En skymf mot licensbetalarna

DN:s Pea Nilsson hade på julaftonen skrivit en krönika i DN med anledning av att Eva Hamilton, VD på SVT, har sagt att SVT inte ska slänga ut pengar på dyra sportevenemang och andra program som kostar dyra pengar. I stället ska public service lägga sitt krut på smala men vassa program, de dyra programmen kan de kommersiella drakarna få slåss om istället.

Pea Nilsson spyr i sin krönika galla över uttalandet.

Om man värnar om tittarna vill man naturligtvis också visa de sportevenemang som har störst tittarintresse. Precis som man vill visa de bästa filmerna, tv-serierna och nyhetsprogrammen. Att hävda något annat är grovt tjänstefel.

Pea Nilsson, i DN 2007-12-24

Jag säger istället att SVT har som uppgift att vara komplementet till de kommersiella krafterna. Public services roll i samhället är att producera vassa och bra program som inte lockar annonsörer, men som ändå behövs för demokrati och samhällsdebatt. Det är inte SVT:s och SR:s uppgift att köpa in alla dyra sportevenemang bara för att många vill se dem. Det finns gott om nationella kanaler som kan vara med och tävla om dylika program. Nej, den stora uppgiften för public service är att granska makten och hålla igång en livfull samhällsdebatt. Man bör också kunna producera utbildande program, program på minoritetsspråk och annat som inte Gilette eller McDonald's är intresserade av att betala för.

Att inte prioritera i verksamheten och därmed välja bort dyra program som inte tillför något för samhället, det vore en skymf mot licensbetalare och tittare och ett grovt tjänstefel.
Att däremot som Eva Hamilton t.ex. prioritera bort att sända fotbolls-EM, det är helt i linje med det uppdrag SVT har från svenska folket. Att sen Pea Nilsson inte vill få sin lilla fotbollskväll avbruten av en reklamsnutt, det får väl ändå anses vara dagens i-landsproblem.

Tack Eva Hamilton, för att du visar varför även vi liberaler ska tycka om public service!

Inför en könsneutral äktenskapslag nu!

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i två månader nu. Fortfarande är vi väldigt nykära och allting är väldigt nytt för oss, men det är inte alls omöjligt att vi om ett par år vill stadga oss lite mer och därmed ingå äktenskap. Det är i dagsläget inte möjligt eftersom vi båda två är killar. Därför bör äktenskapet göras könsneutralt.

Trots att många vill påskina att det finns “motsvarande” möjligheter för oss, nämligen att ingå registrerat partnerskap, så finns där skillnader. Inte bara till namnet utan även rent juridiskt. Förutom det faktum att vår tvåsamhet inte kallas äktenskap gäller också andra regler för oss också i annan lagstiftning. Vi inte samma rättigheter om en av oss dör. Vi omfattas inte heller av de internordiska reglerna om äktenskap. Med andra ord har vi bara möjlighet att ingå en lite mindre värd form av äktenskap. En form som inte görs bättre av att den kallas “registrerat partnerskap”, något som snarare för tankarna till registrering av avvikare i statliga databaser än till något romantiskt som bekräftar kärleken mellan två personer.

Idag har vi lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av kön, etnicitet, religion, funktionshinder och sexuell läggning. Trots det diskriminerar lagstiftningen själv mot människor som inte vill leva i ett olikkönat äktenskap. Genom att förringa kärleken mellan två människor av samma kön diskriminerar och osynliggör man människor.
Den stora anledningen till att vi har denna särlagstiftning är att många olika religiösa samfund och intressegrupper har bekämpat varje försök att skapa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Inom svensk politik är det framför allt kristdemokraterna som har bekämpat varje initiativ till förändring. Det finns andra intressegrupper som ännu starkare känner att äktenskapet är en gudomligt instiftad ordning som är till enbart för en man och en kvinna, men det är bara kristdemokraterna som har politisk makt att faktiskt påverka detta.

Alltså låter vi i dagens moderna, sekulära samhälle religiös övertygelse bland några människor vara det som styr lagstiftningen som ska gälla samtliga medborgare. Frågan är vad samma människor skulle säga om andra religiösa grupper krävde att även deras övertygelser skulle skrivas in i lagstiftningen.

Kärlek är en av de mest naturliga företeelser som finns. Hur kan då vissa hävda att det är onaturligt med samkönad kärlek? Eller hävda att det inte finns någon mening i att kalla ett förhållande som inte kan avla barn för äktenskap? Naturen har, uppenbarligen, skapat homo- och bisexualitet. Det förekommer bland många fler djursläkten än människan. Dessutom finns det många äktenskap som ingås mellan olikkönade par som redan vid vigseln vet att de, av olika skäl, inte kan få barn. Ska dessa alltså inte heller få välsignas som “äkta” äktenskap? De som av religiösa skäl aldrig tar ordet “evolution” i sin mun hänvisar plötsligt till att det är organismens mål att reproducera sig. Alltså är det, i desperation, tydligen helt ok att ingå förbund med djävulen för att kunna argumentera för sin sak.

Nej, det är dags att ta bort en av de sista formerna av diskriminering mot HBT-personer som finns kvar i statlig lagstiftning och regelverk. Det är väldigt enkelt att ändra äktenskapsbalken till att definiera äktenskapet som ett civilrättsligt förbund mellan två personer, och därmed ta bort särlagstiftningen om registrerat partnerskap. En lagstiftning som dessutom, förutom i ovan nämnda undantag, enbart hänvisar till gällande äktenskapsbalk. Det finns ingen anledning att i dagens moderna samhälle behålla en lagstiftning som diskriminerar och förnedrar samkönade pars kärlek.


(Ovanstående är en uppgift jag skrev i min kurs i retorik på KTH. Uppgiften var att skriva en argumenterande text.)

Waxholm blir vägledande julklapp

Så kom äntligen det efterlängtade svaret från EG-domstolen. Den fackliga blockaden av byggarbetsplatsen i Vaxholm var inte förenlig med EU:s grundlagar. Äntligen har vi fått svart på vitt att fri rörlighet över gränserna inom EU är en grundläggande princip som ingen fackförening kan sätta sig över. Det enda argumentet för facklig inblandning ska vara hänsyn till ordning, säkerhet eller hälsa. Facket kan inte kräva att utländska företag ska konkurrera på exakt samma villkor som inhemska företag vad gäller t.ex. löner.

För oss som tycker att facket har lite väl stor makt i Sverige är det ett väldigt välkommet besked. Vi har redan fått besked från EG-domstolen, i ett annat mål, att fackliga stridsåtgärder måste följa en proportionalitetsprincip. Nu har vi också fått veta att det är ok med fri rörlighet över landsgränserna med bibehållna villkor från hemlandet, så länge det inte riskerar ordning, säkerhet eller hälsa. Med tanke på de krav EU ställer på alla medlemsländer på dessa områden lär konflikter grundade på dessa punkter bli få.

Beslutet är en för tidig julklapp att glädjas över för alla liberaler.

Länkar till nyhetsartiklarna på DN och SvD:
Bakslag för Byggnads (SvD)
Bakslag för Byggnads (DN)

Vem vill bli pensionär?

Vem vågar idag gå i pension? Svaret verkar vara: Alla som själva lagt undan pengar varje månad i privat pensionssparande. Pensionerna har inte utvecklats i takt med lönerna de senaste åren och därmed har de heller inte anpassats efter prisutvecklingen i samhället. Därmed har många av dagens pensionärer en pension de inte kan leva på. Dessutom ligger sjukpensionen på en orimligt låg nivå som gör att många inte kan leva på sin pension ens när de enbart försöker betala de mest basala behoven som t.ex mat, hyra, el, vatten och kläder.

Diskussionen går varm i medierna om vems fel det är att pensionärerna inte har det så bra som de borde ha. Socialdemokraterna beskyller alliansen för att bryta en gammal överenskommelse och verkar likställa det med total katastrof och svek. Förvisso har de en poäng i att Sverige tjänar på att ha en bred överenskommelse om pensionerna men Sverige skulle tjäna på många breda överenskommelser. Alliansen sträcker ut en hand för att komma fram till en ny överenskommelse som fungerar men Socialdemokratin tycker det tar för lång tid. Följden blir bara mer politisk käbbel, som vanligt.

Jag anser ju självklart att pensionärerna måste få en förbättring. Framför allt måste garantipensionen uppvärderas, lägsta pensionsbelopp måste höjas så alla pensionärer kan klara sig på sin pension. Vi ska inte förnedra människor, som hela sitt liv jobbat och bidragit till samhället, genom att tvinga dem att söka socialbidrag för att klara sig när pensionen inte räcker till. Vi ska inte heller göra det omöjligt att klara sig på sjukpension, många sjukpensionärer är inte fuskare och kan inte stånga sig blodiga mot byråkratin för att få pengar så de kan överleva, helt enkelt eftersom de inte har den energin. Förvisso måste man få bort människor ur bidragsberoendet men det är bättre att försöka identifiera alla som faktiskt skulle kunna jobba deltid eller till och med heltid och förändra deras sjukpension samt hjälpa dem ut i arbetslivet igen, än att dra ner pensionen för samtliga för att skapa incitament.

Sverige måste bli bättre på att skapa ett grundläggande socialt skyddsnät som garanterar alla en miniminivå samt garanterar att även de med högre inkomster kan få rimlig ersättning under en övergånsperiod. I dagsläget fyller systemet inte alla funktioner det borde.
Samtidigt måste systemet tillåta privata försäkringar just för dem med högre inkomster. Staten ska garantera en grundtrygghet. Vill man som höginkomsttagare klara av bibehållen levnadsstandard även om man blir sjukpensionär får man lägga till privata försäkringar. Att kräva detta av låginkomsttagare och de nedre skikten av medelinkomsttagarna är däremot inte rimligt.

Det är dags för en ny pensionsuppgörelse som kombinerar social grundtrygghet med individuella möjligheter till privata försäkringar om man så önskar. På så sätt kan grundnivån i försäkringssystemet höjas till en rimlig nivå samtidigt som systemet inte klappar ihop. Därutöver bör det införas bättre kontroller för att stävja missbruk av systemet.
Jag hoppas att Sveriges liberala partier (FP, C och kanske även M) tar initiativ till en sådan ny uppgörelse över blockgränserna snarast.

Vem har havererat?

Josefin Brink från Vänsterpartiet intervjuas i dagens Politik direkt i SvD. Josefin är verkligen en frisk fläkt i politiken, all respekt till henne. Nu håller jag väl inte med hennes åsikter direkt, men det är roligare när det finns en engagerad och livlig person att debattera med. Hoppas att jag själv ges möjligheten framöver.

Tills vidare får jag helt enkelt debattera genom min lilla blogg här. Idag vill jag kommentera två av hennes uttalanden i artikeln.

I själva verket, säger Josefin Brink, är det hennes eget vänsterparti som
förespråkar en jobbsatsning värd namnet: anställ 150 000 fler i offentlig sektor
de närmaste åren, till en kostnad av 30 miljarder kronor.
- Det svarar mot reella behov. Vad är det för fel att använda de jättestora
överskotten i ekonomin till att anställa personer i den kommunala hemtjänsten, i
barnomsorgen och i skolan?

Josefin Brink i Svd Politik direkt, 2007-10-30

Enligt Josefin Brink är alltså svaret på arbetslösheten att med skattemedel finansiera fler jobb. Det privata ska inte ges någon roll i det hela utan här ska vi se till att andra människor betalar på sin skattesedel för att sätta människor i arbete. Det rimmar väldigt illa med den ekonomiska utvecklingen globalt, där vi måste skapa jobb inom den privata sektorn för att klara av att behålla ett socialt nätverk.
Att staten ska spendera mer pengar på att sätta folk i arbete, istället för att skapa förutsättningar för den privata sektorn att anställa fler, är inte hållbart i längden. Om vi inte vill ha ett samhälle med skatter kring 80% måste vi se till att fler betalar skatt och att pengarna kommer mer från privata företags kassakistor än från staten och offentlig sektor.

Vi ser redan idag välfärdssystem på väg mot haveri, mest uttalat i Japan där befolkningen blir allt äldre men även på vissa ställen i Europa. Om vi vill undvika denna utveckling kan inte staten vara garanten även för jobb. Staten måste få in pengar från det privata för att finansiera det offentliga. För mig är det viktigt att ha ett fungerande välfärdssystem samtidigt som människor har stor möjlighet att själva bestämma över sina liv och sina ekonomiska tillgångar. På så sätt skapar man större frihet och även förutsättningar till ett rikt samhälle som kan komma alla till del.

-Vi är för mesiga när det gäller privatskolorna. Det blir tydligare för
varje dag att det är ett ohållbart system, med olikheter och missförhållanden.
Ett totalt haveri.
Den politiska debatten är skev, tycker hon. Det enda som diskuteras är de
religiösa friskolorna.
- Istället borde vi fråga oss "Varför ska privata företag överhuvudtaget
driva utbildningsverksamhet?". Jag tycker inte att det är
rimligt.

Josefin Brink i SvD Politik direkt 2007-10-30

Jag förstår att Josefin Brink tycker det är ett ohållbart system med friskolor. De har ju visat på misslyckandena i den kommunala skolan och hur det går att med samma mängd pengar går att bedriva affärsmässig utbildningsverksamhet som dessutom håller högre kvalitet än den kommunala skolan. Detta beror givetvis mycket på att friskolor har lättare att förnya sig och förändra skadliga strukturer. All offentlig verksamhet präglas av konservatism och tröghet. Byråkrati är skadlig för kvalitet och effektivitet.

De missförhållanden som uppdagats är ofta knutna till religiösa friskolor. I några fall förekommer det även missförhållanden i andra friskolor och då ska man genast kliva in från myndighetshåll och se till att dessa rättas till, alternativt drar in tillståndet för skolan. Intressant vore dock om precis samma gällde för kommunala skolor. Undrar hur många kommunala skolor som då skulle bli belagda med näringsförbud (eller kanske snarare verksamhetsförbud då de ju inte är näringsdrivande).

Att det blir olikheter när människor söker sig till de skolor som är bättre, och att det därmed blir en fråga (i varje fall på gymnasiet) om att poängkravet därmed höjs, det säger sig självt. Lösningen på detta är inte att förbjuda de bra skolorna, utan att skapa möjlighet för de dåliga, ofta men inte alltid kommunala skolorna, att utvecklas och förändras till det bättre. Förvisso representerar ju Josefin Brink ett parti som i debatten tidigare velat avskaffa läxorna eftersom det är orättvist att inte alla elever har möjlighet att göra lika bra ifrån sig på läxorna.
Intressant här är ju för övrigt att argumentet var att alla inte har föräldrar som kan "hjälpa till" med läxorna lika bra hemma. Själv trodde jag det var eleverna själva som skulle göra läxorna och inte föräldrarna.

Jag tycker att de här exemplen från dagens SvD tydligt visar varför alliansen vann valet. Att kräva att staten ska ta hand om snart sett allt, från att garantera alla medborgare statligt finansierade arbeten till att alla skolor ska drivas i kommunal regi så ingen kan se hur dåligt eller bra det går för det systemet, det är inte ett samhälle som den moderna människan vill leva i.

Det är inte friskolor och arbetspolitik som misslyckats. Det är den alternativa politik som vänstern erbjuder som har havererat.

Var är min medborgerliga röst?

Det råder just nu en debatt på SvD Brännpunkt. Junilistan vill lägga ner EESK, Europeiska och sociala kommittén. Sveriges EESK-ledamöter vill, föga förvånande, behålla densamma.

Junilistans argument är att man inte ska ha en skattefinansierad remissinstans med intressegrupper. Motargumentet från Sveriges EESK-ledamöter är att man ska låta EESK vara medborgarnas röst genom det civila samhället.

Något som är intressant i sammanhanget är syftet och sammansättningen av EESK. Att ha en remissinstans med intressegrupper som finansieras av EU-pengar är ju inte en helt klockren idé. Tittar man sedan på vilka våra representanter är från Sverige så blir det än mer intressant.

Sveriges ledamöter i EESK

Grupp I: arbetsgivare
Christian Ardhe, Svenskt Näringsliv
Hans Ekdahl, Svenskt Näringsliv
Magnus Kendel, Almega
Vakant

Grupp II: arbetstagare
Ernst Erik Ehnmark, SACO
Thomas Janson, TCO
Maud Jansson, LO
Lars Nyberg, LO

Grupp III: övriga intressegrupper
Ingrid Kössler, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation
Staffan Nilsson, LRF
Jan Olsson, Kooperativa institutet
Inger Persson, Sveriges Konsumentråd

Källa: eu-upplysningen.se

Dessa personer representerar medborgarna gentemot EU. Vilka medborgare då? Så vitt jag kan se är det arbetsgivarna, fackföreningarna och bönderna mer eller mindre. Lite kooperativ finns också bland de utvalda. Inger Persson är den enda som jag känner klockrent representerar mig, för hur man än definierar sig själv är man alltid konsument. Trots det känner jag inte direkt medborgarrepresentationen i denna grupp, i varje fall inte från Sveriges sida. Om man nu inte definierar medborgaren enligt vänsterns principer, dvs som antingen fackrepresenterad arbetstagare (eller möjligen arbetslös) eller som arbetsgivare. Det är en definition som jag inte står bakom. Speciellt när LO har så stark ställning som de uppenbarligen har anser jag att det hela haltar.

Rent allmänt tycker jag det är onödigt att lägga omkring en miljard kronor på en remissinstans som skulle fungera minst lika bra utan att ha denna organisation. Alla de som sitter med i gruppen skulle lika gärna kunna fungera som remissinstanser på sin egen nationella nivå. Visst skulle det bli fler remissvar att ta ställning till, men samtidigt skulle varje organisation lättare kunna uttrycka sina åsikter. I längden lär det också bli billigare och effektivare.

Jag föreslår att vi lägger ner nuvarande EESK och hittar bättre sätt för regionala och nationella intressegrupper att lägga fram sina synpunkter utan att kräva finansiering från EU för att göra detta. Att behålla den strukturen innebär i förlängningen att vi måste betala alla särintressen för att de ska få lämna sina åsikter.
För alla som likt mig vill ha minimal inblandning av stat i medborgarnas liv och minimal budget för staten (dvs låta medborgarna i så stor utsträckning som möjligt bestämma över sina egna pengar och sina egna liv) är det inte en ordning som är acceptabel.

Helt obegripligt debattinlägg - gå och göm dig, Jan Myrdal

I dagens SvD skriver "skriftställaren" Jan Myrdal (vad hände med det fina ordet "författare"?) ett debattinlägg med rubriken "Kalla mig gärna heteronormativ". Syftet är att försvara äktenskapets nuvarande utformning.

Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt hetero­normativ får man väl göra det.

Jan Myrdal i den aktuella artikeln

Det intressanta är att Jan Myrdal konsekvent i artikeln argumenterar för att alla barn ska ha rätt att veta vem som är deras pappa. Därför tycker han inte att anonyma inseminationer ska vara tillåtna.
Ok.
Men vad har detta med äktenskap att göra?

Lite senare skriver Jan Myrdal att det är ett problem med nuvarande lagstiftning eftersom den säger "Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader". Ok, nu börjar vi förstå mer av herr Myrdals resonemang. Men om modern är gift med en kvinna kan ju denna lagparagraf de facto inte tillämpas, eller hur? Dessutom vore det inte så svårt att lägga till orden "med en man" i paragrafen för att rätta till denna detalj.

Hela Jan Myrdals argumentation går ut på vilket svek det är mot barnet att det inte får rätt till sin arvslott. Nehej, ska man alltså inte låta barnet få ärva av båda parter i ett äktenskap även om det är samkönat alltså? Eller i detta fall partnerskap som ju redan idag har samma jurudiska ställning som äktenskapet men som, av Kristdemokratiska skäl, inte får kallas äktenskap.

Ja, Kristdemokraterna är de enda som idag är rakt emot en könsneutral äktenskapsbalk. Moderaterna har inte tagit ställning men förväntas göra det på sin kongress nu i dagarna. Alla övriga partier är för.

Åter till herr Myrdal. Det är tämligen klart att herr Myrdal försöker dölja sin väldigt heteronormativa och fördomsfulla inställning mot samkönade äktenskap bakom en dimridå av juridiska skäl vid arvsrätter och liknande. I Sverige kan man inte göra ett barn arvlöst, vilket man däremot kan i många andra länder, Storbritannien är bara ett exempel. Att man därmed skulle använda arvsrätten som argument mot könsneutrala äktenskap känns bara som ett svepskäl. Anonym insemination kan det funka på, ja, men inget annat. Diskussionen om insemination lämnar vi därhän idag, även om jag är för möjligheten till detta också (i liberal anda ska man kunna bestämma själv över sig själv, sin kropp och sitt liv).

Hur som helst så finns det inget sätt att genom herr Myrdals argumentation hitta fram till den slutsats han försöker pracka på oss. Att han dessutom företräder en åsikt som i dagsläget inte har en majoritet med sig någonstans, utom möjligen i det småländska bibelbältet och de frireligiösa samlingarna människor där, gör ju inte saken bättre. Det känns som ett sista desperat försök att stoppa det oundvikliga och det fungerar inte bra någonstans.

Nej, Jan Myrdal får nog ta sig i kragen och inte underskatta människors intelligens. Att tro att han på detta sätt kan lura någon utom de redan frälsta är att bedra sig å det grövsta.

Demokratin satt ur spel av avhoppare

Så var det officiellt (se artiklar i DN och SvD för mer information). De två avhoppade moderaterna i Sundbyberg har sett till att ett demokratiskt val har blivit meninglöst. Istället för den majoritet som befolkningen i Sundbybergs stad röstade fram har nu staden fått vänsterstyre återigen.

Att på detta sätt upphäva demokratins spelregler är helt oacceptabelt. Att moderaterna har haft problem internt i Sundbyberg får inte vara grund för två enskilda moderata partimedlemmar att på eget bevåg ogiltigförklara det val som skedde. Tyvärr är det just vad som har skett i detta fall. Så som Nina Lundström från Folkpartiet Liberalerna, alliansens förslag till ny ordförande i kommunstyrelsen, uttryckte det häromdagen i SvD; "Jag har fått ännu fler argument för att det ska vara möjligt att utlysa kommunala nyval".

Jag måste ju gratulera Helen Hellmark Knutsson till "vinsten" eftersom Helen och hennes familj är mycket goda vänner till min familj och har så varit under många år, innan jag ens var född till och med. Helen har all min respekt även om jag inte håller med de politiska åsikter hon företräder. Däremot förstår jag att hon inte känner det som en vinst att få ta över styret på detta sätt när det styre hon företräder inte har fått en majoritet av rösterna bland medborgarna. Ska man regera måste man ha stöd från medborgarna annars är det lönlöst.
Att genomföra den politik som vänsterblocket gick till val på är inte hederligt mot medborgarna i Sundbyberg, eftersom det inte var det som de röstade på. Att genomföra en borgerlig politik lär inte komma på fråga då vänsterpartiet är med i den nya majoriteten. Vad ska man då genomföra för politik för att hedra det demokratiska val som skedde för lite över ett år sedan?

Helen själv säger till DN att hon vill ha en bred majoritet som ska innesluta alla partier utom Moderaterna. Nu är jag ju inte direkt moderat själv så det har jag förvisso inget emot. Frågan är bara om hon kommer att lyckas? Kan man förena liberala tankar från Folkpartiet Liberalerna och Centerpartiet med planekonomiska tankar från Vänsterpartiet? Kan man förena åsikterna att man bör ha möjlighet att äga sin bostad med åsikterna att man inte ska sälja ut utan hellre köpa tillbaka hyresrätter? Kan man förena en allianspolitik, förvisso utan moderaterna vid rodret, med klassisk vänsterpolitik som i Sundbybergs fall fått stå helt orörd ännu längre än den fått göra på riksplanet?

Den närmaste tiden kommer bli mycket intressant och kommer också bli avgörande för hur många, däribland jag, kommer se på hur det demokratiska systemet i dess nuvarande utformning fungerar på lokal nivå. Kommer vi fortsätta ha förtroende eller kommer allt fler att kräva möjlighet till kommunala nyval? Kanske kräva att avhoppare också måste avsäga sig sina politiska uppdrag? Vi har ju ett system där man röstar på ett parti och inte på enskilda personer. Att enskilda personer sen kan sätta sig över detta system är högst tvivelaktigt.

Som sagt, jag och fler med mig kommer att bevaka utvecklingen i Sundbyberg noggrant.

Vad vill vi ha för grundlag?

Socialdemokraten och före detta talmannen i Riksdagen, Thage G. Pettersson, skriver idag på SvD Brännpunkt om grundlagsutredningen. Thage G. inleder sin artikel med väldigt många intressanta och bra ställningstaganden. För att direkt citera de delar jag tycker mycket om:

Det viktigaste dokumentet i en ­demokrati är grundlagarna. Därför är det viktigt att varje förändring diskuteras noga. Man ändrar inte en grundlag hur som helst. Och när man ändrar så bör det ske i full ­eller åtminstone i mycket långt­gående politisk enighet. De politiska partierna bör vara överens om demokratins spelregler.

Så var det vid enkammarriksdagens införande 1971 och när vår nuvarande regeringsform och riksdagsordning antogs 1974. Så hardet också med ett par olyckliga undantag varit under enkammarriksdagens dagar. I övrigt har varje ändring utretts och penetrerats mycket noga.

Det är vidare viktigt att politiska frågor som är föremål för kamp mellan de politiska blocken inte hamnar i grundlagen. Det är farligt att göra grundlagen till partiprogram.

Tack, Thage G. för dessa ord. Självklart ska det råda bred politisk enighet om demokratins spelregler. Självklart ska man inte lägga in ett partiprogram i grundlagen. Självklart ska grundlagen enbart beröra de delar som handlar om demokrati och dess praktiska och teoretiska utövning i ett land.

Nå, till att börja med:
Vi ska inte blanda i någon slags partipolitik i grundlagen, eller hur, Thage G.?

Intressant är då Thage G.s förslag.

Till att börja med har artikeln rubriken Skydda det offentliga ägandet. Senast jag kollade var detta en åsikt som framför allt står i partiprogrammet för socialdemokraterna och vänstern, medan man på högerkanten inte är så intresserade av att staten ska äga bolag, dock är motståndet mot statligt ägande av varierande grad beroende på parti.

Jag skulle klassa detta ställningstagande som socialdemokratisk partipolitik.

Thage G. vill också införa grundlagsskydd av vissa fackliga rättigheter, såsom rätten att teckna kollektivavtal. Förvisso är vi rätt överens om att den svenska modellen, där arbetsmarknaden själv reglerar sig i så stor utsträckning som möjligt utan inblandning från staten, är en bra modell. Vi vill inte ha lagstadgad minimilön och liknande utan förlitar oss på att arbetsmarknadens parter kan komma överens.

Att bestämma att arbetsrättsliga saker ska komma med i grundlagen luktar dock socialdemokratisk partipolitik lång väg. Speciellt som den svenska modellen bygger på minimal inblandning från staten (dock inte alltid minimal eller ens oförtäckt inblandning från regeringspartiet genom dess förlängda arm LO).

Sen har Thage G. en del andra intressanta förslag som jag har en del kritik mot, förslag som dock inte är partipolitiskt betonade i någon uppenbar utsträckning.

Thage G. vill skrota förslaget om kommunala nyval. Han anser att möjligheten till att utlysa nyval i en kommun när ingen hållbar majoritet kan uppnås enbart skulle leda till cirkus i kommunerna med massor med nyval.
Jag skulle tvärtom säga att cirkusen blir när det inte går att hitta en majoritet som kan styra kommunen, med handlingsförlamning eller budget- och politikmässigt kaos som följd. Att införa möjligheten till nyval för att kunna få en stabil majoritet känns som ett vettigt och bra förslag. Det är trots allt liten risk att denna möjlighet skulle missbrukas. Politiker är mer måna om att hitta lösningar än att utlysa nyval med en ökad risk för nederlag och förlorade röster. Dock bör man inte förvägra en kommun möjligheten att komma ur en rävsax.

Thage G. vill också utreda möjligheten till indirekt valda riksdagsledamöter från kommuner och landsting. För mig känns det underligt att ha ett system där vi till en lagstiftande församling inte direkt får välja våra representanter. Att vi inte direkt väljer våra representanter i den exekutiva makten (regering, landstings- och komunstyrelser mm) är fullt normalt, och oftast är det ju personer som också fått ett folkvalt förtroende som sitter där. Men att vi till vår riksdag inte direkt får välja våra representanter? Nej tack, hellre då en utveckling av personvalssystemet (som Thage G. var med och införde och dessutom skriver om i artikeln - mycket bra!) och en vidare utredning av majoritetsval kontra proportionella val (som också nämns i artikeln).

Thage G. vill också avföra diskussionen om en författningsdomstol från dagordningen. Till viss del förstår jag hans argument - vi vill inte ha en högsta domstol som den i USA där domarna utses politiskt av presidenten, sitter på livstid, och kan sätta sig över beslut fattade av politiker. Vi vill inte politisera någon del av rättsprocessen.
Thage G. har dock antingen missat anledningen till diskussionen, eller har någon slags personligt intresse av att förhindra en reform. Den stora anledningen är att konstitutionsutskottet har förvandlats till en partipolitisk cirkus. Att flytta ut granskningen av folkvalda och av riksdagen förtroendevalda till en opolitisk och oberoende domstol är en bra lösning för att i fortsättningen slippa de scener och utspel vi fått se alldeles för mycket av den senaste tiden.
Thage G. är dock ordförande i konstitutionsutskottet vilket säkerligen påverkar hans bild av hur utskottet fungerar samt vad deras roll ska vara.
Jag anser däremot att en författningsdomstol, som dock inte ska tillåtas bli politisk, inte är ett sätt att omyndigförklara det demokratiska politiska systemet i Sverige. Däremot är det en näsbränna till alla politiker som genom sin ständiga parti- och blockpolitik förvandlat konstitutionsutskottet till en cirkus i klass med den bästa dokusåpa.

Övriga förslag som Thage G. har anser jag har stort värde av att i alla fall diskuteras, även om jag kanske inte tror att alla av dem har möjlighet att gå igenom eller ens är önskvärda. De är dock lite mer nere på jorden och har förmodligen en något större förankring i demokratisk tradition men också i folkets sinne för demokrati. För att lista dem lite kort är dessa förslag:
Utredning om majoritetsval kontra proportionella val, samt en utredning om mandatperioder.
Talmannens möjligheter att ha inflytande på extra val, samt möjligheten att slopa omröstningen i riksdagen om val av statsminister.
Utredning om och reform av personvalet med mål att öka deltagandet i och intresset för personvalet bland väljare och politiker.
Utredning om folkomröstningsinstitutets vara eller icke.
Riksdagsförsamlingens eventuella bantande till 299 eller 249 ledamöter.

Tack Thage G. för en mycket intressant och lärorik artikel!
Både för att den väcker många bra och intressanta frågor, men också för att den visar hur socialdemokratin så till den milda grad tror sig ha monopol på åsiktsbildning att man tror att vissa typiskt socialdemokratiska frågor är saker som hela svenska folket och dess politiker tar för givna och står enade bakom.

Ett integrationsförslag med stor potential

Folkpartiet presenterade igår sin nya idéskrift Välkommen till jobbet. I dagens tidningar slår man upp skriftens väldigt intressanta förslag angående integration av till Sverige nyanlända invandrare. DN har valt rubriken Fp: Gör språkkurs för flyktingar obligatorisk medan SvD valde Fp vill inte ge flyktingar socialbidrag. Båda rubrikerna är tyvärr laddade med negativ klang, men förslaget är faktiskt för en gångs skull ett riktigt smart drag.

Skriftens syfte är att hjälpa kommunerna med introduktion och integration av nyanlända. Huvudspåret är att arbete leder till integration, något som alliansen som helhet och Fp i synnerhet länge haft som ledord.

Tanken är att det ska bli obligatoriskt att genomgå språkutbildning och annan introducerande utbildning. Det ska inte heller vara det SFI-flum som hittills varit rådande. Precis som den socialdemokratiskt skapade grundskolan har SFI varit ett stort flum som inte givit nyanlända de kunskaper som behövts, och i stor del också handlat om att lära upp dem till goda socialdemokrater.

Den nya tanken är att man gör en introduktion som innefattar både utbildning och arbetspraktik. De modeller man använt sig av från bl.a. Flakenberg har en introduktion på två år. Introduktionen ska inte heller ta ett par månaders sommarlov utan ska pågå hela året, med snarast vanliga möjligheter till semester och fritid. Det ska handla om att ge en bra introduktion till det svenska samhället och den svenska kulturen och språket, men också att ge en bra plattform för fortsatt arbete genom att ge nyanlända arbetslivserfarenhet från den svenska arbetsmarknaden.

Ytterligare en sak, det som SvD tagit fasta på, är att man inte vill betala ut socialbidrag under denna period. I stället ska man få en ersättning som mer liknar lön, eller möjligen ett mellanting mellan lön och studiestöd. Man ska studera på heltid med invarvad praktik, alltså ska man inte gå på bidrag utan ha en betalningsstruktur som mer motsvarar en lärlingsutbildning eller studier på komvux/folkhögskola.
Det är olyckligt att SvD formulerat sig som att Fp inte vill betala socialbidrag när det man faktiskt pratar om är att ändra strukturerna till något som är mindre stigmatiserande och som är inriktat på att stävja bidragsberoende innan det ens hunnit dyka upp som tanke i huvudet på de nyanlända.

Jag ser stor potential i förslaget. Att få ut nyanlända på arbetsmarknaden är viktigt. Med praktikplatser kommer man också kunna se till att de hamnar på arbetsplatser där de faktiskt kan utnyttja sin eventuella utbildning från utlandet. I stället för att många, som har dåliga kunskaper om svenska språket och om den svenska kulturen, får ta de skitjobb som ingen annan vill ha, kommer de med detta förslag, om det förvaltas rätt, att äntligen kunna få mer kvalificerade arbeten. Det gäller bara att praktikplatserna faktiskt ordnas så att de hamnar inom alla olika områden, yrkesgrupper och nivåer. Detta förslag ska absolut inte användas för att få billig arbetskraft för tunga, enformiga eller andra arbeten som ingen vill ha.

Jag läste för en tid sedan en artikel i Mitt i Kista, som gav en skrämmande statistik. Man hade genomfört en enkät bland unga boende kring Järvafältet. Det handlade om framtidstro och bland annat visade det sig att det var väldigt få unga som såg sig själva studera vidare efter gymnasiet (om de ens tog sig igenom det). Lite fler såg sig arbeta direkt. Men många (och förga förvånande mycket fler unga killar än unga tjejer) såg sig själva försörja sig genom att gå på bidrag resten av livet. Ungefär hälften av killarna hade som "mål" att försörja sig genom olika typer av bidrag.

Det är en skrämmande utveckling.
Det är dock en utveckling jag tror kan motverkas genom dessa nya förslag. När unga människor ser att deras föräldrar får jobb och slipper bidrag, när de ser att det finns en lysande framtid oavsett vilken bakgrund man har, då kan man skapa en framtidstro och slippa få en generation ungdomar som bara ser bidrag som enda möjligheten, och ibland enda önskvärda sättet, till försörjning.

Äntligen känner jag mig stolt över Folkpartiets integrationspolitik, nu kan vi börja arbeta progressivt mot en bättre integration och mot ett bättre samhälle för alla. Det är dags att bryta med den gamla politiken som snarast andades populism, och istället ta tag i denna nya inriktning som handlar om en liberal integrationspolitik som låter människor själva ta ansvar för sitt liv men där man också ger samtliga människor möjligheten att ta detta ansvar. Att sätta individen i centrum och ge henne alla de möjligheter som finns är en utveckling som jag stödjer helhjärtat.

Fortsätt på den inslagna vägen och visa att Folkpartiet åter är ett äkta liberalt parti där ideologi går före populism på alla områden.

If at first you don't succeed, try and try again

I fredags började nyheten dyka upp och i dagens tidningar kommer artiklarna. Det som det handlar om är att polisen försöker stoppa The Pirate Bay, men denna gång går man inte genom sina vanliga rättsliga och rättssäkra kanaler (som ju visat sig vara utan effekt eftersom verksamheten inte är olaglig). Nej, den här gången påstår man att det sprids barnporr på sidan och tänker därför stoppa in den i sin lista över sidor som är riktiga bovar i detta sammanhang. Denna lista prenumererar alla stora svenska internetleverantörer på och dessa sidor spärras då automatiskt för deras användare.

Med andra ord, om rättsväsendet inte tänker stoppa det polisen inte gillar, så tar polisen till andra maktmedel. Varför låter det här väldigt mycket som övergrepp i rättssak?

Förvisso, inte heller The Pirate Bay [TPB] är helt förskonat från barnporr, säger deras grundare. Hittills har man dock bara upptäckt ca 10 fall sen sidan grundades, och de gånger som det förekommit har en stor mängd användare av sidan slagit larm. Jag skulle säga att just TPB är en föredömlig sida på detta sätt, att man snabbt och effektivt kan agera mot barnporr då den förekommer. Det är svårt att säga om några andra sidor.

Det tycker tydligen inte polisen, för från polismyndighetens sida har man inte ens pratat med TPB om att det förekommer barnporr på sidan. I stället går man direkt och spärrar en sida som bedriver ett aktivt arbete med att ta bort allt material som är olagligt. I sammanhanget ska tilläggas att "olagligt" då inte syftar på eventuella copyright-intrång, utan enbart på materialets övriga innehåll. Polisen är alltså inte intresserade av att varken samarbeta med en seriös aktör för att stävja spridandet av barnporr, och inte heller är man intresserade av att spåra varifrån materialet sprids.

TPB har alltså konstaterats ha ett lågt innehåll av barnpornografiskt material och man jobbar också aktivt med att få bort det så snart det upptäcks. Därför kan vi nog anse att det finns andra sidor som är större bovar och också bör spärras. För att ta några exempel på sidor där det är alldeles för lätt att hitta barnpornografiskt material, även då man söker efter något annat, och som därför borde spärras omedelbart med polisens nya logik:

• Google
• AltaVista (om den lever fortfarande)
• Yahoo
• SearchMash
• Och så vidare genom alla sökmotorer vi hittar på webben idag...

Här är sannolikheten större att man kommer över det material som polisen vill spärra än vad det är på TPB. Därför vill jag uppmana polisen att vara konsekvent och spärra alla sidor med lika stort eller större innehåll som betecknas som barnpornografiskt.

Glädjande i sammanhanget är ett blogginlägg jag fick länkat till mig igår från Rasmus. (Han är en klippa när det gäller att hitta bra material till mig, oavsett vad det gäller. I owe him.) Inlägget publicerades på Bloggen Bent av signaturen Björn och har rubriken Jag har JO-anmält Rikspolisstyrelsen ang The Pirate Bay-filtreringen. Den publicerades igår kväll redan. Det tog alltså ett dygn från att nyheten först nådde mina öron till dess att den första JO-anmälningen lämnades in. Jag är glad. för det innebär att jag slipper göra en själv, även om jag kanske borde göra det också för att visa på stödet. Också glädjande är att han är en alliansbroder från Centerpartiet, vilket visar att vi liberaler står enade i åsikten att det här är censur och maktmissbruk från den myndighet i det civila rättssamhället som har monopol på våldsutövning. Det gör mig väldigt olustig till mods att tänka på.

Det som polisen gör är inget annat än att ta lagen i egna händer och missbruka de maktmedel som samhället har givit dem för att kunna bekämpa brottslighet, i detta fall av det mer osmakliga slaget. Att då utnyttja det för att antingen försöka hämnas på en organisation som man inte lyckats "sätta dit" innan, eller än värre för att kunna stänga ner en sida som någon eller några "högre upp" inte vill se men som inte går att stänga med lagliga medel, det är förkastligt och i förlängningen ett hot mot demokratin.

Nu efterlyser jag å det snaraste ett uttalande från Folkpartiet och Liberala Ungdomsförbundet, kanske tillsammans med Centerpartiet och deras ungdomsförbund, om att det som polisen försöker göra inte är förenligt med demokrati och vårt svenska förbud mot censur.

Pressfrihet kontra privatliv

Är pressfriheten helig? Givetvis. För en liberal är press-, yttrande- och åsiktsfrihet grundläggande friheter.

Kan pressen därmed ta sig vilka friheter som helst? Det är väl mer tveksamt.

Varför undrar jag? Jo, det har kommit upp ett intressant fall där pressen anklagar Angelina Jolie för dubbelmoral. Hon beskylls för att vara en hycklare vad gäller pressfriheten.

Vad är det då hon har gjort som upprör pressen så?
Jo, lilla Angelina har spelat en stor roll i en film om en mördad journalist. Därefter har hon, genom sin advokat, försökt få pressens representanter att skriva på avtal där de lovar att bara ställa frågor om filmen på presskonferensen. Mer explicit ska de inte ställa frågor om hennes privatliv.

Är detta ett gigantiskt intrång i pressfriheten, som gör Angelina till en hycklare?
Nå, jag försvarar pressfriheten, men jag kan inte se att det här gör henne till hycklare. Alla har rätt att svara på de frågor de vill, och att kunna säga ifrån om de inte vill svara. Angelina har valt detta sätt att säga att hon inte tänker svara på frågor om sitt privatliv och därmed vill hon helst slippa få dem ställda ens. Det är inte en inskränkning av yttrandefriheten på något sätt i mina ögon. Pressen får fortfarande trycka vad de vill, och de får hämta sina fakta från vilka källor de vill. Angelina gör bara klart att hon inte tänker vara en källa när det gäller hennes privatliv.

Är det en rättighet att få veta allt om kändisars privatliv? Nej, absolut inte. Vill man inte ska man slippa få sitt liv uthängt på löpsedlarna. Det gäller även om det är andra som lämnar känsliga uppgifter som inte är i allmänhetens intresse att de kommer ut. Att man är känd betyder inte att allmänheten har rätt att veta vem man hade sex med senast. Inte i mina ögon i alla fall.

Skvallerpressen (dit jag även räknar halva kvällspressens artikelutbud) må ha rätt att trycka vad de vill enligt pressfriheten, men jag tycker att de ibland borde rannsaka sig själva kring om det är rätt att förstöra någons liv bara för att sälja lösnummer. Jag tänker inte säga att de inte får trycka vad de vill, för det får de (så länge det är sant), men de kanske skulle tänka lite mer. På samma sätt kanske de som köper tidningarna borde tänka en extra gång när tidningarna börjar spåra ur i sin "nyhetsbevakning" av kända personer.

Nåväl, åter till huvudspåret, så måste jag få ge uttryck för mitt stöd för Angelina. Pressfrihet innebär inte att pressen har rätt att få reda på allt de vill, och garanterat inte från vem de vill. Nyckelordet är frihet; De har en frihet att ta reda på allt de vill och kan, och att sedan trycka det. På samma sätt råder meddelarfrihet, nämligen friheten att, om man vill, prata med pressen. Och friheten att avstå.
Ingenstans nämns rättighet. Det är ingen rättighet att få veta något, utom i fråga om offentliga dokument. Och då gäller den rättigheten alla, inte bara pressen.

Frågor på det?

Klädkodstalibanerna slår till igen

Tillhör du den skara som kräver vit skjorta och slips på alla människor du möter? Sluta i så fall att läsa omedelbart, annars kommer du bara bli förbannad på mig tror jag.

Satt nyss på jobbet (inte iklädd shorts idag eftersom jag räknar med att det kommer vara lite för kallt när jag ska hem efter 22.00 ikväll) och läste en artikel på SvD.se om IDG:s klädkod för sina anställda. Läste också läsarkommentarerna.

Därefter var jag tvungen att titta mig omkring för att se att vi faktiskt fortfarande var kvar i 2000-talet och inte hade blivit transporterade bakåt i tiden någonstans.

Storyn handlar om att personalen på IDG har shortsförbud på jobbet. Följande står tydligen att läsa i domkmentet som beskriver klädkoden:

Manliga ben och fötter framställs i bästa dager påklädda. Vi undanber oss shorts och nakna fötter i sandaler på herrar

Nu vet jag inte riktigt hur de tänkte, eller vilka som skrivit klädkoden, men det låter som att det är andra, heterosexuella, män i företagsledningen. Dessa män som inte vill se någon naken hud på en annan man (kvinnor går dock givetvis bra) och som själva klär sig i dagligen nyputsade skor och långbyxor med pressveck, oavsett temperatur och väder.

Något som är väldigt intressant är att manliga och kvinnliga ben tydligen inte är samma sak, något som SvD frågat om:

Får kvinnor ha shorts?

- Jag vet inte om det kan bli aktuellt. Kvinnor har ju oftast kjol och det är ju en helt annan sak, då ingår ju bara ben. Att ha shorts som man signalerar inte alls samma sak, säger Lars Dahmén till SvD.se.

Signalerar inte samma sak? Ursäkta? Och har kvinnor oftast kjol?
Om man som kvinna får visa upp sina nakna ben, så ska man givetvis som man få göra detsamma. Klädkoderna kommer varje sommar, förra året tror jag det var busschaufförerna som inte fick ha kort på benen om de var män. En av de manliga chaufförerna hittade på en egen lösning och bar den kjol som enligt (det faktiskt könsneutrala) uniformsreglementet fanns, men fick inte heller ha kvar den för arbetsgivaren.

Var någonstans har vi rättigheten att själv välja hur vi vill klä oss? Har den på något outgrundligt sätt upphört att gälla så snart man har börjat på ett arbete? Jag kan förstå om man vill att det ska vara en enhetlig och snygg klädsel, speciellt om man som anställd möter många kunder personligen, men varför förbjuda kortbyxor på just män?

Här har vi en underlig, konservativ och förlegad syn, nämligen att kvinnor är "väna väsen" som ska visa upp sig, gärna med så lite kläder som möjligt, medan en man inte kan tas på allvar om han visar någon liten hudflik nedanför en välstärkt krage. Denna människosyn är förlegad i ett modernt demokratiskt land, och är ännu mer förlegad utifrån ett liberalt perspektiv. Jämställdhet innebär bland annat att samma klädkod (med mera) ska gälla för män och kvinnor. Vill en man ha kjol ska han få det. Samma mängd synlig hud ska gälla för båda könen. Det är ingen skillnad på manlig och kvinnlig hud.

Jag tror jag har raljerat över detta förut, på ganska många olika håll. Jag förstår fortfarande inte, och kommer aldrig förstå, att man "måste" ha en viss klädsel i vissa sammanhang. Jag minns fortfarande diskussionerna vi hade i kårstyrelsen på KTH när jag satt där. Den gången gällde det Nobelfesten.
Visst kan jag förstå poängen med frack och långklänning när man ska på den, men diskussionen i detta fall gällde håret som ordförande i SSCO hade. Folk klagade, nej var upprörda och krävde hennes avgång, för att hon skulle gå på Nobelfesten i sitt vanliga, färgade och kortklippta hår. Hon har för vana att färga håret i färger som rött, grönt, blått eller rosa. Var är problemet, så länge hon har en snygg frisyr, har för tillfället anpassade kläder och beter sig som förväntas? Ska vi kräva att man inte har en viss frisyr, hårfärg, fel sorts glasögon eller liknande bara för att man råkar ha ett visst jobb?

För att återgå till artikeln i SvD så blir jag nästan ännu mer mörkrädd när jag läser kommentarerna från vissa människor.

Utmärkt
Inlagd av: AAA, 13/6 16:57
Shorts (och även sandaler) har man på stranden eller i sin trädgård, inte när man går på stan eller jobbar.

Vad sa du, sa du? Man får inte ha shorts på sig ens när man går på stan? Tydligen, för fler håller med:

Aldrig
Inlagd av: Erik, 13/6 15:34
Inte OK med shorts innanför tullarna

Stackars den som bor innanför tullarna då...

Vad sägs om följande, är det inte sexistiskt så det förslår? Någon som vågar sätta emot om jag slår vad om att inlägget är skrivet av en heterosexuell man i medelåldern eller strax därunder?

Nix
Inlagd av: MadDog, 13/6 15:38
Jag vill inte se en massa håriga karlben på jobbet. Motbjudande!!! Kvinnor i shorts eller kjol är ok.

Är det ok om karlarnas ben är rakade, månne? Eller skriker samma människa "BÖG!!!" så högt det bara går och börjar puckla på människan i fråga? Jag tror sannolikheten är ganska stor.

Nu har jag raljerat tillräckligt kanske. Min poäng kvarstår dock; i ett modernt samhälle kan man inte ha förlegade traditioner för vilken sorts kläder som är acceptabla. Givetvis ska man slippa exempelvis oönskad nakenhet på platser där den inte passar sig, men ett par nakna ben eller för den delen en kortärmad skjorta är inte nakenhet. Inte heller är en uppknäppt knapp i skjortan nakenhet.

Det är dags att äntligen gå in i 2000-talet och slänga bort slipstvång, krav på långbyxor och andra klädkoder som inte längre har en plats i vårt moderna samhälle. Människor har rätt att själva bestämma hur de ska vara klädda, det enda kravet vi kan ställa är att man håller sig hel och ren.

Soliga sommarsiffror för Folkpartiet

Tillbaka från min minisemester på Gotland (någon som saknat mina blogginlägg förutom Adam?) och har jobbat rätt hårt ett par dagar. Idag har jag i alla fall haft lite tid över för att blogga. Det blir inget avancerat just nu, jag har inte blivit upprörd över mycket de senaste dagarna faktiskt.

Däremot kunde jag alldeles nyss läsa de glädjande nyheterna att Folkpartiet har gått upp i Demoskops senaste opinionsmätning. Det är också den enda statistiskt säkerställda förändringen.

Folkpartiet (kanske tack vare det aviserade partiledarbytet?) går från 4,2% till 7,2%, en uppgång med 3,0 procentenheter.

Förhoppningsvis beror det på att väljarna tror att partiledarbytet ska innebära en återgång till äkta liberala ideal istället för utspels- och kravpolitik som varit partiets melodi de senaste åren. Vi måste ligga i om vi ska återta positionen som det naturliga liberala valet i svensk politik; När LUF-medlemmar helt ärligt ser Centerpartiet som det naturliga valet när det är dags att ta klivet upp i den "riktiga" politiken så är det något som är allvarligt fel med partiets politik.

Argumentet att det skulle vara LUF det är fel på håller inte, då det argument LUF-medlemmarna använder är att Folkpartiet har tappat liberalismen och för en populistisk, konservativ och integritetskränkande politik.

Hur som, nu är det sommar och positiva siffror, så nu ska vi se framåt och hoppas på det bästa. Vi i LUF har ju en viktig funktion nu också, nämligen att se till att Jan Björklund genomför den förändring av Folkpartiets politik som vi behöver.

Tänkte i sammanhanget ta ett passande citat jag hittade i SvD imorse

Jan björklund måste få ett glasklart uppdrag:
vinn det jävla valet.

Niklas Frykman, folkpartiets gruppledare i Eskilstuna, kräver på sin blogg att fp "fäster blicken på väljarna istället för naveln" inför nästa riksdagsval.

Jag hoppas förstås att Niklas menar att vi ska återgå till liberala värderingar och driva en långsiktig, konsekvent liberal politik.
Risken med uttalandet är givetvis att andemeningen blir mer populism, mer kortsiktiga politiska på poäng på utspelspolitik och mer avsteg från liberalismen. De gånger jag sett Niklas namn i någon slags debattsammanhang har det dock inte varit fallet, så jag hoppas han är på samma sida som oss förnyare (vi som förut måste ha varit mer traditionalister, antar jag...).

Nåja.
Med detta blogginlägg är jag tillbaka i bloggosfären!

(källa för Demoskop-undersökningen är en artikel på DN.se)

Det HBT-fientliga österlandet slår till igen

Så har det hänt igen. En till gayparad i östeuropa slutar med blodsutgjutelse. Den här gången är det Moskva som får skämmas inför världssamfundet. Tidigare har bland annat Polen, Moldavien, Lettland och Estland utmärkt sig som gayfientliga länder i östra Europa.

Jag förstår inte denna extrema fientlighet mot HBT-personer i dessa länder. Det är inte länder som har en tradition av att vara extra religiösa och värdekonservativa, de har snrare en historia som kommunistiska länder där religionen tryckts ned av pragmatiska makthavare som inte velat ha en stark rörelse vid sidan av det kommunistiska partiet.

Problemet är dock där och kräver åtgärd. Ryssland och Moldavien är lite svårare att komma åt givetvis, då de inte är med i gemenskapen som EU innebär, men Polen, Lettland och Estland ingår i vår gemenskap. Därför borde vi också kunna använda oss av EU för att trycka på för mänskliga rättigheter. Att neka en gayparad tillstånd på grund av att man personligen tycker att homosexuella är "ett djävulskt påfund" (som borgmästaren i Moskva uttryckte det) är oacceptabelt i ett demokratiskt land som skrivit på FN:s konvention om mänskliga rättigheter (och för den delen Europakonventionen). Att kalla sig demokratiskt land utan att acceptera de mänskliga rättigheterna anser jag inte heller vara möjligt, det är en självmotsägelse.

Hur ska vi då kunna hjälpa våra systrar och bröder (eller vilka könsepitet man nu känner för att använda) i östra Europa? Jag har undrat det förut och jag undrar det fortfarande. Att EU tagit ställning för HBT-rättigheter och kritiserat Polen för deras orimliga försök till diskriminerande lagförslag är ett första steg. Vi måste dock gå längre. EU måste lägga fram ett dokument där det klart och tydligt framgår vilka fri- och rättigheter man garanteras som medborgare i ett EU-land och där det också tydligt framgår vilka sanktioner som kan sättas in om ett land förvägrar sina medborgare dessa.

Tyvärr löser det ju inte problemet i Ryssland idag. Här måste EU agera dels genom FN och dels genom att i sina bilaterala politiska och ekonomiska relationer utöva påtryckningar för att Ryssland ska acceptera de mänskliga rättigheterna. Det är svårt att förmå ett stort, egoistiskt och verklighetsfrånvänt land som Ryssland att genomföra sådana reformer, men det är inte en anledning till att inte ens försöka eller för den delen fortsätta att oförtrutligt ställa krav. Förändring kommer inte av sig själv, någon måste vilja få till en förändring och någon måste arbeta för att den ska komma till stånd.

Min uppmaning till alla politiker, både i Sverige och i Bryssel, är att ta upp kampen för mänskliga rättigheter, och då specifikt HBT-rättigheter, i Östeuropa. Vi i Europa måste stå enade om vi ska kunne få till en förändring.

Äntligen studentrabatt på SL

Idag kom äntligen det för alla Stockholms studenter glädjande beskedet; SL inför studentrabatt till hösten. Precis som väntat var inte rabatten allt vi hade hoppats på, då den enda rabatten är på terminskort och inte på vanliga månadskort, men det är en utveckling i rätt riktning. Alliansen har infriat ännu ett av sina vallöften i landstinget.

Det som är värt att notera är att socialdemokraterna fortfarande är delvis motståndare till rabatten:

Under vår mandatperiod föredrog vi ett rättvisare system för alla med
enhetstaxa. Men det är klart att det här är glädjande för studenterna.

Lars Dahlberg (s), landstingsråd och 2:e vice ordförande i SL:s
styrelse

Den invändning som Socialdemokraterna använde under föregående mandatperiod, när vi från Stockholms studentkårer uppvaktade landstingets politiker för att redan då få studentrabatt på månadskort och liknande, var att rabatten skulle vara orättvis. Hur man motiverar att det är mer rättvist att göra det billigare för alla att åka enstaka resor inom länet än att göra det billigare för studenter som åker varje dag och är beroende av månadskort, det förtäljer inte historien i Lars tappning.

Enligt dåvarande trafiklandstingsrådet Anna Kettner skulle en studentrabatt vara orättvis mot andra grupper i samhället med låga inkomster, exempelvis arbetslösa eller ensamstående mammor. Därför skulle man heller inte införa rabatten även om den skulle minska orättvisorna för i alla fall några människor. Varför man inte använde samma argument för att avskaffa pensionärsrabatten vet jag inte.

Oavsett är det ett glädjande besked så mitt (troligtvis) sista år på högskolan kommer jag få totalt 2 000 kr mer kvar i plånboken enligt SvD:s uträkningar. Synd bara att rabatten inte kom tidigare, men det är tydligen så att (s) inte är villiga att lägga pengar på alla grupper som har det dåligt ekonomiskt i samhället. Det krävdes en alliansmajoritet för att våga förbättra för ekonomiskt utsatta grupper.

Nog för att jag tycker att Moderaterna ibland går lite väl långt när de kallar sig Sveriges nya arbetarparti, men sådana här händelser får mig faktiskt att undra om de inte har rätt.

Rojalist? Javisst!

Har diskuterat monarkin med en massa människor de senaste dagarna, vet inte varför. Det har inte varit jag som dragit upp det vid något tillfälle. Däremot har jag en del tankar som jag än så länge verkar vara rätt ensam om, men som skulle kunna vara en lösning som större delen av det svenska folket skulle kunna gå med på.

Först lite bakgrund.

1523 uppsteg Gustav Vasa på Sveriges tron. Dessförinnan hade vi varit i union med Danmark, den så kallade Kalmarunionen. Innan denna kom till stånd valde vi i Sverige kungar från lite olika håll, oftast från ett fåtal familjer där man innehaft konungamakten redan innan.
Efter att Gustav Vasa valts till kung genomförde han en betydande reform på den här fronten; Konungamakten blev ärftlig, såsom redan hade skett på många håll i Europa. Det var alltså först i början av 1500-talet som vi fick en arvsmonarki, innan var monarkin en primitiv variant på demokratiska val. Exakt vilka som hade rösträtt och även rätt eller möjlighet att kandidera har jag inte full koll på men man kan i varje fall säga att det inte var öppna och demokratiska val i modern mening.

Nåväl, hoppa framåt 500 år till idag.

Idag finns Republikanska föreningen som vill avskaffa monarkin och införa republik. Den stora anledningen till detta är egentligen inte att vår nuvarande regent missköter sitt jobb (även om ett fåtal personer också har det som anledning) utan principen att man inte ska kunna ärva makt.

Från vänsterhåll faller det helt i linje med de vanliga kraven på hård beskattning av rika; alla ska ha samma möjligheter och varken makt eller ekonomiskt välstånd ska kunna ärvas (om jag har förstått socialismen korrekt). Från liberalt håll är det helt enkelt principen att en individ inte ska vara förutbestämd till en viss uppgift utan ska ha rätt att välja själv, samt att det är odemokratiskt att ha ett offentligt ämbete till vilket det inte sker demokratiska val.

Samtidigt finns det mer pragmatiska liberaler som inte tycker vi ska införa republik helt enkelt därför att kungahuset
a) gör ett så bra jobb och fungerar minst lika bra som en president skulle göra och
b) det är en fin tradition som man inte vill ta död på.

Jag går med på principen, på samma sätt som jag tidigare gått med på principen att obligatoriskt medlemskap i studentkårer inte är förenligt med liberala principer. Samtidigt vill jag inte ersätta något enbart för principens skull. Precis som i kårobligatoriefrågan efterlyste jag att man skulle presentera hur studentinflytandet skulle säkras innan man avskaffade obligatoriet, vill jag i fallet republik kontra monarki veta hur man ser på ett presidentämbete och hur man ska organisera denna reform innan man genomför den.

Många som man pratar med ser på presidenten som en mer ceremoniell post som möjligen kan ges lite större befogenheter än dagens monark, men där man bibehåller som främsta syfte att vara en bra representant för landet. Det finns en del andra syner på posten, men hur man än ser på det handlar det egentligen bara om att man ska välja den person som sitter där.

En sista poäng, innan jag går in på mitt förslag, är att det nästan inte finns någon republikan som i praktiken vill genomföra förändringen förrän efter Viktoria har blivit drottning och med avsikt att inte heller byta ut henne utan genomföra förändringen först vid hennes frånfälle (eller möjligen abdikering/pension, Viktoria kanske är en modern tjej även på denna punkt?).

Allt detta sammantaget har jag hittat en lösning som borde tilltala rojalister med vurm för traditioner, och republikaner som vill se en demokratiskt vald statschef.

Låt oss återgå till tiden innan Gustav Vasa och återinföra valmonarkin!

I praktiken är det lite skillnad mellan detta och republik, men det finns några viktiga skillnader som kan göra denna lösning mer acceptabel för rojalister.

Den viktigaste skillnaden är att vi fortsätter att kalla oss en monarki. Det betyder att vi kan bibehålla traditioner förknippade med monarkin och att vi även i fortsättningen har en monark på tronen. Däremot väljs denna, kanske för en mandatperiod på säg 5-10 år, och kan om man så vill bytas ut efter denna period, och fungerar på så sätt som en president.

Den konstitutionella makten för monarken kan regleras i en ny grundlag. Vi kan säkerligen tänka oss en monark som får rätt att uttala sig i vissa frågor som enar stora delar av folket men däremot inte uttalar sig i exempelvis skattepolitik eller andra detaljer. Monarken bör givetvis kunna rösta precis som alla andra, och därmed ha rätt till valhemlighet som alla andra.

Monarken kan även fortsättningsvis disponera Drottningholm som boställe och Stockholms Slott som representationsvåning. Däremot kan man genom en förändring öppna för att Stockholms Slott även kan användas för annan statlig representation och på så sätt användas mer effektivt. Övriga kungliga slott och egendomar är mer onödiga att behålla i statlig regi utom i de fall de är rena museiföremål. Dessutom bör man på något sätt dela ut en del egendomar, exempelvis Soliden, till familjen Bernadotte. Man kan säga mycket om rättvisa och vem som betalt för dessa egendomar, men faktum är att familjen dels gjort ett jobb i snart 200 år och dels att en del egendomar köpts in med pengar som tjänats in genom exempelvis värdepappersinvesteringar.

Jag skulle gärna genomföra en grundlagsreform för att göra Sverige till (världens enda?) valmonarki.
Är du med mig?

Tillbaka på banan

Så var man äntligen tillbaka... Har varit förkyld i en vecka och börjar äntligen bli frisk. Det är rätt paradoxalt; Man har hur mycket tid som helst när man är sjuk till att skriva blogginlägg, plugga och allt annat som man ligger efter med, men eftersom man är sjuk funkar inte hjärnan till att göra något som är mer ansträngande än att läsa eller kolla på film.

Nu ska jag i alla fall komma tillbaka och blogga lite mer, så håll utkik efter nya roliga inlägg!

En liberal seger i konservatismens högborg

Idag kom beskedet som vi liberaler väntat på; Göran Hägglund står på sig, trots intern opinion mot förslaget, och öppnar svenska abortkliniker även för kvinnor som inte är bosatta i Sverige. Detta är helt i enlighet med rådande EU-direktiv om att man inom EU ska ha sjukvård på lika villkor även om man för närvarande inte befinner sig i sitt hemland.

Jag har flera gånger fått höra, från många olika håll, att den bästa kandidaten att ta över partiledarposten inom Folkpartiet är Göran Hägglund; Göran är klassisk socialliberal och det är oftast en sådan man hör rop efter inom Folkpartiet. Att Göran är ledare för Sveriges mest konservativa parti är rätt intressant med tanke på dessa omdömen.

Oavsett vilket är det mycket glädjande att se att vår socialminister kan ta sitt ansvar och genomdriva en politik som gagnar alla och som är Europatillvänd. Göran Hägglund har visat att han vågar stå upp för en liberal politik när det finns klara argument för att föra den, trots att hans eget parti inte ställer sig upp bakom dessa värderingar. Som minister i en alliansregering vågar han ställa sig upp för den överenskomna politiken inom alliansen.

Nu hoppas vi bara att Göran vågar stå upp för den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Det ryktas att regeringen kommer skicka ut ett sådant lagförslag på remiss inom de närmaste månaderna. Kan Göran Hägglund visa sin liberala sida än en gång och ställa sig på de andra allianspartiernas sida i denna fråga inom regeringen? Jag har faktiskt höga förhoppningar trots hans uttalanden på Stockholm Prides partiledardebatt förra sommaren.

Mer information om var abortlagstiftningen ligger idag finns på SvD.se och DN.se.

Ge inte "Sarko" något murbruk

Frankrike valde i söndags Nicolas Sarkozy till sin nye president. Tyvärr, måste jag säga. Sarkozy må vara högerns kandidat men han är absolut inte det fördelaktigare valet för ett utvecklat Europa, ett Europa som går åt ett liberalare håll.

"Sarkozy vill ha fästning Europa" ropar SvD ut i en artikel på tisdagen. Det är bara ett exempel på det jag menar, men det är ett väldigt bra ställe att inleda debatten om riskerna med den nye Franske presidenten. Sarkozy står för att alltid sätta vad som är bäst för Frankrike i första rummet, det som är bäst för hans europeiska grannar i andra hand och det som är bra för resten av världen verkar inte finnas på hans dagordning.

Sarkozy har förvisso gått ut med "Europa först" men jag tror att vi alla vet att när det kommer till punkter där Frankrike hamnar i konflikt med resten av Europa kommer Sarkozy att driva den franska linjen in absurdum. Fästning Europa är en klar fingervisning åt detta håll. Hans uttalade mål är franska förslag som funnits under olika lång tid och som alla stött på patrull i övriga EU. Självförsörjning för jordbruket (dvs släpp inte in några utvecklingsländer i konkurrensen; köp undermåliga och dyrare produkter från Frankrike i stället) eller ett politiskt Europa (där Europa styrs av en inre krets bestående av regeringar och, får vi nog gissa, där Frankrike har rejält mycket mer att säga till om än exempelvis Sverige).

För Europas väl hade valet av Royal i söndags varit bättre, även om även hon spelar mycket på Frankrikes intressen verkade hon ha större kompromissvilja i Europeiska frågor. Det är dödfött att få igenom några reformer i EU innan Frakrike framför allt har släppt sina orimliga krav på jordbruksstödet. För att få till stånd det krävs en president i Frankrike som har viljan och kraften att kompromissa även om det kommer innebära protester från de inhemska bönderna på kort sikt.

Det som är läskigast är Sarkozys vilja att stänga alla Europas gränser. Han har uttalat sig för en hel del principer som rimmar illa med det som bland annat min lokalavdelning i Folkpartiet ställt sig bakom, nämligen att öppna våra gränser för en i princip fri invandring när det gäller flyktingar och arbetskraftsinvandring. Vi kan inte stänga ute människor som flyr från hemska förhållanden, oavsett om det är krig, förföljelse eller horribel fattigdom. Vi har en skyldighet att ta emot dem så länge vi har så pass mycket högre materiell standard och demokratisk frihet jämfört med deras hemländer.

Sarkozy har en klar agenda mot Turkiet. EU försöker att genom att locka med medlemskap förmå Turkiet att genomföra reformer i sitt demokratiska system samt att arbeta med mänskliga rättigheter. Sarkozy kommer i stället driva att vi stänger ute Turkiet och låter dess medborgare klara sig bäst de kan själva. Han vill hellre bygga murar mot allt som inte är västeuropeiskt och kristet och på så sätt ge islamisterna vatten på sin kvarn, än öppna upp och arbeta med morötter för att öka demokratin i världen och på så sätt ge fler tillgång till grundläggande fri- och rättigheter.

Sammantaget är det en klart anti-liberal och på vissa sätt främlingsfientlig agenda som drivs av Frankrikes nya president, och då har vi inte ens tittat på de inrikespolitiska aspekterna. Det är tillräckligt avskräckande att se vad som kan hända om Sarkozy gör sina tidigare uttalanden till sin nya politik.

Sarkozys agenda måste motarbetas å det starkaste av liberala länder som Sverige. Vi vill ha ett öppet, liberalt Europa, inte ett stängt och arrogant Europa som liknar dagens USA. Ge inte Sarkozy murbruk till sitt bygge av Fästning Europa.

Skräm kortkunderna bara, gör det

Sitter på jobbet just nu. Arbetar med bankkort inom Swedbank på olika sätt, och har väldigt bra koll på hur kort fungerar. Döm då om min förvåning när jag inser att informationsansvarig hos vår konkurrent Eurocard inte verkar veta det!

DN.se kör en artikel om att många kortnummer hos Eurocard är på vift. Där förekommer följande ordväxling:

Ska man till exempel alltid riva sönder kortkvittona i småbitar, för att bedragare inte ska få tag på numren?

- Ja. Annars är det ett sätt som de kan få tag på kortnummer men tyvärr inte det enda sättet.

Jag vet inte riktigt vad hon tänker på för kvitton, men de kvitton man får i affären har större delen av kortnumret bortcensurerat av säkerhetsskäl. Kortnumret framgår bara i sin helhet på det kvitto som butiken måste ha kvar hos sig för att kunna styrka köpet, inte på det kvitto som man får med sig hem. Att riva sönder det kvitto man själv fått är med andra ord tämligen onödigt.

Det enda som Eurocard uppnår med det här uttalandet är att alla kortutgivare, inklusive vi på Swedbank, kommer få en massa samtal från oroliga kunder som råkat slänga ett helt kvitto i en soppåse någonstans. Tack för den, det känns som att jag hade lite för lite att göra på jobbet just nu, så det är ju tur att ni hittar på mer onödigt jobb åt mig och mina kollegor.

Skrattar bäst som skrattar sist

Jag vet inte hur många av er som såg dokumentären om Göran Perssons år som statsminister. Den bjöd kanske inte på jättemånga nyheter men den gav oss ändå en inblick i hur godsägaren tänkte under sina regeringsår.

En kommentar som Persson lät undslippa sig var att han "tyckte synd om killen", med adress till Carl Bildt som just då inte hade något nytt jobb klart. Persson påstod sig ha erbjudit Bildt jobbet som generaldirektör för luftfartsverket men att Bildt tackat nej.

Som säkert är bekant fick Bildt därefter en hel del diplomatiska toppuppdrag och även en hel del uppdrag i bolagsstyrelser.

Göran Persson verkar inte ha samma problem. Idag meddelas att Göran Persson får nytt jobb hos PR-konsulten JKL. Det hela diskuteras givetvis men jag ser inga problem med det. Däremot älskar jag verkligen Carl Bildts kommentar till det hela;

Det är väl bra att grabben får ett jobb. Jag lyckönskar honom.

Källa: DN.se

Den kängan visste precis var den satt. Grattis till både Göran och Carl.

Jämställdheten sprider sig

Det är alltid lika glädjande när man får bevis på att samhället blir mer jämställt. Ibland är det förstås inte alltid positiva händelser, men det är i alla fall bevis på en utveckling.

Idag hände det, förmodligen för första gången i Sverige, att en kvinna dömdes för vapenvägran. Kort sammanfattat handlar det om att tjejen i fråga anmälde sig frivilligt till militärtjänsten, men hann ångra sig tills hon skulle rycka in. Hon vägrade ta emot vapnet när utrustningen lämnades ut och det ledde till slut till att hon dömdes till fängelse.

Det är kanske inte alltid så kul att läsa om att man döms till fängelse, men det är glädjande att man nu tar kvinnlig militärtjänstgöring på samma allvar som manlig dito, och dömer vapenvägrande kvinnor till fängelse precis som man gör med män. Nu väntar vi bara på lika villkor vad gäller mönstring och tjänstgöring för båda könen också.

Vad gör Sverigedemokraterna i min blogg?

Har lagt upp en liten Google-annons i kanten på min blogg. Tror inte den kommer ge mig några pengar direkt, men om den gör det är det ju välkommet. Som student har man det inte direkt fett.

Nu börjar jag dock undra om det var ett bra val?

Jag kollade igenom bloggen för att se om det kommit några roliga kommentarer. Döm om min bestörtning när jag får se följande annons:

Sverigedemokratisk blogg
Dina intressen är våra intressen. Vi säger det du tänker!

Ursäkta, vad sa du, sa du?!
Sverigedemokratisk blogg som påstår säga det jag tänker? Nej tack du!

Jag har precis ägnat hela söndagen åt att kampanja för Bevara Sverige Blandat, en kampanj där LUF och CUF ska ta debatten med Sverigedemokraterna och visa att de inte har något att komma med, att avslöja dem för vad de är. Ett Sverige med Sverigedemokraterna på plats i riksdagen är inte ett Sverige jag känner mig en naturlig del av. Då känns det inte alls bra att se en annons för Sverigedemokraterna, eller i alla fall något kopplat till dem, på min blogg!

Ska se om jag kan blockera den annonsen via Google, annars får jag nog ta bort den där lilla reklamrutan.

Uppdatering 15 minuter senare
Jag lyckades hitta en filtreringsfunktion i AdSense, så nu ska jag förhoppningsvis slippa SD-reklam i bloggen.
Usch, jag blev riktigt illa berörd, trodde inte att man kunde råka ut för sådan reklam helt utan förvarning på Google. Förvisso har vi yttrande- och åsiktsfrihet i Sverige och den ska vi stå upp för, men när det gäller annonsering på privata sidor som denna måste jag nog säga att man ska ha rätt att välja vad man vill ha publicerat.

Liberalisera fildelningslagen

Hittade en bra artikel på DN idag, rubriken är Blandad syn på fildelning. I den redovisar man de olika riksdagspartiernas syn på fildelning.

Något som är genomgående är att samtliga partier är överens om att man nog måste göra om lagstiftningen. Vi i Folkpartiet anser att man inte kan förbjuda fildelningsprogram, och vi som dessutom är med i LUF vill släppa fildelningen fri. I övrigt är alla partier för att släppa fri kopiering för privat bruk och vissa vill även släppa kopieringen helt fri och i stället lägga lite skatter eller avgifter på mp3-spelare och bredbandsuppkopplingar. Kristdemokraterna är de som hårdast håller fast vid rådande lagstiftning men inser ändå att

För att ta de föreslagna skatterna först så var det exakt vad man gjorde med kassettbanden; Man införde en avgift på kassettband för att ersätta förlorade intäkter till upphovsmän. På CD-skivor infördes den också efter ett par år. Nu är det dags för nästa del i kedjan. Någon som egentligen ser ett stort problem med det? Inte jag.

Förvisso ska skatter och avgifter hållas till ett minimum, men i detta fall är det effektivare att ta ut en sådan avgift än att kriminalisera nedladdningen. Att polisen kan lägga sina resurser på annat än att jaga tonåringar som inte har tillräckligt hög veckopeng för att köpa den senaste plattan med Justin Timberlake ger en stor samhällsekonomisk vinst givetvis. Att man inte heller blir stämplad som brottsling som 16-åring och därmed får svårare med jobb, lån och liknande är också en vinst. Risken för utanförskap ökar om man åker fast för att ha laddat ner en enstaka film exempelvis. Det är helt onödigt.

Självklart kommer skatter och avgifter att drabba människor som kanske inte laddar ner något upphovsrättsskyddat material. Tyvärr är det svårt att undvika, och de skattepengar som kan tas från polisens meningslösa jakt på "pirater" kommer också att uppväga denna förlust mer än väl.

Del två är mer abstrakt, men minst lika viktig. Den handlar om det allmänna rättsmedvetandet. Det är här KD och i viss mån Moderaterna kommer in. Man vill egentligen inte ändra på lagstiftningen men man inser det orimliga i att dels kriminalisera en miljon av Sveriges invånare (primärt unga) och dels stifta en lag som går rakt emot det allmänna rättsmedvetandet.

Något som är grundläggande för all lagstiftning är att den ska ha legitimitet. Det får den om den på något sätt följer vad medborgarna i landet anser är rätt. Man kan införa lagstiftning som är mer eller mindre ny i vissa lägen, men bara om det finns argument för den som människorna den berör kan köpa. Det finns inte för fildelningen. Här har man fått en ny teknisk resurs som gör att man kan göra vad man redan gjort sedan kassettbandens tid; nämligen dela med sig av musik (och i samband med videon filmer, osv) som man köpt någonstans. Att plötsligt försöka stoppa den delningen, och enbart via vissa (digitala) kanaler går inte att knö in i det allmänna rättsmedvetandet.

Hur gärna man än vill så har människor svårt att se hur det kan vara stöld när man aldrig har tagit ett fysiskt objekt från någon; låten eller filmen finns kvar. Dessutom är det många som aldrig skulle köpt det som de laddat ner (ofta för att man inte har råd) och därmed är det heller inte någon intäkt som försvinner för upphovsmännen. Inte heller är det speciellt lätt att få en genomsnittlig medborgare med en normal lön att tycka att det är speciellt moraliskt förkastligt att ladda ner en av Madonnas låtar när man vet hur mycket pengar Madonna redan har. Det är ju inte direkt någon risk för att Madonna ens på tre livstider kommer göra av med de pengar hon tjänat.

Lösningen på detta är som sagt att göra om lagen så nedladdning av filer blir tillåtet och att man i stället lägger en avgift på framför allt bredbandsuppkopplingarna. På detta sätt kommer man dessutom åt en ytterligare sak, nämligen att det är upphovsmännen som får del av pengarna och inte skivbolagen och distributörer. Man kapar mellanhänderna och ger pengarna direkt till producenter, upphovsmän och artister så som det borde vara.

Tyvärr blir det ett ingrepp från statens sida för att lösa ett problem, men med nuvarande lagstiftning har staten tagit ett ännu större, och i min mening för stort, insteg i medborgarnas privata angelägenheter.

Alternativet, med fri nedladdning och ingen skatt eller avgift alls, skulle i allt för stor grad innebära övergrepp på upphovsrätten. Att kunna tjäna pengar på det man lagt ner tid och energi på måste vara en rättighet även när det man skapat är ett upphovsrättsligt skyddat verk. Så mycket går nog att sälja in även till det allmänna rättsmedvetandet, speciellt när man visar att mindre grupper och band på detta sätt kan få ersättning för sin musik. Individen har lättare att ha medkänsla för små, kämpande artister än för superstjärnor som exempelvis Madonna.

Estlands sak är vår

Den senaste tiden har tecknen på att Ryssland åter är på väg att bli en arrogant stormakt som inte bryr sig om vad omvärlden tycker, så länge man får sin vilja igenom eller i varje fall visar folkopinionen i landet att man gjort allt man kunnat förutom att ge sig in i öppet krig.

Det som hänt den senaste tiden är givetvis att Ryssland har gett sig på Estland på grund av att de styrande i landet beslutat att flytta på ett gammalt sovjetiskt monument.
Artikel om själva flytten hittar du här (SvD).

Monumentet, som restes till minne av Röda arméns intåg i Estland och deras "befriande" av landet. I detta fall innebar befriandet 50 år av kommunistisk diktatur, terror och deporteringar. Vet inte vad som var att föredra, Hitler eller Stalin. Det är väl fortfarande inte klart vem av dem som tog livet av flest människor tror jag.
För många estländare har monnumentet blivit en symbol för det sovjetiska förtrycket av Estland under nästan 50 år. Alla andra sovjetiska monument har redan flyttats från Tallinn och med flytten av detta monument har man äntligen gjort sig av med de fysiska påminnelserna av ockupationen. Att rensa den från människornas minnen kommer dock ta många år till.

Ytterligare en sak som retat upp Ryssland, men som Estländarna givetvis står i sin fulla rätt att göra, är att man genomför utgrävningar av de soldatgravar som det ryktades om fanns under monumentet och som även visade sig finnas där när man flyttade monumentet. Gravar ska finnas på gravplatser, inte under de cementplattor som vanliga stadsbor och turister går över dagligen.

Estland har ju inte heller för avsikt att förstöra monumentet utan statyn flyttas enbart till en annan plats, lämpligt nog i anslutning till en gravplats.

Trots att Estland som suveränt land står i sin fulla rätt att agera som man gör, försöker nu Ryssland genom utpressning och andra metoder att tvinga landet att ändra sitt beslut. Belägring av den estländska ambassaden i Moskva, uppmaning till bojkott av estländska varor, attacker på Estlands ambassadör och hennes besökare (däribland den svenske ambassadören) och en hel del andra obehagliga sanktioner ingår i detta.

Ryssland och dess president Vladimir Putin gör sitt yttersta för att tvinga ett annat land, ett land man förmodligen fortfarande inte har insett inte ingår i det egna landet längre, att följa dess vilja. Att detta land är en värderad medlem av EU numera verkar inte bekomma Ryssland. Är EU så tandlöst att Ryssland inte har något att frukta? Tycker Ryssland att man har råd att möten blir inställda med EU och att samarbeten fryses? Eller är Ryssland så arroganta att man tror att man kan agera hur som helst oavsett hur omvärlden reagerar?
Eller är det så illa att Ryssland kallt räknar med att kunna gå i krig om någon sätter sig upp emot dem? Är Putin så pass sinnessjuk att han tror att Ryssland idag är starkare än Sojvet för 30 år sen?

Det enda jag hoppas på nu är att EU med Sverige i spetsen tar ställning mot Ryssland och fryser alla vidare avtal och möten tills Ryssland kommit på bättre tankar. Vi måste stå upp för vår EU-kamrat Estland och stå vid deras sida för deras rätt till suveränitet, för deras rätt att agera inrikespolitiskt utan att deras gamla ockupationsmakt försöker lägga sig i.

Estlands sak är vår, för att travestera uttrycket från andra världskriget. Den gången var det Finlands sak som var vår, men motståndaren var densamma - Ryssland.

Kan man ha copyright på ett nummer?

En intressegrupp som heter Advanced Access Content System Licensing Administrator (AACS-LA) försöker att skaffa sig copyright på ett nummer.
Numret i fråga är 09-f9-11-02-9d-74-e3-5b-d8-41-56-c5-63-56-88-c0.
Funktionen som numret har är att man med hjälp av det kan kringgå kopieringsskyddet på Blu-ray- och HD-DVD-skivor. Fråga mig inte hur, det har jag ingen koll på.
Poängen är att AACS-LA nu försöker stoppa alla sidor som över huvud taget publicerar numret. Det ska inte vara ok, det enda det handlar om är ett matematiskt nummer och ingen ska kunna tala om för någon att man inte får publicera det. Man kan inte ha copyright på det och det skulle vara att inkräkta på tryck- och yttrandefriheten att försöka censurera alla som publicerar numret.
Detta blogginlägg ska således ses som ett inlägg i kampen för tryck- och yttrandefrihet, grundläggande liberala ideal. Det är också så att det inte finns något brottsligt i att publicera numret i och med att man enligt rådande internationella konventioner inte kan ha copyright på ett nummer. Det finns alltså ingen anledning att ta ner sidor som innehåller numret, så som AACS-LA försker tvinga bl.a. Google till.

För mer information och fler debattinlägg, se länkarna nedan:
http://www.computing.co.uk/vnunet/news/2188970/drm-lobby-tries-hd-dvd-genie
http://www.chillingeffects.org/notice.cgi?sID=3218
http://linuxnotes.blogspot.com/2007/02/09-f9-11-02-9d-74-e3-5b-d8-41-56-c5-63.html
http://www.idg.se/2.1085/1.106179
http://www.idg.se/2.1085/1.106179?articleRenderMode=listpostings#a19.198713
http://09-f9-11-02-9d-74-e3-5b-d8-41-56-c5-63-56-88-c0.com/
http://www.little-gamers.com/index.php?comicID=1592
http://www.youtube.com/watch?v=L9HaNbsIfp0
Även thepiratebay har idag numret upplagt på sin sida, men det lär väl försvinna snart.

Placera in mig själv på bloggkartan

Nu har jag äntligen fått ordning på mig själv så jag vet var jag är någonstans... Eller nåt. Snarare så ni vet var jag är någonstans.

Kort och gott: Jag har placerat min blogg i
Kista på bloggkartan.se.

Valde ett tag mellan det och Stockholm, men Kista är ju faktiskt mer korrekt (även om det ju är en stadsdel i Stockholms stad och ingår alltså i samma kommun som Södermalm, Kungsholmen eller Östermalm; det hoppas jag ni visste).

Jag känner mig visst hederlig!

Svenska Dagbladet har idag ett intressant citat bland sina reportage från första maj. Jag har inte hittat det på deras hemsida men ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det finns i dagens tidning på sidan 7.

Dagens folkparti är ett parti som brutit samman. Det verkar inte finnas någon hederlighet kvar i folkpartiet längre.
Leif Pagrotsky (s) talade i Skelleftehamn

Jag vet inte riktigt vad Leif Pagrotsky menar, förhoppningsvis menar han bara de som nu har varit inblandade och blivit dömda eller friade i rättegången kring dataintrånget. Det är dock ganska utpekande måste jag säga. Jag känner mig väldigt hederlig och skulle aldrig försöka göra moraliskt oriktiga saker för att exempelvis komma över information. Jag skulle heller aldrig använda information som jag visste kom från en källa som inte var helt ok. Jag skulle heller aldrig ljuga för att plocka politiska poäng.
Sammantaget känner jag mig tämligen hederlig.
Frågan är då vad Pagrotsky menar? Jag är en del av Folkpartiet, och jag är hederlig. Vilken del av partiet är det då som inte har någon hederlighet kvar? Och vad menar han med hederlighet?
Det finns väl ingen chans att Leif läser min lilla blogg, men om han mot förmodan skulle göra det vore det kul att veta hur han menade.
Mitt telefonnummer går att få från SSU-ordföranden i Nybro.

En kvinna bör ta över efter Lars

Idag (måndag 23 april) blev det klart att Lars Leijonborg inte ställer upp för omval som partiledare för Folkpartiet Liberalerna. Därför har det blivit högst aktuellt att ta debatten om vem som ska efterträda honom. Tiden är knapp, landsmötet är redan i höst och det finns inte några uttalade kandidater. Under hela tiden som debatten om Lars partiledarskap pågått har heller inte frågan om efterträdare tagits upp. Nu har frågan i stället ställts på sin spets och processen att hitta vår nya partiledare måste snarast komma igång.

Vår tanke har sedan en tid tillbaka varit att diskutera frågan om partiledarbyte mer hypotetiskt. Idag blev förutsättningarna något förändrade, men våra åsikter och poänger gäller fortfarande. Vi måste ta en debatt om vad det är vi vill uppnå med att byta ut Lars.

Vad är meningen med ett partiledarbyte? Förhoppningsvis är det att få till förnyelse, ta partiet ett steg framåt i utvecklingen mot att bli det självklara liberala valet i Sverige. Att locka tillbaka väljare som vi förlorat till bland annat moderaterna och visa att vi står för en progressiv, modern politik för nutid och framtid är viktiga mål för framtiden.

Folkpartiet har också som bekant, liksom stora delar av borgerligheten, svårare att locka kvinnliga väljare och då speciellt kvinnor anställda inom det offentliga. För ett liberalt parti som står för jämställdhet är det givetvis ett misslyckande.

Vad ska då vara vårt svar på dessa utmaningar? När det nu blivit dags att byta partiledare så vill vi hävda att det är dags att visa vår vilja till förnyelse. Det är dags att slå in på en ny väg vad gäller ledarskap och signalera, både internt i partiet och utåt mot våra väljare, att vi är beredda att utveckla oss och visa att vi är ett modernt parti. För vår del är det uppenbart vad detta innebär.

Om det blir dags för partiledarbyte, bör Folkpartiet Liberalerna välja en kvinna som sin nya partiledare.

Detta signalerar flera saker. För det första blir det en förnyelse från den, som vi ärligt måste erkänna, manliga dominansen som varit i partitoppen i ett flertal år. För det andra visar det på en förnyelse från det som varit. Vi har de senaste åren tappat väljare och det beror säkerligen på ett flertal saker. Dock kan vi nog vara överens om att många väljare kommer vilja ha en förnyelse för att komma tillbaka till partiet.

Därför vill vi nu att vår nästa partiledare blir en kvinna som har styrkan och mandatet att leda partiet framåt i politiken och uppåt i väljarstödet.

Folkpartiet Liberalerna i Kista genom Per Pettersson, sekreterare

Partiledarbyte i Folkpartiet liberalerna

Många har undrat varför jag fortfarande inte kommenterat det faktum att Lars Leijonborg ska avgå.
Det har jag faktiskt gjort, men inte på min blog. Jag har däremot skrivit en debattartikel å Folkpartiet Kistas räkning. Jag tänkte jag ska lägga upp den här.

Innan jag gör det vill jag dock påpeka en sak:
Den här debattartikeln berättar vad vi i Folkpartiet liberalerna i Kista vill. Personligen har jag en extra poäng att göra, och det är att jag inte vill se Jan Björklund som ny partiledare för Folkpartiet. Jan må vara duktig på att reformera flumskolan, men det är den enda styrkan han har som jag ser. Dessutom är han inte helt perfekt på det heller; han är fortfarande lite för mycket av major vid Livgardet och vill ibland ta disciplin och ordning för långt i skolan. Det måste finnas kvar utrymme för barnen att ha lite roligt också. Det är också det intrycket som Björklund ger potentiella medelklassväljare. Därför anser jag att han skulle vara ett dåligt val för Folkpartiet.
Dessutom är han en av det gamla gardet, och att välja honom skulle inte innebära något byte i färdriktning för partiet.

Så som jag ser det måste Folkpartiet bli tydliga med att man inte bara ställer krav, utan även arbetar för at alla ska ha det bra. I dagsläget har Sveriges liberala parti blivit ett kravparti som till och med går emot grundläggande liberala ideal ibland. Det är effekten av en utspelspolitik som bara finns till för att höja opinionssiffrorna tillfälligt. Vi behöver långsiktig liberal politik som står för sina grundläggande ideologiska värderingar, oavsett om de hör hemma på traditionell höger- eller vänsterkant. Folkpartiet ska kunna profilera sig som det liberala partiet, inte ett parti som vinner poäng på kortsiktiga utspel eller kritik av sina allianskamrater.

Med andra ord bör vi välja en ny inriktning med en mjukare framtoning, dock utan att ge avkall på tydlighet och rimliga krav. Vi får inte gå tillbaka till att bli det flummiga och/eller veliga partiet som vi var för en del år sedan. Det jag efterlyser är mer nyans och mer liberalism.

Jag ogillar att kategorisera liberalismen, men eftersom det kommer dyka upp frågan så kan jag lika bra använda det ord som många andra lägger på oss, nämligen socialliberalism. Jag tycker inte om ordet. Liberalismen är ett paket som man köper. Dock är det för mig viktigt att det är individen som står i centrum och att individen så långt som möjligt ska ha alla fri- och rättigheter hon eller han kan. Därmed inte sagt att man inte också har skyldigheter, givetvis. Inte bara gentemot staten och samhället utan även gentemot andra individer.

Det som jag inte tror på är att en fri marknad nödvändigtvis löser alla världens problem. Givetvis ska man ställa marknaden så fri som möjligt, jag tror att konkurrens hjälper upp kvalitet och effektivitet (se bara på Sovjet; de statliga monopolen tillverkade produkter som var hutlöst dyra och ofta inte ens fungerade). Jag tror dock inte att man kan låta marknadskrafterna styra allt, även om det är en fin tanke vet jag att det inte går i praktiken. Alltså måste det fortfarande finnas kvar några regleringar och på vissa marknader även offentligt ägda aktörer. Det bör dock hållas till ett minimum och enbart ta hand om viktiga grundläggande samhällsfunktioner. Det är bara att inse att även det offentliga kan vara den bästa förvaltaren i vissa lägen. Därmed inte sagt att det inte går att konkurrensutsätta det offentliga för att tillse att kvalitén bibehåller hög standard.

Nej, nu har jag pladdrat på tillräckligt om liberala värderingar. Nu är det dags att lägga upp vår debattartikel!

Så det är så vi är?

Hittade ett bra citat på min nyfunna sida för jobb-underhållning (det är inte så mycket att göra på jobbet ibland).
Fast jag vet inte om jag känner mig girig direkt?

Let's Keep Watching Movies about Them and Being Secretly Turned On

Queer: I think bisexuality is just trendy, or for people who can't come out of the closet.
Fag hag: I agree. I could never date a bisexual.
Loud girl: Bisexuals are just fucking greedy!

--Hayden Residence Hall

Overheard by: Cooper

via Overheard in New York, Apr 19, 2007

Peace!

Så det är så vi är?

Hittade ett bra citat på min nyfunna sida för jobb-underhållning (det är inte så mycket att göra på jobbet ibland).
Fast jag vet inte om jag känner mig girig direkt?

Let's Keep Watching Movies about Them and Being Secretly Turned On

Queer: I think bisexuality is just trendy, or for people who can't come out of the closet.
Fag hag: I agree. I could never date a bisexual.
Loud girl: Bisexuals are just fucking greedy!

--Hayden Residence Hall

Overheard by: Cooper

via Overheard in New York, Apr 19, 2007

Peace!

Flumskola eller militärakademi?

Skolpolitik i liberal tappning har som bekant blivit Folkpartiets kärnfråga sedan en tid tillbaka, speciellt efter att partiet tilldelades både utbildnings- och skolministerposterna i regeringen. Mycket bra saker har redan genomförts, men hur är det egentligen med det liberala inslaget?

Idag finns det två stora frågor där folkpartiet har intagit en ställning som jag som liberal ställer mig frågande till. Vi tar dem i tur och ordning.

Det första som dök upp efter valet var att Jan Björklund aviserade att det nu skulle bli slut med skolor där eleverna hade majoritet i skolstyrelsen. Detta trots att det inte finns några tecken på att dessa skolor skulle bli sämre skötta än andra, snarare tvärt om. Här verkar principen vara att omyndigförklara eleverna.
Förvisso är de inte myndiga i lagen mening, men de kan ändå fatta beslut och i ekonomiska frågor kan vi nog räkna med att de tar goda intryck av de vuxna som sitter med i skolstyrelserna. Det finns inget egentligt argument för att avskaffa ett sådant system. I liberal mening är det snarast tvärt om, då grundprincipen bör vara att alla individer ska kunna ha så stort inflytande över sitt eget liv som möjligt så länge det inte går ut över någon annans fri- och rättigheter.
Att Björklund ändå väljer att gå emot detta är förmodligen ett försök att skaffa populistiska poäng genom att visa krafttag mod flumskolan.
Tyvärr missar han målet och har i stället fått människor att ifrågasätta om Sveriges liberala parti egentligen är liberalt alls.

Den andra frågan är principen om flexibel skolstart. Sveriges kommuner och landsting har uppvaktat regeringen och begärt att man ska göra skolstarten flexibel genom att man luckrar upp åldersgränsen för skolstart samt att man gör det möjligt att börja när som helst under det första läsåret. Det har inte hörts några större invändningar från lärarförbund eller föräldrar, utan alla verkar överens om att det vore det bästa för individer. Från regeringen har man dock gett kalla handen. Återigen ett utslag för den överentusiastiske skolministern som på alla sätt vill utplåna varje tillstymmelse till flumskola?
Glädjande nog tänker (borgerligt styrda!) Sveriges kommuner och landsting inte ge sig utan vill fortsätta driva frågan.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att även om det är behjärtansvärt att äntligen göra upp med flumskolan, där eleverna inte lär sig kunskaper utan får lära sig hur de (eventuellt) kan leta upp kunskap om de orkar och tror att de kan behöva den, får man inte göra processen löjlig.
Folkpartiet bör vara Sveriges största liberala parti och i det mandatet ingår inte att ta i med hårda nypor så fort det är något som kan anses vara lite fritt. Snarare tvärt om. Det ingår däremot i mandatet att tillse att alla individer kan utvecklas till sin fulla potential. Därmed ska man ta tag i flummet i skolan, styra upp skolmiljön så det blir ordning och reda, att eleverna lär sig saker och att de lär sig att respektera varandra och bli demokratiska samhällsmedborgare. Däremot ska man inte stoppa deras möjligheter att påverka sin vardag eller att utvecklas i sitt politiska och ideella engagemang. Att exempelvis sitta i skolstyrelsen är för mig en uppenbar inkörsport till att börja engagera sig i större samhällsfrågor.
Att försöka stoppa individer från att börja skolan vid den tidpunkt det vore mest gynnande för deras personliga utveckling och i stället hålla krampaktigt fast i traditionella rutiner är inte heller speciellt liberalt.

Om folkpartiet ska kunna återhämta sitt förtroende hos både sina egna gräsrötter men även hos väljarna som söker ett liberalt alternativ i Svensk politik, är det dags att börja återgå till mer liberal politik som fungerar på lång sikt i stället för att försöka plocka kortsiktiga populistiska poäng.