Medier och demokrati I

Ibland blir man smått mörkrädd. Här sitter jag och pluggar inför min tenta i medie- och kommunikationsvetenskp imorgon. Just nu läser jag McChesney, "All makt åt medierna eller Ge folk vad folk vill ha?". Vissa av hans citat från framstående neoliberalister och medieprofiler är skrämmande. Till skillnad från exempelvis Michael Moore kan man också, eftersom detta är en vetenskaplig och som sådan publicerad skrift, anta att det inte är behäftat med oriktigheter.

Det som jag anser mest skrämmande är den inställning som Milton Friedman har. I skriften Kapitalism och frihet uttrycker han sina idéer kring demokrati:

"Eftersom demokratins innersta mening är att göra vinster så är varje regering som driver en marknadsfientlig politik antidemokratisk, oavsett hur starkt stöd den har av en upplyst allmänhet. Därför är det bäst att inskränka regeringens verksamhet till uppgiften att skydda privat egendom och se till att avtal hålls och att begränsa den politiska debatten till mindre viktiga frågor. De verkligt viktiga frågorna, till exempel hur tillgångarna produceras och distribueras och hur samhället organiseras, bör avgöras av marknadskrafterna."

Ovanstående citat är skrämmande. Som McChesney skriver så är principen den att en demokrati, i kapitalismens ögon, fungerar bäst när den inte tar upp några viktiga frågor och när folket inte går och röster. Vissa neoliberala teoretiker hävdar att ett utbrett politikerförakt och lågt valdeltagande visa på en väl fungerande demokrati, där marknadskrafterna bestämmer de viktiga frågorna och folket inte behöver eller ens får lägga sig i. Någonstans har alltså begreppet demokrati i neoliberalismen fått innebörden "marknadsstyre" i stället för "folkstyre" eller "de mångas styre". USA är ett klassiskt exempel på en utveckling åt detta håll, Chile beskrivs av McChesney som ett av de mest framgångsrika länderna i detta avseende.
(Värt att notera är att USA gick in och störtade den folkvalda regeringen i Chile 1973, med största sannolikhet för att den vägrade släppa in stora multinationella företag och inte tillät marknaden att diktera villkoren. 1973 hade Chile 95% valdeltagande och tonåringarna i landet var enligt amerikanska undersökningar de minst marginaliserade och mest engagerade i världen. 1990 var bilden en annan, 40% av befolkningen gick inte och röstade och för människor under 24 år var siffran ännu högre. Däremot var ungdomarna bland de mest kommersialiserade i världen.)

Innan jag går vidare med mina resonemang ska jag påpeka att jag naturligtvis är medveten om att McChesney har åsikter åt vänster, och att man måste läsa hans kritik utifrån detta perspektiv, men jag anser trots detta att han gör väldigt många viktiga och intressanta poänger som bör spridas till en större allmänhet.

När man betraktar marknadens, och i väldigt stor utsträckning medieföretagens, inflytande på politik ser man många intressanta och ibland skrämmande utvecklingar. Utvecklingen går mot större mediekonglomerat, och utvecklingen inom dessa stora företag är att journalistiken inte vågar skriva kritiska artiklar eller göra reportage om oegentligheter om dessa kan skada antingen ägarna av företaget eller dess annonsörer. Följden blir självklart att färre kritiska röster får plats i medierna. Marknaden får mer inflytande eftersom deras metoder inte granskas. En politiker som stödjer lagförslag som gynnar medierna slipper undan granskningar så länge han eller hon inte gör bort sig totalt, medan en som vill begränsa möjligheterna för större medieföretag att ytterligare dominera marknaden får finna sig i ytterst ofördelaktig publicitet.

När man läser om denna utveckling, som jag tycker är mycket mer långt gången i USA än i Europa och framför allt Sverige, vet jag inte vad jag ska tro. Det leder till skrämmande tankar om vad som kan komma om utvecklingen får fortsätta. Tänk själv;
Värderingar som att man som medborgare har rätt att påverka sin egen situation kommer inte tolereras om det innebär att (stor-)företagen kan förlora pengar.
Endast politiker som stödjer marknadsvänliga förslag kommer få komma till tals i debatten, alla andra kommer förlöjligas eller bli så hårt granskade av medierna att de förlorar all trovärdighet.
Medborgare som försöker åstadkomma en ändring kommer effektivt censureras av medierna och alltså inte kunna nå ut med sitt budskap.
Och framför allt: Inga viktiga frågor kommer att beslutas av politiska, folkvalda församlingar, allt kommer att, i det tysta, styras om till olika samrådsgrupper där företagsledarna sitter.

Om denna utveckling får stå på sig och sprider sig till resten av världen kommer det nog, i mina ögon, leda till att vi till slut får den "demokrati" som Friedman nämner, där man lämnar viktiga frågor till styrelserummen eller ännu hellre till de exklusiva klubbar där storföretagens ägare och chefer möts, och befolkningen kan få ägna sig åt de oviktiga frågorna som vem som ska få sin företagssymbol placerad i den nya parken.
Varför ska man bry sig om politik, när man kan titta på Looney Tunes på sin Sony-TV och dricka kaffe ur sin Disney-mugg i stället?