Så har det hänt igen. En till gayparad i östeuropa slutar med blodsutgjutelse. Den här gången är det Moskva som får skämmas inför världssamfundet. Tidigare har bland annat Polen, Moldavien, Lettland och Estland utmärkt sig som gayfientliga länder i östra Europa.
Jag förstår inte denna extrema fientlighet mot HBT-personer i dessa länder. Det är inte länder som har en tradition av att vara extra religiösa och värdekonservativa, de har snrare en historia som kommunistiska länder där religionen tryckts ned av pragmatiska makthavare som inte velat ha en stark rörelse vid sidan av det kommunistiska partiet.
Problemet är dock där och kräver åtgärd. Ryssland och Moldavien är lite svårare att komma åt givetvis, då de inte är med i gemenskapen som EU innebär, men Polen, Lettland och Estland ingår i vår gemenskap. Därför borde vi också kunna använda oss av EU för att trycka på för mänskliga rättigheter. Att neka en gayparad tillstånd på grund av att man personligen tycker att homosexuella är "ett djävulskt påfund" (som borgmästaren i Moskva uttryckte det) är oacceptabelt i ett demokratiskt land som skrivit på FN:s konvention om mänskliga rättigheter (och för den delen Europakonventionen). Att kalla sig demokratiskt land utan att acceptera de mänskliga rättigheterna anser jag inte heller vara möjligt, det är en självmotsägelse.
Hur ska vi då kunna hjälpa våra systrar och bröder (eller vilka könsepitet man nu känner för att använda) i östra Europa? Jag har undrat det förut och jag undrar det fortfarande. Att EU tagit ställning för HBT-rättigheter och kritiserat Polen för deras orimliga försök till diskriminerande lagförslag är ett första steg. Vi måste dock gå längre. EU måste lägga fram ett dokument där det klart och tydligt framgår vilka fri- och rättigheter man garanteras som medborgare i ett EU-land och där det också tydligt framgår vilka sanktioner som kan sättas in om ett land förvägrar sina medborgare dessa.
Tyvärr löser det ju inte problemet i Ryssland idag. Här måste EU agera dels genom FN och dels genom att i sina bilaterala politiska och ekonomiska relationer utöva påtryckningar för att Ryssland ska acceptera de mänskliga rättigheterna. Det är svårt att förmå ett stort, egoistiskt och verklighetsfrånvänt land som Ryssland att genomföra sådana reformer, men det är inte en anledning till att inte ens försöka eller för den delen fortsätta att oförtrutligt ställa krav. Förändring kommer inte av sig själv, någon måste vilja få till en förändring och någon måste arbeta för att den ska komma till stånd.
Min uppmaning till alla politiker, både i Sverige och i Bryssel, är att ta upp kampen för mänskliga rättigheter, och då specifikt HBT-rättigheter, i Östeuropa. Vi i Europa måste stå enade om vi ska kunne få till en förändring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag som har mina rötter i Östeuropa är inte ett dugg förvånad över detta. Allt som kommunisterna tryckte ned under 30-och 40- talen i Östeuropa pyste under ett lock och kom ut när kommunismen kollapsade medan i Väst hade det en mer eller mindre fri debatt hela tiden.Sverige var väldigt intollerant fram till 70-talet då Frigörelseveckan började. Så det kommer ta säkert 30 år till i Östeuropa och 50 år till i Ryssland tills HBT-personer kan börja känna sig som likvärdiga medborgare. Här har EU mycket att göra. Frihet mäts inte i antal gaybarer.
Jag har sett det här många gånger - det är typiskt för länder som varit under socialisstyre och mer eller mindra blivit dikterade.
Man är inte van vid att tänka ovh allt som är annorlunda känns farligt. Att erkänna att man är gay i ett sådant land är otänkbart och det är npg därför man agerar så starkt. De behöcer tid och frihet från socialistdiktaturens förbannelser lite längr innan de vågar acceptera sådant här - precis som fallet var i Sverige för ett par decennier sedan. Sedan kommer acceptansen - typiskt först från de intellektuella och konstnärer och sedan gradvis genom resten av samhället.
Det är nog fel att slå på stort om någon sådant här i dessa länder ännu - Bolgarien - Rumänien går an, men ryssland och de baltiska statern har det svårare.
I en del kretsar i Sverige är det fortfarande för farligt att antyda några känslor i gay riktning - men tiden verkar för rörelsen.
Fast sånt där händer i Sverige också. Prideparaden i Stockholm blev ju attackerad av samma typ av bråkmakare. Så landet kan ha "HBT vänliga" lagar men det kommer ändå finnas anti-homo grupperingar.
Man kan ju hoppas på mer stöd från myndigheterna, både där och här.
Jag måste ändå försvara Polen litet i sammanhanget, för jag anser att epitetet "gayfientligt land" är att ta i litet väl mycket. Det är inte alls så att den sortens attityder är allmänt förhärskande bland folk i Polen även om atityderna naturligtvis finns hos en hel del folk och inte minst hos den sittande regeringen. Men i det sammanhanget kan det vara värt att påpeka att landet har en oberoende och oväldig författningsdomstol (något som inte finns alls i Sverige, värt at tänka på) som hittills gett bakläxa på alla stolliga lagförslag om aborter, homosexuellas rättigheter och liknande. Så landets politiska system ÄR trots allt stabilt och klarar av att stå emot den sortens politisk klåfingrighet som den sitande koalitionen visat tecken på.
Bara för att nyansera bilden litet...
M J (boende i Polen sedan fem år)
EU borde... EU... RSFL.... bla bla bla.. vem tror ni att ni är egentligen? Traditionella könsroller, homofobi och religion. Ska ni krossa allt detta? Lycka till! Som om ryssar blir mindre homofientliga av att EU säger åt dem vad de bör tycka, tänka och säga. I denna fråga har ni nämligen ingen nytta av att idiotförklara hela Ryssland (149 miljoner människor, yta tre gånger så stor som hela EU), för i denna fråga har ni även USA och stora delar av latinamerika emot er! Så eran kalla-krigs-strategi lär inte funka. Traditionalismen och familjevärdena är på frammarch, både inom islam, kristna länder och i före detta kommunistländer (obs sovjet var också emot homosexuelitet). Ni "moderna frammåtsträvare" lär få se er i röven efter eran Pride-värld.
/Till försvar för majoritetens rätt att överordna sig minoritetens normer/ Vladimir Nepederastov
Skicka en kommentar