Etableringsfrihet eller fri monopoletablering?

The things we do in the name of Liberalism...

Idag görs alldeles för många saker i liberalismens namn utan att liberalismen ger sitt stöd till det. På samma sätt som religion missbrukats av makthavare i alla tider för att motivera det som de för tillfället anser vara rätt, på samma sätt används liberalismen i modern tid av människor på högerkanten för att motivera åsikter eller åtgärder som bara med extremt, ursäkta uttrycket, liberala tolkningar kan finna stöd i liberalismen.

I denna utläggning tänkte jag diskutera den mycket omhuldade etableringsfrihet som råder inom svensk media, och synen på den som uttrycks i flertalet media med hänvisning till Liberalismen.

Etableringsfriheten är en i Sverige grundlagsstadgad frihet som betyder att vem som helst ska ha rätt att etablera en tidning. I förlängningen betyder detta också att man får etablera sig inom vilket medium som helst, med restriktionen som att det exempelvis finns begränsat med frekvensutrymme för vissa medier. Detta ingår i tryckfrihetsförordningen i grundlagen. Sveriges grundlag vilar väldigt mycket på liberalismens idéer och det är självklart att tryckfrihet och etableringsfrihet ska värnas. Men hur görs detta idag egentligen?

Etableringsfriheten har varit debatterad de senaste åren, om man får tro medierna själva. I själva verket handlar det inte om att debattera etableringsfriheten utan att försöka definiera vad som menas med den. Det som brukar debatteras är nämligen att införa begränsningar för att förhindra mediekoncentration. Det skulle i så fall på sätt och vis kunna ses som en inskränkning i etableringsfriheten, genom att man hindrar stora företag att köpa ut sina mindre fristående konkurrenter. Det är också detta anslag tidningar som DN brukar ha när de på ledarsidan slår ner på dessa förslag nästan innan de hunnit framföras. Man hävdar att de liberala rättigheterna måste försvaras till varje pris.

Men hur liberalt är det egentligen? Vad är egentligen andemeningen med etableringsfriheten och hur värnas den bäst?

Min ansats är att man i liberalismens namn måste införa begränsningar för att förhindra allt för stor mediekoncentration. Just etableringsfriheten är viktig, men försvarar man den bäst genom att låta stora mediekoncerner etablera sig ännu mer och ta ännu fler marknadsandelar? Nej, det anser jag inte. Vem kan etablera sig på en marknad där det råder monopol eller oligopol? Om det finns ett par stora aktörer som plockar åt sig alla annonspengar genom diverse paketpriser, hur ska en liten aktör som är helt fristående från de stora drakarna kunna slå sig in på marknaden? Helt plötsligt har man, genom att hävda att etableringsfriheten måste värnas och därför tillåta skapandet av oligopol eller monopol, med marknadskrafternas hjälp satt sagda etableringsfrihet ur spel. Ingen som inte redan är sjukt rik och har möjlighet att satsa rent fantastiska pengasummor ur egen ficka under uppbyggnadsfasen kommer kunna slå sig in på marknaden. Det kommer, om marknaden går över till ett oligopol av ett fåtal giganter, bli omöjligt för en nyetablerad tidning att få tillräckligt med annonsörer förrän verksamheten växt sig rejält stor. Under tiden kommer man behöva riskkapital för att kunna betala räkningarna. Och helt ärligt, hur sannolikt är det att man har tillgång till detta riskkapital?

Det finns ytterligare en dimension till det hela. Genom ägarkoncentration och genom att ett fåtal bolag köper upp alla medier får man en mycket mer ensidig bild av världen. Ett talande exempel är USA där stora koncerner köper upp medier som sedan allt mer enbart försvarar politik som främjar storföretag och sällan den politik som främjar arbetsrätt, småföretagande eller liknande. Här i Sverige har vi långt kvar till en sådan situation, men det är tänkvärt. Vill vi verkligen, genom ägarkoncentration, inskränka möjligheterna för alla åsikter att komma till tals? Då har vi helt plötsligt genom marknadskrafterna inte bara satt etableringsfriheten ur spel, utan också yttrandefriheten och i viss mån tryckfriheten. Men i stället för att censuren är statlig ligger censuren hos de stora företagen. Även om traditionen är att ägarna inte lägger sig i tidningarnas verksamhet speciellt mycket i Sverige, så finns det ju ingen garanti för att så kommer fortsätta vara fallet. Det är också så, att ägarna inte alltid kan hålla sig borta, om så bara genom det outtalade hotet att en illojal redaktionschef som går för långt i kritiken mot ägaren kommer att ersättas.

Vissa hävdar alltså att man i liberalismens namn och för att värna etableringsfriheten måste tillåta större mediekoncentration, oftast är det också de stora mediekoncernernas egna tidningar som på ledarsida uttrycker denna åsikt. Jag vill hävda motsatsen, att man just i liberalismens riktiga namn, och för etableringsfrihetens skull, måste inskränka möjligheterna till ägarkoncentration bland medierna. Det handlar om att alla ska kunna komma till tals, alla ska ha möjligheten att etablera sig inom mediesfären och alla ska ha rätt att ta del av nyanserade åsikter om de så vill.

Det är ingen självklarhet att ägarkoncentration och större rikedomar för ett fåtal är bra för samhället som helhet. Det är snarare tvärt om så att samhället mår sämre av att stora rikedomar låses upp hos ett fåtal, en elit. Därmed inte sagt att man inte ska ha rätt att tjäna pengar och också tjäna på att tjäna mer. Men liberalismen handlar om individens rättigheter, friheter och skyldigheter. I liberalismen ingår också att man ska ha så stora friheter och rättigheter som det bara går, med förutsättning att de inte inskränker en annan individs rättigheter. Frihet under ansvar är en känd paroll. Kan du då hävda att du som mediekonglomerat ska ha rätt att äga ännu mer, bara för att det är din individuella rätt, trots att det inskränker andra individers möjlighet att etablera sig och komma till tals? Inte i min mening.

Nej, fram för inskränkningar för ett fåtal för att se till att de inte trampar på majoritetens rättigheter som individer.