Hur lätt är det att studera på högskolan egentligen?

Läste precis Zanyar Adamis kolumn i SvD (21 december 2005) och blir konfunderad. Nu har Zanyar förvisso studerat till högskoleingenjör, att döma av hans endast tre år på högskolan, vilket gör att vi inte har exakt samma erfarenheter, men att studier på KTH skulle vara så lätta är inget jag som civilingenjörsstuderande känner igen.

Jag är nu inne på mitt tredje år på civilingenjörsprogrammet i Medieteknik på KTH, men har valt att dra ner på tempot till ca 75% för att ha tid att studera parallellt på Stockholms Universitet, institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Där studerar jag nu på heltid medie- och kommunikationsvetenskap. Att jag hinner studera heltid där parallellt med ungefär 75% på KTH säger en hel del om de olika utbildningarnas arbetsbelastning, något som gång efter annan redovisas i undersökningar. Medicin, teknik och i viss mån ekonomi och juridik är de utbildningar som har generellt sätt högst arbetsbelastning per poäng, för många så hög att man finner det omöjligt att plugga heltid och ha ett extrajobb vid sidan, om man fortfarande över huvud taget vill ha tid för ett privatliv. Vad gäller humaniora och samhällsvetenskap ligger arbetsbelastningen på ungefär en tredjedel av den som gäller för exempelvis civilingenjörsutbildningar på KTH (något jag nu har egen erfarenhet av och kan intyga).

Zanyar har rätt på många sätt i sin artikel. Många högskole- och universitetsstudier har en väldigt lätt arbetsbelastning, men att han skulle ha fått detta intryck från KTH är inget jag känner igen. Första årskursen på civilingenjörsprogrammet i medieteknik är man schemalagd i princip 8-17 varje dag, och därutöver ska man hinna plugga till tentor, göra inlämningsuppgifter med mera. På JMK (före detta journalisthögskolan) har man två-tre tillfällen i veckan med föreläsningar eller seminarie, därutöver ligger inte belastningen i litteratur och plugg högre än den som råder på KTH, snarare tvärt om.

Om man ska förändra systemet, vilket jag tycker till viss del är befogat, ska man börja med de utbildningar som är i särklass och därefter arbeta sig uppåt. För att ta några exempel just från Stockholm kommer troligtvis KTH, Karolinska Institutet och Handelshögskolan vara de utbildningar som sist får sig en översyn (möjligen med några undantag, både KI och KTH har ju ett antal olika utbildningar). Däremot ligger humanistisk, filosofisk och samhällsvetenskaplig fakultet på Stockholms Universitet rätt pyrt till om en sådan översyn genomförs. Civilingenjörsutbildningarna, däribland i medieteknik, kommer ligga ganska långt ner på listan.

Mina erfarenheter av högskoleingenjörsutbildningen i medieteknik är att arbetsbelastningen inte är lika hög som för civilingenjörerna, men jag har begränsad erfarenhet. Fram till hösten 2003 fanns utbildningen på KTH Syd, campus Haninge, och vi hade väldigt lite kontakt. Nu finns den på Valhallavägen och de som studerar sorterar under Sektionen för Medieteknik. Mitt intryck är inte att det skulle vara en stor skillnad, men det är olika innehåll mellan de olika utbildningarna, speciellt kravet på teoretiskt djup i kurserna.

Vi arbetar i sektionen kontinuerligt med att säkerställa utbildningskvalitet och arbetar aktivt med KTH för att åtgärda de brister som finns i båda programmen. Ibland har vi olika åsikt, ibland får vi direkt gehör för vår kritik. Möjligen har utbildningen blivit bättre nu än när Zanyar gick den själv, betänk att medieteknik på KTH har funnits sedan 1999 endast. Unga program har barnsjukdomar.

Jag är mycket intresserad av en öppen debatt om högskolorna, men i första hand skulle jag vilja se att de utbildningar som finns får en likvärdig arbetsbelastning per poäng. I dagsläget skulle det innebära att man som civilingenjör, för att få poäng efter prestation enligt Stockholms Universitets system, skulle gå ut med en civilingenjörsexamen på drygt 500 poäng. Och vi har svårt att få gehör för att göra utbildningen till 200 i stället för dagens 180.

Alltså; gärna debatt, men en debatt som inte får för sig att KTH är det slappaste stället i högskolesverige, för detta är absolut inte fallet.

Den digitala revolutionen mot det demokratiska samhället

Precis som så många trodde tog EU-parlamentet ett beslut den 14 december att det från och med nu ska lagras digitala fotspår för all trafik som sker över datornät, mobilnät med mera. Dessutom är det de privata företagen som ska stå för denna lagring. Syftet är att polisen ska kunna begra ut materialet vid misstanke om brott. I bräschen för denna utveckling går Sverige med vår justitieminister Thomas Bodström i spetsen.

Lagringen av trafikuppgifter som alla lämnar efter sig är problematisk. Syftet må vara ädelt, även om det luktar kontrollbehov någonstans i skuggorna. Vad som är värre är att alla liknande initativ löper extremt stor risk att missbrukas. Denna möjlighet till missbruk har inte tagits upp i tillräckligt stor grad i detta beslut. Det finns redan i beslutet ett stort aber; CIA kommer i princip utan problem kunna få ut känsliga uppgifter om vem som helst som de anser utgör en säkerhetsrisk mot USA. Förutom det kan åsiktsregistrering och uppsökande av journalistiska källor bli ett kort steg från de mer ädla brottsbekämpande ändamålen.
Är det så här vi vill ha det?

Processen för att fatta beslutet har också gått alldeles för snabbt. Tre månader tog det för parlamentet att fatta beslut. Normal tågordning brukar ge ett beslut en processtid på ca tre år. Remisser, utredningar och liknande har lagts åt sidan. Varför? Jo, helt enkelt för att flera länder, Sverige och Storbritannien bland andra, har drivit frågan hårt som ett led i kampen mot terrorismen, dels för att USA å sin sida stått i kulisserna och tryckt på flera länder. Att EU-länder idag rullar runt på rygg med benen i vädret och hoppas att USA ska klappa dem på magen är skrämmande. Att ta förhastade beslut, som dessutom om Bodström med flera får som de vill bara är första steget, är en utveckling jag inte vill se mer av.

Skiv- och filmbolagen var mycket lyckliga över beslutet. Nu hoppas de bara att det ska bli lättare att få ut information ur registren, även om fängelse inte finns med i straffskalan. Tanken från deras sida är att man direkt ska kunna begära ut information om internetanvändare som har en hög trafik, eftersom det enligt skivbolagslogik innebär att man måste bryta mot copyrightlagen för ingen kan ju ladda mycket av någon annan form av information. Och att kunna hacka ner på minsta fjortis som laddar ner en mp3-fil om året och döma denna till skadestånd får alla skivbolagsdirektörer att börja dregla och få något smått lyriskt i blicken. Tänk om alla var tvungna att betala fllpris för en skiva om de ville ha en låt, och var tvungna att betala de priser de stora bolag (ca 5) som bestämmer i den världen fastställer för sina produkter, utan möjlighet till konkurrens.

Ett samhälle där källskyddet kan överkommas genom att utnyttja någon aldrig så liten misstanke om brott, att åsikter och kontaktnät kan kartläggas utan att någon får veta, och att alla medborgares digitala fotavtryck ska lagras under långa tider för att eventuellt gå att använda vid någon misstanke om brott, kanske så litet som att ha laddat ner en mp3-fil, det är inte det samhälle jag vill ha. Jag vill inte ha ett samhälle där staten kan kontrollera vem den vill, hur den vill och när och var den vill. Ett fritt och demokratiskt samhälle förutsätter att man inte kontrollerar alla medborgare i varje ögonblick. Ett fritt och demokratiskt samhälle kräver frihet och möjlighet till anonymitet för att fungera.

Medier och demokrati I

Ibland blir man smått mörkrädd. Här sitter jag och pluggar inför min tenta i medie- och kommunikationsvetenskp imorgon. Just nu läser jag McChesney, "All makt åt medierna eller Ge folk vad folk vill ha?". Vissa av hans citat från framstående neoliberalister och medieprofiler är skrämmande. Till skillnad från exempelvis Michael Moore kan man också, eftersom detta är en vetenskaplig och som sådan publicerad skrift, anta att det inte är behäftat med oriktigheter.

Det som jag anser mest skrämmande är den inställning som Milton Friedman har. I skriften Kapitalism och frihet uttrycker han sina idéer kring demokrati:

"Eftersom demokratins innersta mening är att göra vinster så är varje regering som driver en marknadsfientlig politik antidemokratisk, oavsett hur starkt stöd den har av en upplyst allmänhet. Därför är det bäst att inskränka regeringens verksamhet till uppgiften att skydda privat egendom och se till att avtal hålls och att begränsa den politiska debatten till mindre viktiga frågor. De verkligt viktiga frågorna, till exempel hur tillgångarna produceras och distribueras och hur samhället organiseras, bör avgöras av marknadskrafterna."

Ovanstående citat är skrämmande. Som McChesney skriver så är principen den att en demokrati, i kapitalismens ögon, fungerar bäst när den inte tar upp några viktiga frågor och när folket inte går och röster. Vissa neoliberala teoretiker hävdar att ett utbrett politikerförakt och lågt valdeltagande visa på en väl fungerande demokrati, där marknadskrafterna bestämmer de viktiga frågorna och folket inte behöver eller ens får lägga sig i. Någonstans har alltså begreppet demokrati i neoliberalismen fått innebörden "marknadsstyre" i stället för "folkstyre" eller "de mångas styre". USA är ett klassiskt exempel på en utveckling åt detta håll, Chile beskrivs av McChesney som ett av de mest framgångsrika länderna i detta avseende.
(Värt att notera är att USA gick in och störtade den folkvalda regeringen i Chile 1973, med största sannolikhet för att den vägrade släppa in stora multinationella företag och inte tillät marknaden att diktera villkoren. 1973 hade Chile 95% valdeltagande och tonåringarna i landet var enligt amerikanska undersökningar de minst marginaliserade och mest engagerade i världen. 1990 var bilden en annan, 40% av befolkningen gick inte och röstade och för människor under 24 år var siffran ännu högre. Däremot var ungdomarna bland de mest kommersialiserade i världen.)

Innan jag går vidare med mina resonemang ska jag påpeka att jag naturligtvis är medveten om att McChesney har åsikter åt vänster, och att man måste läsa hans kritik utifrån detta perspektiv, men jag anser trots detta att han gör väldigt många viktiga och intressanta poänger som bör spridas till en större allmänhet.

När man betraktar marknadens, och i väldigt stor utsträckning medieföretagens, inflytande på politik ser man många intressanta och ibland skrämmande utvecklingar. Utvecklingen går mot större mediekonglomerat, och utvecklingen inom dessa stora företag är att journalistiken inte vågar skriva kritiska artiklar eller göra reportage om oegentligheter om dessa kan skada antingen ägarna av företaget eller dess annonsörer. Följden blir självklart att färre kritiska röster får plats i medierna. Marknaden får mer inflytande eftersom deras metoder inte granskas. En politiker som stödjer lagförslag som gynnar medierna slipper undan granskningar så länge han eller hon inte gör bort sig totalt, medan en som vill begränsa möjligheterna för större medieföretag att ytterligare dominera marknaden får finna sig i ytterst ofördelaktig publicitet.

När man läser om denna utveckling, som jag tycker är mycket mer långt gången i USA än i Europa och framför allt Sverige, vet jag inte vad jag ska tro. Det leder till skrämmande tankar om vad som kan komma om utvecklingen får fortsätta. Tänk själv;
Värderingar som att man som medborgare har rätt att påverka sin egen situation kommer inte tolereras om det innebär att (stor-)företagen kan förlora pengar.
Endast politiker som stödjer marknadsvänliga förslag kommer få komma till tals i debatten, alla andra kommer förlöjligas eller bli så hårt granskade av medierna att de förlorar all trovärdighet.
Medborgare som försöker åstadkomma en ändring kommer effektivt censureras av medierna och alltså inte kunna nå ut med sitt budskap.
Och framför allt: Inga viktiga frågor kommer att beslutas av politiska, folkvalda församlingar, allt kommer att, i det tysta, styras om till olika samrådsgrupper där företagsledarna sitter.

Om denna utveckling får stå på sig och sprider sig till resten av världen kommer det nog, i mina ögon, leda till att vi till slut får den "demokrati" som Friedman nämner, där man lämnar viktiga frågor till styrelserummen eller ännu hellre till de exklusiva klubbar där storföretagens ägare och chefer möts, och befolkningen kan få ägna sig åt de oviktiga frågorna som vem som ska få sin företagssymbol placerad i den nya parken.
Varför ska man bry sig om politik, när man kan titta på Looney Tunes på sin Sony-TV och dricka kaffe ur sin Disney-mugg i stället?

Ack Värmeland du sköna...

Semester. Har varit helt bortkopplad i snart två veckor. Hur skönt som helst, som du, käre läsare, säkert kan förstå.

Just nu befinner jag mig i det sköna Värmelandet och kopplar av hos en kompis. Har varit här sedan tisdag och kan stanna lite hur jag känner för det, ingen av oss har några tider att passa. Underbart. Tyvärr är vi lite för lite utomhus och njuter av solen och värmen just nu, men vi tar långa promenader på kvällarna i alla fall, när solen färgar trädtopparna gyllengula och den sköna svalkan har inträtt. Frågan är bara varför han nödvändigtvis ska ha så hemskt långa ben, blir svettig av att hålla jämn takt, trots svalkan.

De senaste veckorna har spenderats med att åstadkomma ett nytt namn till ryggtavlan på min B-frack. Måste verkligen komma igång med arbetet att sy på märken på den, samt skaffa ett par byxor till den. Jag ska ha klart det till mottagningen, och nu är det bara en dryg månad kvar till nØllan kommer till KTH. Ser fram emot det. Ser också fram emot att kanske få tag på lite olika jobb snart, även om hösten tenderar att se rätt upptagen ut i allmänhet. Har ju sjukt mycket olika ideella engagemang till hösten.

Sitter just nu och leker med polarens tarot-kort, frågar det keltiska korset när jag ska få tag på en lägenhet, hur det ska gå. Just nu passar korten rätt bra in, det är rätt intressant. Förvisso kan man ju läsa in rätt mycket i de allmänt hållna korten, men sammantaget med vilken betydelse kortens position i korset får så är det lite kusligt på sätt och vis. Men så har jag alltid varit fascinerad av det övernaturliga, sjätte sinnet och allting som inte går att förklara. Vet inte om jag tror på det, men jag vet att det är intressant och att vissa saker faktiskt inte har förklarats av vetenskapen ännu. Skulle verkligen vilja gå till någon som sysslar med spådomar på heltid, eller varför inte ett medium. Inte så mycket för att jag tror att de kommer kunna tala om allt om mig, utan snarare se hur bra de faktiskt är, om de kan säga mer än väldigt allänt hållna saker. Synd bara att det ska kosta en massa så man inte bara kan testa det utan vidare. Nåja, hoppas på min kompis övernaturliga krafter så länge, det är alltid kul att se vad man får ut där.

Nej du, käre läsare, nu tänker jag ge mig ut i den verkliga världen, bortom skärm och tangentbord. Jag återkommer med ett nytt inlägg i bloggen när vädret och mina tankar så tillåter.

Until then...

Mellan ödemark och landsbygd

Man upphör aldrig att förvånas över de saker man får se när man reser på större och mindre vägar genom Sverige. Den turen jag befinner mig på just nu går mellan Växjö och Stockholm på vägsträckningar som funnits sedan bilturismen kom igång i Sverige en gång för över ett halvsekel sedan. Framför allt sträckningen från Jönköping och norrut längs Vätterns strand är värd att ta sig tid att beundra. Det är sällan vägmakarna i Sverige har ögonen med sig för att göra vägarna annat än trista transportsträckor med den mest effektiva sträckningen med hänsyn till resväg och tomtgränser. Här är ett av de lysande undantagen.

Innan vi kommit till denna sträcka har vi dock tagit oss på långa, öde vägar genom de Småländska skogarna, skogar som inte längre är så mörka och täta som förr om åren. De tio milen mellan Växjö och Jönköping bjuder numera på oräkneliga upplag av timmer, resterna av den skog som fällts av vinterns orkan. Nästan precis mitt i mellan de två städerna ligger ett upplag av timmer som kan hålla ett mindre sågverk sysselsatt ett helt år, timmer i sådana mängder att jag knappt sett lika mycket på alla de små upplag jag stött på under min helg i Småland tillsammans. Det är ungefär nu man börjar inse vidden av det vädrets makter ställt till med.

Något jag reflekterar över när jag passerar genom skogarna är hur ojämnt träden fällts av de kraftiga vindarna. Vissa områden är veritabla kalhyggen, andra områden har knappt ett enda fallet träd. jag kan inte heller se någon skillnad mellan dessa områden, men givetvis är det svårt att bedöma nu när träden inte längre står där. Däremot är det verkligen så att områdena ligger precis bredvid varandra i många fall, vilket ju tyder på att det inte kan vara en enorm skillnad däremellan.

Förutom dessa öde kalhyggen, stöter man på andra öde platser på resan. Utanför Mjölby hittar vi en rastplats där vi stannar. Värdshuset som ligger där har en gästande bil, som åker strax efter att vi svänger in på parkeringsplatsen. Hela värdshuset är tomt, men håller i alla fall öppet. Utanför finns en fyrkantig gräsplätt omgiven av betongplattor. När vi konstaterar att huset som också ligger vid denna plats är ett stängt omklädningsrum, inser vi att gräset är en igenfylld pool som troligen inte varit i bruk på åtskilliga år. Plattorna är i dåligt skick och det växer fullt av ogräs både mellan plattorna och i gräset, som för övrigt är oklippt. Värdshuset verkar ändå överleva, trots att den omlagda sträckningen av E4:n för många år sen lämnat det väldigt avsides för många resande. Det enda som räddar värdshuset är troligen att det inte någonstans i närheten finns någon vägkrog, med undantag för ett McDonald's på andra sidan Mjölby.

Mellan dessa öde platser ligger platser som är tomma utan att vara öde. Överallt finns det åkrar med spirande grödor och gårdar av varierande storlek. Här och var skjuter kyrktorn upp ovanför de omgivande träden och ibland ser man en industri eller en mindre samling hus. Det är numera sällan man ser större tätorter eftersom de stora europavägarna och andra genomfartsleder i allt större utsträckning dras långt utanför tätbebyggda områden. Det gyllene undantaget från denna regel är, som bekant, Stockholm. Men i stället för bristen på folkmyller ser man en levande landsbygd. Här finns människor som brinner för det de gör och som trivs långt från storstadens påträngande puls. Visst att många yngre längtar härifrån, men samtidigt finns det (i sammanhanget) äldre som längtar från staden och ut på landet och man börjar kunna se en slags jämvikt mellan utflytt och inflytt på landsbygden. Dock med (det ganska stora) förbehållet Norrland.

Den avslappnande omgivningen kommer snart att ge vika för Stockholms yttersta bebyggelse. Först dyker Södertälje upp och därefter blir det tätare och tätare mellan betongklossar och avfarter. Ännu kan man titta ut genom fönstret och drömma sig bort, än är det träd och odlingsmark som susar förbi i en förvisso allt annat än lugn takt, men som ändå med sin stadiga rytm gör sitt för att lugna sinnena. 17 mil till Stockholm känns inte så långt och snart är man åter i vardagen. Vilken tur att man ändå fortfarande kan få se denna sida av sommarsverige, om än bara från sin plats i baksätet på bilen.

Elakt blå himmel

Världens finaste väder ute idag, typ. Det är otroligt dumt av det, för här sitter jag och jobbar, inomhus. Ok att jag har kunnat äta lunch och fikat ute, men det känns ändå som vädret är bortkastat just nu. Önskar jag hade en massa handlingar eller något att läsa, så jag kunde göra det där ute.

Annars är det en seg dag. Har fotograferat KårX och åstadkommit mindre saker inom e-postens roliga värld. Inte direkt någon produktiv dag, men det blir ju inte mycket gjort med fint väder och alla på semestrar eller sommarlov. Mitt arbete har ju dessutom mer och mer gått över till informatören här, så jag är väl förmodligen den som har minst att göra i juni.

Läste just på DN om den bristande demokratiska förankringen som EU dras med. Kan inte göra annat än att hålla med. EU är en jättefin idé, men det är i dagsläget något som makthavare har hittat på utan att lyssna till befolkningen. Jag vill verkligen att Eu ska reformeras på många sätt. Vetorätter hör inte hemma i en modern organisation, i alla fall om den är reserverad till vissa medlemmar (i detta fall länder). Det bör också råda en offentlighetsprincip av svensk modell.
Dessutom är det alldeles för stort glapp mellan EUs tjänstemän och folkvalda, och folket de företräder. Det blir ju inte bättre av att de folkvalda inte är närvarande vid de flesta sessionerna i parlamentet, det ger ett intryck av att de betalas en massa pengar utan att göra något för det. Och om det man röstar om inte är viktigt, varför är det uppe i parlamentet över huvud taget?

Blir så irriterad på hur EU fungerar ibland. Man måste bli öppen med vad man gör och varför. Kulturen från andra delar av Europa där man anser att folket ska strunta i vad makten gör när den väl kommit till makten måste brytas. Mer av den nordiska modellen krävs enligt mig. Mer öppenhet, mer demokrati, mer närhet. Jag tror nämligen att inte bara nordiska befolkningen vill ha det på det viset, det kommer även ge resten av Europas befolkning förtroende för EU-projektet. Jag tror också att detta är avgörande för att EU ska kunna fortsätta att utvecklas. Utan större öppenhet och närhet, och det snart, kommer projektet med en konstitution att stranda för lång tid framåt. Frågan är bara om vi kommer kunna få med oss t.ex. Italien i detta tankesätt? Kan ju inte säga att Berlusconi har imponerat på mig vad gäller öppenhet, ärlighet och närhet till folket.

Nåväl, ut i solen och njut med dig, i stället för att läsa mer på nätet nu! Det ska jag göra snart, går nog tidigt idag eftersom det finns så lite att göra.

Lev väl i min och din värld!

Välkommen till Perzecs blogg!

Ja, välkommen säger jag till dig som besöker den och till mig själv, eftersom jag precis har skapat den.

För dig som inte känner mig så heter jag Per, är född den 28 mars 1982 och är i skrivande stund inne på min sista månad som heltidsarvoderad i styrelsen för Tekniska Högskolans Studentkår. Har därmed varit där 13 månader vara 12 som faktisk ledamot. Ska återgå till att plugga till civilingenjör i medieteknik vid KTH till hösten. Hoppas också på att komma in på medie- och kommunikationsvetenskap på Stockholms Universitet till hösten.

Skickar imorgon in papper för att starta upp mitt eget lilla företag. Ska jobba med information, journalistik och formgivning primärt. Har redan fått ett par jobb, så det känns ju bra. Inte alls dumt. Tack folk som stödjer mig!

Ska också försöka engagera mig lite mer i politik snart, ska ställa upp till provvalet till riksdagen nu. Önska mig lycka till!

Usch, håller äntligen på att bli frisk från min förkylning. Det är inte direkt kul att vara hemma och vara sjuk när solen skiner där ute. Skönt att det kom en helg också, slapp man missa dagar på kåren. Måste ju jobba klart innan jag slutar sista juni. Däremot är det rätt skönt att ligga hemma och glo på film, filosofera och få lite perspektiv på tillvaron. Var rätt länge sen jag hann det, märkte jag nu.
Idag har jag för övrigt varit ute äntligen, soligt och skönt, ritat upp lite saker som mamma vill bygga i trädgården. Skönt. Dessutom har jag njutit av solen, fikat och snackat med grannarna en del. Verkar som jag inte är den enda som ska försöka flytta, grannarna på ena sidan har skaffat ett nytt hus och flyttar väl någon gång i sommar eller höst vad jag förstår. Synd att de försvinner, men å andra sidan så försvinner ju jag med så det kanske spelar mindre roll. Nu ska jag bara hitta en lägenhet också...

Dags för mig att göra klart ett par loggor nu, vill ha klart dem ikväll, så det får vara nog med bloggande, men kika tillbaka snart!