27 februari, 2008

Vilket är systemfelet?

Miljöpartiet vill göra om socialförsäkringssystemet. Istället för att ha olika ersättningar vill man klumpa ihop a-kassa, socialbidrag och sjukersättning till ett trygghetssystem.

Som liberal kan jag förstå poängen eftersom den innebär mindre byråkrati i slutet. Det finns säkert många bra anledningar.

Miljöpartiet vill också finansiera allt genom skatt. Det må väl vara hänt, på något sätt lär vi väl inte komma undan att staten är inblandad. Jag tycker väl inte heller att staten bara ska vara en nattväktarstat. Men jag gillar inte motiveringen från Peter Eriksson. För att citera honom från SvD: "400 000 svenskar har hoppat av a-kassan för att de tycker det är för dyrt" säger han där.

Alltså, om nu nästan en halv miljon svenskar tycker att det kostar för mycket att finansiera a-kassan, så ska vi se till att de istället tvingas betala den via skatten? Vi ska alltså inte ha ett eget val vilken form av försäkring vi vill ha utan staten ska bestämma åt oss? Det är inte ens pappa betalar, utan pappa bestämmer vad vi ska betala för och sen pratar vi inte mer om det.

Nej tack, har nästan en halv miljon svenskar bestämt sig för att det inte är värt pengarna att skaffa sig a-kassa enligt nuvarande regler kanske det snarare är läge att se över systemet än att tvinga in folk i det? Det tycker i alla fall jag.

26 februari, 2008

Bokstävernas tyrrani

Bokstavskvinnorna är en artikelserie i SvD just nu. Det handlar om alla problem som följer med ADHD och hur det är speciellt svårt för kvinnor, eftersom det är en så osynliggjord grupp i dessa sammanhang.

Rent allmänt skrivs det mycket om de så kallade bokstavsbarnen med olika diagnoser såsom ADHD, Damp eller något annat.

På 1960-talet pratade man mer om en annan grupp bokstavsmänniskor, nämligen bokstavsvänstern. Det var de grupper som var leninister, trotskijster eller maoister, bland annat. Detta var grupper som förberedde sig på den stora världsrevolutionen. Personer som allvarligt trodde att varje land skulle resa sig, avrätta borgerlighet, adel och företagare och sen leva i en stor kommunistisk dröm. Det var också grupper som tolkade varje ord som sades av deras chefsideolog och vägde dem på guldvåg. De planerade och i vissa fall genomförde terroraktioner.

Jag vet inte om det är något som andra har uppmärksammat, men de människor som fann sig hemma i dessa grupper verkar ha haft väldigt många symptom på de olika bokstavsdiagnoserna som ställs idag. Plus en massa vanföreställningar och annat som nog också går att diagnosticera. Det var vilsna själar, paranoida i många fall, inte helt socialt kompetenta och framför allt hade de massor med inneboende aggressioner.

Är det ödets ironi eller ligger det mer bakom?

19 februari, 2008

Cambio!

För några timmar sen kom ett efterlängtad meddelande: Fidel Castro har beslutat sig för att inte ställa upp för omval som president på Kuba. Förvisso är det inte något som säger att Kuba nu kommer påbörja sin färd mot demokrati, men utan Castros avgång är det helt omöjligt med en sådan utveckling. Hur man än ser på det och vad som än händer så har det första hindret för utvecklingen de facto passerats.

Nu håller världen andan i väntan på vilken utveckling Kuba ska ta. Vem ska ta över efter Fidel? Vilken riktning kommer politiken ta? Vad kommer hända med USA:s inställning gentemot Kuba, kommer man börja prata och handla med varandra igen? Ingen vet. Nästa kapitel i Kubas historia börjar skrivas på söndag när Kubas nationalförsamling möts för att välja nästa president.

Jag hoppas, liksom alla liberaler, att Kuba redan inom kort kommer avisera förändringar, men om det är nog inte realistiskt så länge Castro fortfarande smyger i kulisserna. Frågan är om det krävs att Castro går helt ur tiden, eller om det räcker med att nationalförsamlingen väljer någon annan än brodern Raul Castro till Fidels efterträdare. Mae-Liz Orrego Rodriguez, exilkuban och liberal, tror inte det kommer bli någon större förändring den närmaste tiden. Fortfarande kommer hon inte att kunna sätta sig på ett plan och åka till Kuba på besök. Däremot har det första viktiga steget nu tagits och även om det kommer dröja år innan det blir någon tydlig förändring i landet, så finns äntligen möjligheten för förändringen att äga rum.

Oavsett vilket är utvecklingen välkommen och äntligen kan vi se ljuset i slutet av tunneln. Nu gäller det att Sverige och resten av världen visar sitt stöd för demokratirörelsen på Kuba och aktivt hjälper dem i deras kamp för full demokrati på ön. Vi ska inte, som ordföranden i Sveriges kommunistiska parti, säga att Fidel kan känna sig nöjd med vad han uppnått på Kuba, utan vi ska sätta strålkastaren på de brott Fidel begått mot sin befolkning och på alla sätt visa att den enda acceptabla utvecklingen på Kuba är en som går mot demokrati och fria val, åsiktsfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet.

Trots alla problem och alla hinder som fortfarande tornar upp sig är jag idag hoppfull för utvecklingen på Kuba.

Enda nackdelen med det hela är att min lunch idag med Mae-Liz blev hastigt och lustigt inställd och jag fick istället göra henne sällskap i taxin mot radiohuset för att sen själv sätta mig på KTH och äta lunch.


Vill du veta mer? Nedan hittar du artiklar från våra två stora dagstidningar.

SvD
Castro avgår
"Fidel Castros politik fortsätter"
Svenska politiker om avgången
"Möjlighet för reformer"

DN
Fidel Castro avgår
Inte en dag för tidigt
"Lämplig tid för maktskifte"
Förväntningar på Kuba
"Tronföljaren bör bli det kubanska folket"
Svensk exilkuban: "Det här betyder ingenting alls"
Utrikesminister Carl Bildt: "Det är början till slutet."