Dags för den europeiska modellen

Den svenska fackföreningsrörelsen skakar fortfarande i sina grundvalar efter Laval-domen i EG-domstolen. Förvisso råder det ännu en hel del oklarheter om vad som egentligen gäller och vilka effekter domen kommer få för svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal, men att det kommer bli en påverkan är självklart.

På fredagen publicerade DN debatt en LO-kommentar till domen. Denna kommentar dröjde oväntat länge, men med tanke på innehållet är det kanske inte så förvånande. Det måste ha tagit Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson lång tid att vrida på och plocka isär domen för att kunna hitta de resonemang de presenterar i artikeln.

EG-domstolens utslag kommer innebära förändringar i svenska avtal och svensk lagstiftning. LO försöker nu förekomma domar och utredningar genom att hota med konsekvenser om det inte blir så som LO tycker att det borde bli. Förvisso är detta inget ovanligt när det gäller LO men trots det måste artikeln bemötas.

Framför allt måste vi se vad utslaget innebär på det större planer. Här måste vi inse att det är en vinst för den större europeiska marknaden på bekostnad av den lilla, skyddade inhemska marknaden. Domen leder naturligtvis till att vi måste bli mer öppna för våra europeiska grannar och att vi måste respektera deras arbetsmarknadsregler och deras kultur på detta område.

Varför är detta så viktigt då?
För mig är det självklart. Om vi ska ha en gemensam inre marknad måste vi vara beredda att respektera de avtal och lagar som gäller i andra länder, även när aktörer från dessa länder agerar i ett annat EU-land. Självklart måste arbetsmiljölagstifningen i landet där arbetet utförs följas. Däremot finns det inget som säger att lönenivåerna måste anpassas om företagets personal är anställd i företagets hemland och företaget följer de lagar och avtal som finns i det landet. Betalningen ska avspegla de förutsättningar som företaget och de anställda har i stort och inte avspegla den situation som gäller i ett land där de anställda arbetar högst tillfälligt.
Om vi själva vill agera på andra länders interna marknader skulle vi självklart kräva att de respekterade avtal som var ingångna i Sverige. Varför kan vi då själva inte acceptera avtal som slutits i dessa företags hemländer?

LO argumenterar för att det kommer bli konkurrens på olika villkor om vi tillåter företag från andra länder att använda sina normala löner även när deras anställda jobbar i Sverige. Det LO har missat är att detta är en del av den europeiska grundtanken. Alla länders företag ska kunna agera gemensamt på en inre marknad utan att behöva anpassa sig till konstiga villkor beträffande anställningar. Det ska finnas en fri rörlighet av varor, tjänster och arbetskraft. Visst kommer detta innebära att vissa företag, speciellt de med orimligt höga lönekostnader jämfört med resultatet som de får ut, kommer att ha svårt att hävda sig på dena marknaden. Den protektionism som LO eftersöker är däremot inte en lösning på detta utan kommer i längden bara leda till att Sverige blir mer och mer isolerat, alternativt att EU slutligen tvingar oss att införa vissa regler.

Vi går allt mer från en entydigt svensk modell och mer mot en europeisk vad gäller varor, tjänster och arbetskraft. Vi kommer såklart även fortsättningsvis kunna förhandla fram våra egna villkor mellan arbetsmarknadens parter - en självklar modell för varje liberalt sinnad person eftersom den innebär minimal inblandning från staten. Däremot kan vi inte diktera villkoren för företag som redan har ingångna avtal i ett annat land, såvida de inte anställer personer i Sverige. Vi måste ha en avtalsfrihet även för personer och företag som inte är Svenska. Utan det kan vi inte kräva att andra länder ska respektera de avtal som ingåtts i Sverige.

Den svenska modellen kommer att alltmer behöva gå mot så kallad flexicurity, som tillämpas framför allt i Danmark. LO försöker använda detta ord i sin artikel, men att säga att vi i Sverige har en sådan modell är ett kraftigt missbruk av ordet. Flexicurity innebär helt andra former av anställningsskydd. Det innebär en flexibel arbetsmarknad som ändå erbjuder säkerhet på många sätt. Den svenska arbetsmarknaden och lagarna kring framför allt turordning innebär att vi har en arbetsmarknad som är säker. Den som är inne sitter säkert där så länge företaget inte går omkull, och den som inte är inne på marknaden hålls i säkert förvar utanför den, gärna i en AMS-åtgärd eller något annat statligt betalt. Speciellt unga får finna sig i att sitta fast ute i kylan, utan en anställning i sikte. Detta är inte flexicurity ens i ordets vidaste bemärkelse. LO borde inte ta ord i sin mun som de inte ens vill veta betydelsen av.

Jag hoppas innerligt att LO inte genom sin debattartikel och sina dimridåer lyckas skrämma någon till tystnad. Vi måste reformera vår arbetsmarknad både för vår egen skull och för våra europeiska grannars skull. Vi måste ha avtal som speglar verkligheten och vi måste dessutom ta tag i de stela reglerna om turordning och annat beträffande anställningsskyddet. Vi har ett digert arbete framför oss, ett arbete som involverar både lagstiftare och arbetsmarknadens parter. Nu gäller det att kavla upp ärmarna och sätta igång. Framför allt gäller det att släppa in verkligheten i diskussionerna och inte leva i sin skyddade LO-borg, fjärran från den vardag som alla medborgare, LO-medlemmar såväl som arbetsgivare, lever i idag.