22 december, 2005

Hur lätt är det att studera på högskolan egentligen?

Läste precis Zanyar Adamis kolumn i SvD (21 december 2005) och blir konfunderad. Nu har Zanyar förvisso studerat till högskoleingenjör, att döma av hans endast tre år på högskolan, vilket gör att vi inte har exakt samma erfarenheter, men att studier på KTH skulle vara så lätta är inget jag som civilingenjörsstuderande känner igen.

Jag är nu inne på mitt tredje år på civilingenjörsprogrammet i Medieteknik på KTH, men har valt att dra ner på tempot till ca 75% för att ha tid att studera parallellt på Stockholms Universitet, institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Där studerar jag nu på heltid medie- och kommunikationsvetenskap. Att jag hinner studera heltid där parallellt med ungefär 75% på KTH säger en hel del om de olika utbildningarnas arbetsbelastning, något som gång efter annan redovisas i undersökningar. Medicin, teknik och i viss mån ekonomi och juridik är de utbildningar som har generellt sätt högst arbetsbelastning per poäng, för många så hög att man finner det omöjligt att plugga heltid och ha ett extrajobb vid sidan, om man fortfarande över huvud taget vill ha tid för ett privatliv. Vad gäller humaniora och samhällsvetenskap ligger arbetsbelastningen på ungefär en tredjedel av den som gäller för exempelvis civilingenjörsutbildningar på KTH (något jag nu har egen erfarenhet av och kan intyga).

Zanyar har rätt på många sätt i sin artikel. Många högskole- och universitetsstudier har en väldigt lätt arbetsbelastning, men att han skulle ha fått detta intryck från KTH är inget jag känner igen. Första årskursen på civilingenjörsprogrammet i medieteknik är man schemalagd i princip 8-17 varje dag, och därutöver ska man hinna plugga till tentor, göra inlämningsuppgifter med mera. På JMK (före detta journalisthögskolan) har man två-tre tillfällen i veckan med föreläsningar eller seminarie, därutöver ligger inte belastningen i litteratur och plugg högre än den som råder på KTH, snarare tvärt om.

Om man ska förändra systemet, vilket jag tycker till viss del är befogat, ska man börja med de utbildningar som är i särklass och därefter arbeta sig uppåt. För att ta några exempel just från Stockholm kommer troligtvis KTH, Karolinska Institutet och Handelshögskolan vara de utbildningar som sist får sig en översyn (möjligen med några undantag, både KI och KTH har ju ett antal olika utbildningar). Däremot ligger humanistisk, filosofisk och samhällsvetenskaplig fakultet på Stockholms Universitet rätt pyrt till om en sådan översyn genomförs. Civilingenjörsutbildningarna, däribland i medieteknik, kommer ligga ganska långt ner på listan.

Mina erfarenheter av högskoleingenjörsutbildningen i medieteknik är att arbetsbelastningen inte är lika hög som för civilingenjörerna, men jag har begränsad erfarenhet. Fram till hösten 2003 fanns utbildningen på KTH Syd, campus Haninge, och vi hade väldigt lite kontakt. Nu finns den på Valhallavägen och de som studerar sorterar under Sektionen för Medieteknik. Mitt intryck är inte att det skulle vara en stor skillnad, men det är olika innehåll mellan de olika utbildningarna, speciellt kravet på teoretiskt djup i kurserna.

Vi arbetar i sektionen kontinuerligt med att säkerställa utbildningskvalitet och arbetar aktivt med KTH för att åtgärda de brister som finns i båda programmen. Ibland har vi olika åsikt, ibland får vi direkt gehör för vår kritik. Möjligen har utbildningen blivit bättre nu än när Zanyar gick den själv, betänk att medieteknik på KTH har funnits sedan 1999 endast. Unga program har barnsjukdomar.

Jag är mycket intresserad av en öppen debatt om högskolorna, men i första hand skulle jag vilja se att de utbildningar som finns får en likvärdig arbetsbelastning per poäng. I dagsläget skulle det innebära att man som civilingenjör, för att få poäng efter prestation enligt Stockholms Universitets system, skulle gå ut med en civilingenjörsexamen på drygt 500 poäng. Och vi har svårt att få gehör för att göra utbildningen till 200 i stället för dagens 180.

Alltså; gärna debatt, men en debatt som inte får för sig att KTH är det slappaste stället i högskolesverige, för detta är absolut inte fallet.

20 december, 2005

Den digitala revolutionen mot det demokratiska samhället

Precis som så många trodde tog EU-parlamentet ett beslut den 14 december att det från och med nu ska lagras digitala fotspår för all trafik som sker över datornät, mobilnät med mera. Dessutom är det de privata företagen som ska stå för denna lagring. Syftet är att polisen ska kunna begra ut materialet vid misstanke om brott. I bräschen för denna utveckling går Sverige med vår justitieminister Thomas Bodström i spetsen.

Lagringen av trafikuppgifter som alla lämnar efter sig är problematisk. Syftet må vara ädelt, även om det luktar kontrollbehov någonstans i skuggorna. Vad som är värre är att alla liknande initativ löper extremt stor risk att missbrukas. Denna möjlighet till missbruk har inte tagits upp i tillräckligt stor grad i detta beslut. Det finns redan i beslutet ett stort aber; CIA kommer i princip utan problem kunna få ut känsliga uppgifter om vem som helst som de anser utgör en säkerhetsrisk mot USA. Förutom det kan åsiktsregistrering och uppsökande av journalistiska källor bli ett kort steg från de mer ädla brottsbekämpande ändamålen.
Är det så här vi vill ha det?

Processen för att fatta beslutet har också gått alldeles för snabbt. Tre månader tog det för parlamentet att fatta beslut. Normal tågordning brukar ge ett beslut en processtid på ca tre år. Remisser, utredningar och liknande har lagts åt sidan. Varför? Jo, helt enkelt för att flera länder, Sverige och Storbritannien bland andra, har drivit frågan hårt som ett led i kampen mot terrorismen, dels för att USA å sin sida stått i kulisserna och tryckt på flera länder. Att EU-länder idag rullar runt på rygg med benen i vädret och hoppas att USA ska klappa dem på magen är skrämmande. Att ta förhastade beslut, som dessutom om Bodström med flera får som de vill bara är första steget, är en utveckling jag inte vill se mer av.

Skiv- och filmbolagen var mycket lyckliga över beslutet. Nu hoppas de bara att det ska bli lättare att få ut information ur registren, även om fängelse inte finns med i straffskalan. Tanken från deras sida är att man direkt ska kunna begära ut information om internetanvändare som har en hög trafik, eftersom det enligt skivbolagslogik innebär att man måste bryta mot copyrightlagen för ingen kan ju ladda mycket av någon annan form av information. Och att kunna hacka ner på minsta fjortis som laddar ner en mp3-fil om året och döma denna till skadestånd får alla skivbolagsdirektörer att börja dregla och få något smått lyriskt i blicken. Tänk om alla var tvungna att betala fllpris för en skiva om de ville ha en låt, och var tvungna att betala de priser de stora bolag (ca 5) som bestämmer i den världen fastställer för sina produkter, utan möjlighet till konkurrens.

Ett samhälle där källskyddet kan överkommas genom att utnyttja någon aldrig så liten misstanke om brott, att åsikter och kontaktnät kan kartläggas utan att någon får veta, och att alla medborgares digitala fotavtryck ska lagras under långa tider för att eventuellt gå att använda vid någon misstanke om brott, kanske så litet som att ha laddat ner en mp3-fil, det är inte det samhälle jag vill ha. Jag vill inte ha ett samhälle där staten kan kontrollera vem den vill, hur den vill och när och var den vill. Ett fritt och demokratiskt samhälle förutsätter att man inte kontrollerar alla medborgare i varje ögonblick. Ett fritt och demokratiskt samhälle kräver frihet och möjlighet till anonymitet för att fungera.