19 juni, 2005

Mellan ödemark och landsbygd

Man upphör aldrig att förvånas över de saker man får se när man reser på större och mindre vägar genom Sverige. Den turen jag befinner mig på just nu går mellan Växjö och Stockholm på vägsträckningar som funnits sedan bilturismen kom igång i Sverige en gång för över ett halvsekel sedan. Framför allt sträckningen från Jönköping och norrut längs Vätterns strand är värd att ta sig tid att beundra. Det är sällan vägmakarna i Sverige har ögonen med sig för att göra vägarna annat än trista transportsträckor med den mest effektiva sträckningen med hänsyn till resväg och tomtgränser. Här är ett av de lysande undantagen.

Innan vi kommit till denna sträcka har vi dock tagit oss på långa, öde vägar genom de Småländska skogarna, skogar som inte längre är så mörka och täta som förr om åren. De tio milen mellan Växjö och Jönköping bjuder numera på oräkneliga upplag av timmer, resterna av den skog som fällts av vinterns orkan. Nästan precis mitt i mellan de två städerna ligger ett upplag av timmer som kan hålla ett mindre sågverk sysselsatt ett helt år, timmer i sådana mängder att jag knappt sett lika mycket på alla de små upplag jag stött på under min helg i Småland tillsammans. Det är ungefär nu man börjar inse vidden av det vädrets makter ställt till med.

Något jag reflekterar över när jag passerar genom skogarna är hur ojämnt träden fällts av de kraftiga vindarna. Vissa områden är veritabla kalhyggen, andra områden har knappt ett enda fallet träd. jag kan inte heller se någon skillnad mellan dessa områden, men givetvis är det svårt att bedöma nu när träden inte längre står där. Däremot är det verkligen så att områdena ligger precis bredvid varandra i många fall, vilket ju tyder på att det inte kan vara en enorm skillnad däremellan.

Förutom dessa öde kalhyggen, stöter man på andra öde platser på resan. Utanför Mjölby hittar vi en rastplats där vi stannar. Värdshuset som ligger där har en gästande bil, som åker strax efter att vi svänger in på parkeringsplatsen. Hela värdshuset är tomt, men håller i alla fall öppet. Utanför finns en fyrkantig gräsplätt omgiven av betongplattor. När vi konstaterar att huset som också ligger vid denna plats är ett stängt omklädningsrum, inser vi att gräset är en igenfylld pool som troligen inte varit i bruk på åtskilliga år. Plattorna är i dåligt skick och det växer fullt av ogräs både mellan plattorna och i gräset, som för övrigt är oklippt. Värdshuset verkar ändå överleva, trots att den omlagda sträckningen av E4:n för många år sen lämnat det väldigt avsides för många resande. Det enda som räddar värdshuset är troligen att det inte någonstans i närheten finns någon vägkrog, med undantag för ett McDonald's på andra sidan Mjölby.

Mellan dessa öde platser ligger platser som är tomma utan att vara öde. Överallt finns det åkrar med spirande grödor och gårdar av varierande storlek. Här och var skjuter kyrktorn upp ovanför de omgivande träden och ibland ser man en industri eller en mindre samling hus. Det är numera sällan man ser större tätorter eftersom de stora europavägarna och andra genomfartsleder i allt större utsträckning dras långt utanför tätbebyggda områden. Det gyllene undantaget från denna regel är, som bekant, Stockholm. Men i stället för bristen på folkmyller ser man en levande landsbygd. Här finns människor som brinner för det de gör och som trivs långt från storstadens påträngande puls. Visst att många yngre längtar härifrån, men samtidigt finns det (i sammanhanget) äldre som längtar från staden och ut på landet och man börjar kunna se en slags jämvikt mellan utflytt och inflytt på landsbygden. Dock med (det ganska stora) förbehållet Norrland.

Den avslappnande omgivningen kommer snart att ge vika för Stockholms yttersta bebyggelse. Först dyker Södertälje upp och därefter blir det tätare och tätare mellan betongklossar och avfarter. Ännu kan man titta ut genom fönstret och drömma sig bort, än är det träd och odlingsmark som susar förbi i en förvisso allt annat än lugn takt, men som ändå med sin stadiga rytm gör sitt för att lugna sinnena. 17 mil till Stockholm känns inte så långt och snart är man åter i vardagen. Vilken tur att man ändå fortfarande kan få se denna sida av sommarsverige, om än bara från sin plats i baksätet på bilen.

Inga kommentarer: