. De flesta senatorerna och parlamentsledamöterna som syns i media är minst 70 och många ligger mellan 80 och 90. Läste ett uttalande från en senator nyligen, livstidssenator men ändå, som är 96 bast. Nobelpristagare förvisso, men fortfarande snart 100 år gammal. Var tog ungdomarna vägen? I Sverige klagar vi på att det bara är medelålders riksdagsledamöter med några få undantag, men vi är ändå relativt lyckligt lottade.

Återigen kanske det är på sin plats att påpeka att jag tycker det är ett problem att ungdomar inte är representerade i riksdagen i den utsträckning de borde. Men för perspektivets skull är det intressant att vi inte på långa vägar ligger lika illa till som Italien. Hur många riksdagsledamöter över 65 har vi över huvud taget? Kanske beror på det generösa pensionssystemet som riksdagsledamöter åtnjuter, men i alla fall.

I vilket fall återkommer jag till min rubrik: Capite l'Italia? Jag kan verkligen inte förstå mig på det landet. Det politiska systemet verkar verkligen inte vara gjort för att folket ska komma till tals. Och det kanske syns på ekonomin och samhället i stort. På många plan handlar inte politiken om folkets bästa utan den styrande elitens bästa, i varje fall vid en första anblick. Och allt mer har detk ommit att handla om Berlusconis bästa. Ett land där en regeringschef kan åstadkomma ändringar i grundlagar för att kunna stärka sin egen makt är ett land som slagit in på en farlig väg. Jag hoppas att Prodis allians kan rädda Italien från en framtida diktatur genom att dra tillbaka en del ändringar av grundlagen och införa ett starkare skydd för demokratin. Vad gäller generationsfrågan är det nog för mycket att hoppas på att de ska kunna åstadkomma någon förändring på kort sikt. Och viljan verkar inte heller vara stor att faktiskt närma sig folket, även om den säkerligen är större i den nya majoriteten än den gamla.

Italien verkar vara ett land som verkligen försöker se till att det politiska systemet blir handlingsförlamat, att representationen i parlamentet inte är representativ för befolkningen, att makten inte ska fördelas efter valresultat utan efter ett system där det är lite halvt godtyckligt vem som styr, och ett land som på många sätt är mer delat än Tyskland under kalla kriget.

Capite l'Italia? För jag gör det då inte.