Betala för att få din integritet kränkt?

Nu får det faktiskt vara nog, kära regering. Inte nog med att ni (med moderaterna i spetsen givetvis) bestämmer sig för att den personliga integriteten och privatlivet är vatten värda, tvingar riksdagsledamöter att rösta emot sin egen och sina väljares övertygelse samt låtsas att lita kosmetika på ett uselt förslag gör förslaget bra.
Nu har jag, sent om sider, också uppmärksammat att ni har tänkt att konsumenterna, som protesterat högljutt mot avlyssningen, också ska betala för den!

Förvisso är planen att det är operatörerna som äger kabeln som ska betala för att utrustningen som FRA behöver ska installeras (tänk om man kunde säga det så fort det var staten som ville göra något - vi behöver nya datorer t.ex, det får den och den tillverkaren betala och leverera) men det leder ju till att konsumenterna får betala notan i slutändan. En nota för en "tjänst" som de själva uttryckligen har tackat nej till. Något som går emot marknadsföringslagen när det gäller företag, men som när det gäller staten tydligen är helt ok.

Nej, kära regering, här får ni nog tänka om till i höst när ni ska lämna er kompletterande proposition. Ta istället pengarna från FRA:s budget (siffran jag har sett ligger kring 75 miljoner kronor) och ge dem inte heller några mer pengar som kompensation. De har bett om att få tillgång till dessa signaler för att de inte längre har något att göra - då behöver de ju inte heller mer pengar, det enda som gjorts är ju att "ge dem trafiken åter".

Att ni, kära regering, också borde lägga in ett totalt förbud för avlyssning av kommunikation mellan privatpersoner utan föregående brottsmisstanke, behöver väl inte ens påpekas hoppas jag.

Privatlivet † 18 juni 2008

Så klubbade Riksdagen till slut igenom beslutet, 143 mot 138 röster. Från och med 2009 får FRA lagligt ta del av all kommunikation via kabel som passerar landets gränser. Att den kommunikation som fastnar i nätet, men som går mellan personer i landet, ska förstöras, det räcker inte. För att konstatera detta måste någon gå igenom kommunikationen först och redan där är skadan skedd. Den personliga integriteten har kränkts.

För mig som liberal är det fortfarande inte acceptabelt ut integritetssynpunkt att all kommunikation får övervakas. Att man kan komma över uppgifter som egentligen är skyddade av grundlagen genom meddelarskyddet gör inte saken bättre. När man sen betänker att den information som FRA vill komma över med all sannolikhet är krypterad bortom igenkänlighet, omöjlig för FRA att dekryptera med mindre än några års databearbetning samt att de eventuella terrorister som vill kommunicera med varandra istället kan gå över till kommunikation brevledes (eftersom brevhemligheten fortfarande gäller när man skriver på papper, även om den upphört när breven förmedlas elektroniskt) så blir ju hela övervakningen bara ett dåligt, tragiskt och skrämmande skämt.

Jag kommer fortsätta kampen mot förslaget. Jag kan förvisso förstå att man vill bedriva signalspaning, men jag anser att man då ska ställa kravet att enskilda individers kommunikation aldrig får övervakas utan föreliggande brottsmisstanke. Dessutom ska brottsmisstanken gälla rikets säkerhet. Annars är intrånget i den personliga sfären oacceptabelt. Att lyssna i förebyggande syfte är ett samhälle med Orwellska övertoner som jag inte stillatigande tänker finna mig i att leva i - tvärtom.
Jag tänker inte heller vänta på att ungdomsförbundens aktivister sakta men säkert kommer in i riksdagen och skickar denna lag rakt ner i papperskorgen. Det är för lång tid tills dess. Nu gäller det att stå enade tillsammans med andra äkta liberaler - varav förvånansvärt många har visat sig finnas i miljöpartiet och grön ungdom - och förmå våra riksdagsledamöter att lagen inte kan bli bra genom extra kontroll av övervakningen, utan att hela utgångspunkten för spaningen är ovärdig ett demokratiskt samhälle.

Trots allt mörker finns det några hjältar kvar, förutom alla som aktivt demonstrerat mot lagen. Jag vill hylla framför allt en ledamot för oss liberaler, Camilla Lindberg (fp) från Dalarna. Camilla var den enda av de borgerliga ledamöterna som tryckte på nej-knappen. Birgitta Ohlsson förtjänar också ett erkännande eftersom hon efter noggrannt övervägande valde att avstå. Ett nej hade varit mer ärligt, men jag förstår hennes resonemang. (Se DN.se och SvD.se)

Rickard Falkvinge uppmanar, via sin blogg, alla att skicka någonting till Camilla som tack. Han rekommenderar blommor, själv skickade jag ett chokladogram. Det är valfritt. Men vill du skicka något är hennes adress som följer:

Camilla Lindberg (fp)
Sveriges Riksdag
Riksgatan 1
111 28 Stockholm

Riksdagen: 08-786 43 43
Mobil: 070-369 43 43

Läs på DN.se och SvD.se för deras artiklar om beslutet.

Dags att anmäla FRA till JK/JO?

I en artikel i SvD säger Charlotte Cederschiöld (m) att FRA förmodligen redan bedriver den typen av dataspaning som man vill att Lex Orwell ska ge dem laglig rätt till.

Enligt en inspelning som Piratpartiets Rick Falkvinge har gjort, när han pratar med dåvarande FRA-chefen Anders Wik, har FRA lyssnat på sattelitkommunikation sedan 1970-talet, något man saknar lagligt stöd för och något som bryter mot Europakonventionen och därmed svensk grundlag. Att på grundval av dessa uppgifter misstänka det som Charlotte Cedershiöld säger är inte långsökt, snarast tvärt om.

Om ovantående uppgifter stämmer bör FRA å det snaraste anmälas till justitiekanslern eller justitieombudsmannen, då detta är ett uppenbart brott mot svensk lagstifting - i förlängningen till och med mot grundlagen.

Think different!

Nu finns det en svensk studie som verkar visa det vi länge har vetat; sexuell läggning avgörs av biologi på något sätt, det är inte något som är inlärt eller självvalt.
Det studien visar är att homosexuells hjärnor är annorlunda och liknar snarare hjärnan hos heterosexuella individer hos det motsatta könet, i alla fall vad gäller de delar av hjärnan som hanterar känsloreaktioner.

Med lite mer forskning på området som kan bekräfta dessa resultat, kanske vi äntligen kan få slut på debatten om huruvida man kan välja sin sexuella läggning eller om det är något man får med sig biologiskt. Att människor själva skulle välja vilka de blir attraherade av faller ju på sin egen orimlighet. Dessa nya rön borde dessutom, när kunskapen sprider sig i samhället, kunna få slut på "det går nog över"-kommentarerna från föräldrar när deras barn kommer ut.

Om det inte vore för att religioner per definition bygger på övertygelser oavsett vad bevisen pekar på, hade detta också kunnat få tyst på Livets ord och andra sekter som tror att man kan bota homosexualitet med förbön eller andra underliga former av övertalning eller behandling. Det skulle också kunna få slut på påståendena att det är människor som valt detta sätt att leva och därför är klandervärda eller borde förföljas, spärras in eller på annat sätt omintet- eller oskadliggöras, oavsett om det görs i religionens namn eller för deras så kallade egna bästa.

Biologin är inget man rår över och alla naturligt förekommande variationer i biologin är per definition naturliga. Med hänvisning till denna undersökning skulle det således vara bevisat en gång för alla att de olika varianterna av sexuell läggning allesammans är naturliga.
Dessutom vet vi nu att vi HBT-personer faktiskt tänker annorlunda. Kan vara därför Apples produkter är så populära i HBT-kretsar...

De syndiga syndikalisterna bjuder upp till kamp

Syndikalisterna i Stockholm sätter Systembolaget i blockad. Unionen, som är den fackförening som organiserar de flesta anställda, stödjer inte sagda blockad.

Syndikalisterna hävdar att en kvinna lönediskriminerats, Unionen säger att Systembolaget följer de avtal inklusive kollektivavtal som tecknats. Unionen tillägger att de har en bra relation till Systembolaget, varpå Syndikalisterna kontrar med att just en bra relation med Systembolaget är det stora problemet.

Frågan är hur de tänkte nu. Menar de på fullaste allvar att det är dåligt för en arbetstagarorganisation att ha en bra relation till arbetsgivaren? De har inte tänkt på att en bra relation gör att man lättare kan förhandla och få gehör för sina krav?

Unionen är ett seröst förbund, vilket de också visar i sitt ställningstagande i denna konflikt. Detta medför att de får goda relationer till många arbetsgivare och därmed också i förlängningen har större möjligheter att få gehör för sina krav. Syndikalisterna å sin sida satsar på konflikt och högljudd kritik av allt vad arbetsgivare heter, vilket också leder till att de har svårare att samarbeta och få gehör för sina krav utan att gå i konflikt på olika sätt. Följdaktligen vinner de heller ingen respekt vilket deras medlemmar självklart förlorar stort på i längden.

Min rekommendation till syndikalisterna är att skaffa sig bra relationer till sina motparter så att de kan förhandla på lite effektivare sätt. Ingen vinner på deras nuvarande taktik, inte ens de själva eller deras medlemmar.

Hur är grannsämjan i Huddinge?

DN har idag en notis om Huddinge kommun. Där har miljökontoret anmält gatukontoret till länsstyrelsen för att gatukontoret tippat jord och sopsand från gång- och cykelbanor i strandkanten. Tanken från gatukontorets sida är att förbättra badets omgivningar och snygga upp efter invånare i grannskapet som slängt trädgårdssopor vid stranden.

När en enhet inom kommunen anmäler den andra, då börjar man undra hur grannsämjan är bland de som bor vi stranden? Bor kontorens respektive chefer där i närheten, månne? Eller är det bara ett sätt att tävla i att vara mest byråkratisk respektive medborgartillvänd?

I vilket fall bjuder det på en trevlig skopa absurd humor i den grå kommunalförvaltningens vardag.

Värna den personliga integriteten - rösta NEJ den 17 juni

Förhoppningsvis har debatten kring den så kallade FRA-lagen eller "Lex Orwell" inte undgått någon. Sveriges befolkning, medier och politiska ungdomsförbund, samt övriga intresseföreningar och grupper som värnar den personliga integriteten, är rörande överens.

Lex Orwell kränker den personliga integriteten på ett oacceptabelt sätt, sätter rättssäkerheten ur spel och öppnar upp för kränkningar av det grundlagsskyddade källskyddet för journalister. Bland annat.

Skulle våra riksdageledamöter rösta igenom en lag som gav FRA, eller någon annan myndighet för den delen, rätt att öppna alla brev som passerar den svenska gränsen i jakt på korrespondens som hotade rikets säkerhet? Nej, det skulle de inte. Brevhemligheten är helig.
Varför är då inte vår e-post och all annan elektronisk kommunikation helig? Är det för att våra riksdagsledamöter själva inte använder den typen av kommunikation i någon större utsträckning? Litar de inte på den "nya" tekniken? Eller är det bara så att man har en övertro till hur mycket terrorplaner som skickas kors och tvärs över världen elektroniskt, okrypterat och tillgängligt för alla med en bra sökutrustning att hitta, bara de får lyssna på all tillgänglig trafik?

Lex Orwell är en styggelse för varje demokratiskt och öppet samhälle. Google har lovat att de aldrig kommer ställa några servrar i Sverige om lagen går igenom. Telia har redan börjat flytta en del servrar ur landet. Alla som kan något om datorer kommer allvarligt att överväga olika former av anonymitets-tjänster för sin internettrafik om de inte redan skaffat sådana. Sammataget kommer FRA därför få en omöjlig mängd krypterad data att gå igenom. Det är ett effektivt sätt att de facto sätta lagens effekter ur spel, visst. Det borde dock inte ens behövas i dagens samhälle.

För att lagen ska falla i riksdagen krävs det att 4 ledamöter från alliansen röstar emot den. Minst tre verkar ha intagit denna ställning hittils. Nu krävs det att minst en till gör det.

För egen del uppmanar jag hela Folkpartiets riskdagsgrupp att rösta nej till propositionen, framför allt de ledamöter som sitter för Stockholm stad, Stockholms län, Kalmar och Östergötland eftersom lokalorganisationerna där officiellt har sagt nej till lagen.
Jag, som representant för Liberala ungdomsförbundet Storstockholm, lovar att i nästa valrörelse inte ge något som helst stöd till en kandidat som i denna omröstning röstar för propositionen. En sådan kandidat har övergivit de grundläggande liberala idealen och har inte i ett liberalt parti att göra.

Att driva oppositionspolitik, A-kurs, 30 hp

Ibland undrar man om inte Södertörns Högskola (som är kända för att ge en hel del pseudo-kurser) inte skulle göra bättre i att ge kurser i politik och demokrati för socialdemokrater. Framför allt verkar socialdemokratin inte riktigt veta hur man gör när man inte bestämmer.

Socialdemokraterna har presenterat sin rapport Åtta steg framåt för en modern och barnvänlig familjepolitik. Massor med vackra ord som kan sammanfattas med ett: snömos. Det finns inte ett enda skarpt förslag på vad man vill genomföra, bara generella saker som "flexibel föräldrapenning" eller "mer inflytande över arbetstider".

Veronica Palm, socialdemokraternas talesperson i dessa frågor, har fått frågan om varför man inte lägger några skarpa förslag. Svaret blev att "Vi kan inte lägga riksdagsförslag, det är inte vi som är i majoritet".

Senast jag kollade så fanns det två goda skäl till att lägga riksdagsförslag även när man inte är i majoritet:

1. Man ger väljarna en bild av vad man själv vill göra annorlunda, bland annat lägger därför socialdemokraterna (!) och övriga oppositionspartier fram sina egna förslag till budgetar varje gång majoritetens förslag presenteras. Där finns det skarpa siffror. Dessutom lägger man förslag som inte kommer gå igenom bara för att markera vad man vill åstadkomma.
2. Vissa förslag går igenom även om den majoritet som sitter i regeringsställning inte stödjer dem. Partnerskapslagstiftningen genomfördes under borgerlig majoritet genom att vänstern, miljöpartiet, socialdemokraterna och folkpartiet gick ihop om ett förslag, som lades fram från riksdagsgolvet.
   

Jag ser alltså ingen anledning till att inte presentera skarpa förslag och lägga fram dem för riksdagen. I bästa fall går de igenom, detta är mer troligt när det inte finns någon proposition som går rakt emot. I sämsta fall talar man om för väljarna vad alternativet till majoritetens politik är.

Den enda förklaringen jag kan se i Palms uttalande är att sossarna väl vet att deras politik inte vinner några val och att man därför försöker säga så lite som möjligt om vad man vill. Bättre att komma med politiken när man väl vunnit valet, än att tala om i förväg för väljarna vad man vill försämra i deras vardag.

Grundläggande värderingar

Så börjar äntligen grundlagsutredningen närma sig sin slutfas. I ytterligare en tung politisk fråga (den förra var om arbetskraftsinvandringen) gör Alliansen och miljöpartiet gemensam sak. I 12 punkter har man enats om en reformagenda. Precis som innan kokar socialdemokraterna och vänsterpartiet näst intill över av ilska kring förslagen.

För att börja med det som är mest hotande mot demokratin i Sverige är framför allt vänsterns men även socialdemokratins ovilja att inrätta en författingsdomstol. En domstol som kan avgöra om ett lagförslag bryter mot grundlagen eller ej, det är inget som man från vänsterhåll vill veta av.

Där är vi väldigt starkt principiellt motståndare till att vi ska sätta någon sorts koppeltvång på demokratin så att vi har jurister som bestämmer vad politiker ska besluta om.

Lars Ohly, Ekot 20 maj 2008

Hm, vad säger alltså detta? Att vänstern vill kunna stifta vilka lagar man vill utan att behöva tänka på någon annan juridik? Ungefär som att man inte vill ha en grundlag som lägger krokben för att göra lite som man vill när man har makten, eller? Ett sådant uttalande visar på antingen en skrämmande okunskap om hur modern parlamentarisk demokrati fungerar, eller på en än mer skrämmande attityd till detta system. Lars Ohly visar gång efter annan på sin totala brist på lämplighet att leda ett demokratiskt land. Att han inte längre har makt genom att sitta i majoritet är inte nog, han borde uteslutas ur varje parti som hävdar att de värnar om demokratin.
Å andra sidan kanske vänsterpartiet inte har några sådana värderingar. Det skulle i så fall förklara en hel del.

Den andra delen är att socialdemokraterna via Morgan Johansson låter hälsa att man vill ha en förändring i mandatperioder. Man vill återgå till att ha tre år mellan valen istället för att som idag ha fyra år. Hur man kommit på denna idiotiska idé förtäljer inte historien, inte heller vad sossarna skulle hoppas att vinna på detta. Det stora problemet i politik idag är att ingen ser bortom nästa val, vilket innebär att långsiktiga lösningar på problem inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Släck småbränderna idag men låt någon annan ta hand om storbranden som garanterat kommer ta fyr i framtiden, eftersom man struntar i brandskyddet och förebyggande arbete.
Ett vettigare förslag vore ju att ha mandatperioder på fem år, så som man har i Europaparlamentet. Då skulle fler förslag läggas som får effekt på ett par års sikt först. Fast sossarna kanske vill uppnå just detta - att ingen ska kunna lägga förslag som på något allvarligt sätt ändrar på samhället. Den tolkningen bygger förstås på att sossarna anser att dagens Sverige, med utanförskap, skyhöga skatter, skatteflykt, minimal entreprenörsanda, otillräckliga incitament för att plugga vidare och så vidare, faktiskt är Utopia och att det inte finns några allvarliga fel och brister att åtgärda.
Om så är fallet har socialdemokratin ett allvarligt problem med verklighetsförankring, alternativt - vilket är än värre - med sin syn på människor och samhället.

Dessutom vill socialdemokratin göra valsystemet mindre proportionellt. Helst vill man ha enmansvalkretsar men där har till och med (s) insett att man inte kommer kunna få gehör för sina åsikter i Sverige. Vad skulle bli effekten av att minska proportionaliteten? Jo, mindre partier skulle få svårare att komma in i riksdagen. I dagsläget skulle vänstern och kristdemokraterna garanterat försvinna, därefter skulle i tur och ordning miljöpartiet, centern och folkpartiet försvinna ur riksdagen. Kvar skulle bli moderaterna och socialdemokraterna. Eftersom sossarna alltid får några fler procent än moderaterna skulle (s) därigenom ha säkrat ett socialistiskt styre i Sverige för överskådlig framtid. Över huvud taget skulle det bli färre åsiktsinriktningar och gå mer mot ett två- eller trepartisystem likt USA eller Storbritannien.
För mig som liberal, som uppskattar åsiktsyttringar och debatter oavsett om jag håller med alla åsikter eller inte, känns det inte som en utveckling jag vill vara med om. Jag vill att flera åsikter ska kunna komma till tals, jag tycker om många partier i riksdagen och jag vill absolut inte ha ett system där man bara har två alternativ att välja på.

För att avsluta så tycker jag socialdemokratin uppvisar sin attityd till demokrati mer än väl genom Morgan Johansson:

Sverige är ingen bananrepublik!

Morgan Johansson (s), kommenterar möjligheten att genomföra en grundlagsändring där socialdemokraterna inte har fått vara med och bestämma innehållet.

Vilket är systemfelet?

Miljöpartiet vill göra om socialförsäkringssystemet. Istället för att ha olika ersättningar vill man klumpa ihop a-kassa, socialbidrag och sjukersättning till ett trygghetssystem.

Som liberal kan jag förstå poängen eftersom den innebär mindre byråkrati i slutet. Det finns säkert många bra anledningar.

Miljöpartiet vill också finansiera allt genom skatt. Det må väl vara hänt, på något sätt lär vi väl inte komma undan att staten är inblandad. Jag tycker väl inte heller att staten bara ska vara en nattväktarstat. Men jag gillar inte motiveringen från Peter Eriksson. För att citera honom från SvD: "400 000 svenskar har hoppat av a-kassan för att de tycker det är för dyrt" säger han där.

Alltså, om nu nästan en halv miljon svenskar tycker att det kostar för mycket att finansiera a-kassan, så ska vi se till att de istället tvingas betala den via skatten? Vi ska alltså inte ha ett eget val vilken form av försäkring vi vill ha utan staten ska bestämma åt oss? Det är inte ens pappa betalar, utan pappa bestämmer vad vi ska betala för och sen pratar vi inte mer om det.

Nej tack, har nästan en halv miljon svenskar bestämt sig för att det inte är värt pengarna att skaffa sig a-kassa enligt nuvarande regler kanske det snarare är läge att se över systemet än att tvinga in folk i det? Det tycker i alla fall jag.

Bokstävernas tyrrani

Bokstavskvinnorna är en artikelserie i SvD just nu. Det handlar om alla problem som följer med ADHD och hur det är speciellt svårt för kvinnor, eftersom det är en så osynliggjord grupp i dessa sammanhang.

Rent allmänt skrivs det mycket om de så kallade bokstavsbarnen med olika diagnoser såsom ADHD, Damp eller något annat.

På 1960-talet pratade man mer om en annan grupp bokstavsmänniskor, nämligen bokstavsvänstern. Det var de grupper som var leninister, trotskijster eller maoister, bland annat. Detta var grupper som förberedde sig på den stora världsrevolutionen. Personer som allvarligt trodde att varje land skulle resa sig, avrätta borgerlighet, adel och företagare och sen leva i en stor kommunistisk dröm. Det var också grupper som tolkade varje ord som sades av deras chefsideolog och vägde dem på guldvåg. De planerade och i vissa fall genomförde terroraktioner.

Jag vet inte om det är något som andra har uppmärksammat, men de människor som fann sig hemma i dessa grupper verkar ha haft väldigt många symptom på de olika bokstavsdiagnoserna som ställs idag. Plus en massa vanföreställningar och annat som nog också går att diagnosticera. Det var vilsna själar, paranoida i många fall, inte helt socialt kompetenta och framför allt hade de massor med inneboende aggressioner.

Är det ödets ironi eller ligger det mer bakom?

Cambio!

För några timmar sen kom ett efterlängtad meddelande: Fidel Castro har beslutat sig för att inte ställa upp för omval som president på Kuba. Förvisso är det inte något som säger att Kuba nu kommer påbörja sin färd mot demokrati, men utan Castros avgång är det helt omöjligt med en sådan utveckling. Hur man än ser på det och vad som än händer så har det första hindret för utvecklingen de facto passerats.

Nu håller världen andan i väntan på vilken utveckling Kuba ska ta. Vem ska ta över efter Fidel? Vilken riktning kommer politiken ta? Vad kommer hända med USA:s inställning gentemot Kuba, kommer man börja prata och handla med varandra igen? Ingen vet. Nästa kapitel i Kubas historia börjar skrivas på söndag när Kubas nationalförsamling möts för att välja nästa president.

Jag hoppas, liksom alla liberaler, att Kuba redan inom kort kommer avisera förändringar, men om det är nog inte realistiskt så länge Castro fortfarande smyger i kulisserna. Frågan är om det krävs att Castro går helt ur tiden, eller om det räcker med att nationalförsamlingen väljer någon annan än brodern Raul Castro till Fidels efterträdare. Mae-Liz Orrego Rodriguez, exilkuban och liberal, tror inte det kommer bli någon större förändring den närmaste tiden. Fortfarande kommer hon inte att kunna sätta sig på ett plan och åka till Kuba på besök. Däremot har det första viktiga steget nu tagits och även om det kommer dröja år innan det blir någon tydlig förändring i landet, så finns äntligen möjligheten för förändringen att äga rum.

Oavsett vilket är utvecklingen välkommen och äntligen kan vi se ljuset i slutet av tunneln. Nu gäller det att Sverige och resten av världen visar sitt stöd för demokratirörelsen på Kuba och aktivt hjälper dem i deras kamp för full demokrati på ön. Vi ska inte, som ordföranden i Sveriges kommunistiska parti, säga att Fidel kan känna sig nöjd med vad han uppnått på Kuba, utan vi ska sätta strålkastaren på de brott Fidel begått mot sin befolkning och på alla sätt visa att den enda acceptabla utvecklingen på Kuba är en som går mot demokrati och fria val, åsiktsfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet.

Trots alla problem och alla hinder som fortfarande tornar upp sig är jag idag hoppfull för utvecklingen på Kuba.

Enda nackdelen med det hela är att min lunch idag med Mae-Liz blev hastigt och lustigt inställd och jag fick istället göra henne sällskap i taxin mot radiohuset för att sen själv sätta mig på KTH och äta lunch.


Vill du veta mer? Nedan hittar du artiklar från våra två stora dagstidningar.

SvD
Castro avgår
"Fidel Castros politik fortsätter"
Svenska politiker om avgången
"Möjlighet för reformer"

DN
Fidel Castro avgår
Inte en dag för tidigt
"Lämplig tid för maktskifte"
Förväntningar på Kuba
"Tronföljaren bör bli det kubanska folket"
Svensk exilkuban: "Det här betyder ingenting alls"
Utrikesminister Carl Bildt: "Det är början till slutet."

Dags för den europeiska modellen

Den svenska fackföreningsrörelsen skakar fortfarande i sina grundvalar efter Laval-domen i EG-domstolen. Förvisso råder det ännu en hel del oklarheter om vad som egentligen gäller och vilka effekter domen kommer få för svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal, men att det kommer bli en påverkan är självklart.

På fredagen publicerade DN debatt en LO-kommentar till domen. Denna kommentar dröjde oväntat länge, men med tanke på innehållet är det kanske inte så förvånande. Det måste ha tagit Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson lång tid att vrida på och plocka isär domen för att kunna hitta de resonemang de presenterar i artikeln.

EG-domstolens utslag kommer innebära förändringar i svenska avtal och svensk lagstiftning. LO försöker nu förekomma domar och utredningar genom att hota med konsekvenser om det inte blir så som LO tycker att det borde bli. Förvisso är detta inget ovanligt när det gäller LO men trots det måste artikeln bemötas.

Framför allt måste vi se vad utslaget innebär på det större planer. Här måste vi inse att det är en vinst för den större europeiska marknaden på bekostnad av den lilla, skyddade inhemska marknaden. Domen leder naturligtvis till att vi måste bli mer öppna för våra europeiska grannar och att vi måste respektera deras arbetsmarknadsregler och deras kultur på detta område.

Varför är detta så viktigt då?
För mig är det självklart. Om vi ska ha en gemensam inre marknad måste vi vara beredda att respektera de avtal och lagar som gäller i andra länder, även när aktörer från dessa länder agerar i ett annat EU-land. Självklart måste arbetsmiljölagstifningen i landet där arbetet utförs följas. Däremot finns det inget som säger att lönenivåerna måste anpassas om företagets personal är anställd i företagets hemland och företaget följer de lagar och avtal som finns i det landet. Betalningen ska avspegla de förutsättningar som företaget och de anställda har i stort och inte avspegla den situation som gäller i ett land där de anställda arbetar högst tillfälligt.
Om vi själva vill agera på andra länders interna marknader skulle vi självklart kräva att de respekterade avtal som var ingångna i Sverige. Varför kan vi då själva inte acceptera avtal som slutits i dessa företags hemländer?

LO argumenterar för att det kommer bli konkurrens på olika villkor om vi tillåter företag från andra länder att använda sina normala löner även när deras anställda jobbar i Sverige. Det LO har missat är att detta är en del av den europeiska grundtanken. Alla länders företag ska kunna agera gemensamt på en inre marknad utan att behöva anpassa sig till konstiga villkor beträffande anställningar. Det ska finnas en fri rörlighet av varor, tjänster och arbetskraft. Visst kommer detta innebära att vissa företag, speciellt de med orimligt höga lönekostnader jämfört med resultatet som de får ut, kommer att ha svårt att hävda sig på dena marknaden. Den protektionism som LO eftersöker är däremot inte en lösning på detta utan kommer i längden bara leda till att Sverige blir mer och mer isolerat, alternativt att EU slutligen tvingar oss att införa vissa regler.

Vi går allt mer från en entydigt svensk modell och mer mot en europeisk vad gäller varor, tjänster och arbetskraft. Vi kommer såklart även fortsättningsvis kunna förhandla fram våra egna villkor mellan arbetsmarknadens parter - en självklar modell för varje liberalt sinnad person eftersom den innebär minimal inblandning från staten. Däremot kan vi inte diktera villkoren för företag som redan har ingångna avtal i ett annat land, såvida de inte anställer personer i Sverige. Vi måste ha en avtalsfrihet även för personer och företag som inte är Svenska. Utan det kan vi inte kräva att andra länder ska respektera de avtal som ingåtts i Sverige.

Den svenska modellen kommer att alltmer behöva gå mot så kallad flexicurity, som tillämpas framför allt i Danmark. LO försöker använda detta ord i sin artikel, men att säga att vi i Sverige har en sådan modell är ett kraftigt missbruk av ordet. Flexicurity innebär helt andra former av anställningsskydd. Det innebär en flexibel arbetsmarknad som ändå erbjuder säkerhet på många sätt. Den svenska arbetsmarknaden och lagarna kring framför allt turordning innebär att vi har en arbetsmarknad som är säker. Den som är inne sitter säkert där så länge företaget inte går omkull, och den som inte är inne på marknaden hålls i säkert förvar utanför den, gärna i en AMS-åtgärd eller något annat statligt betalt. Speciellt unga får finna sig i att sitta fast ute i kylan, utan en anställning i sikte. Detta är inte flexicurity ens i ordets vidaste bemärkelse. LO borde inte ta ord i sin mun som de inte ens vill veta betydelsen av.

Jag hoppas innerligt att LO inte genom sin debattartikel och sina dimridåer lyckas skrämma någon till tystnad. Vi måste reformera vår arbetsmarknad både för vår egen skull och för våra europeiska grannars skull. Vi måste ha avtal som speglar verkligheten och vi måste dessutom ta tag i de stela reglerna om turordning och annat beträffande anställningsskyddet. Vi har ett digert arbete framför oss, ett arbete som involverar både lagstiftare och arbetsmarknadens parter. Nu gäller det att kavla upp ärmarna och sätta igång. Framför allt gäller det att släppa in verkligheten i diskussionerna och inte leva i sin skyddade LO-borg, fjärran från den vardag som alla medborgare, LO-medlemmar såväl som arbetsgivare, lever i idag.

En skymf mot licensbetalarna

DN:s Pea Nilsson hade på julaftonen skrivit en krönika i DN med anledning av att Eva Hamilton, VD på SVT, har sagt att SVT inte ska slänga ut pengar på dyra sportevenemang och andra program som kostar dyra pengar. I stället ska public service lägga sitt krut på smala men vassa program, de dyra programmen kan de kommersiella drakarna få slåss om istället.

Pea Nilsson spyr i sin krönika galla över uttalandet.

Om man värnar om tittarna vill man naturligtvis också visa de sportevenemang som har störst tittarintresse. Precis som man vill visa de bästa filmerna, tv-serierna och nyhetsprogrammen. Att hävda något annat är grovt tjänstefel.

Pea Nilsson, i DN 2007-12-24

Jag säger istället att SVT har som uppgift att vara komplementet till de kommersiella krafterna. Public services roll i samhället är att producera vassa och bra program som inte lockar annonsörer, men som ändå behövs för demokrati och samhällsdebatt. Det är inte SVT:s och SR:s uppgift att köpa in alla dyra sportevenemang bara för att många vill se dem. Det finns gott om nationella kanaler som kan vara med och tävla om dylika program. Nej, den stora uppgiften för public service är att granska makten och hålla igång en livfull samhällsdebatt. Man bör också kunna producera utbildande program, program på minoritetsspråk och annat som inte Gilette eller McDonald's är intresserade av att betala för.

Att inte prioritera i verksamheten och därmed välja bort dyra program som inte tillför något för samhället, det vore en skymf mot licensbetalare och tittare och ett grovt tjänstefel.
Att däremot som Eva Hamilton t.ex. prioritera bort att sända fotbolls-EM, det är helt i linje med det uppdrag SVT har från svenska folket. Att sen Pea Nilsson inte vill få sin lilla fotbollskväll avbruten av en reklamsnutt, det får väl ändå anses vara dagens i-landsproblem.

Tack Eva Hamilton, för att du visar varför även vi liberaler ska tycka om public service!

Inför en könsneutral äktenskapslag nu!

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i två månader nu. Fortfarande är vi väldigt nykära och allting är väldigt nytt för oss, men det är inte alls omöjligt att vi om ett par år vill stadga oss lite mer och därmed ingå äktenskap. Det är i dagsläget inte möjligt eftersom vi båda två är killar. Därför bör äktenskapet göras könsneutralt.

Trots att många vill påskina att det finns “motsvarande” möjligheter för oss, nämligen att ingå registrerat partnerskap, så finns där skillnader. Inte bara till namnet utan även rent juridiskt. Förutom det faktum att vår tvåsamhet inte kallas äktenskap gäller också andra regler för oss också i annan lagstiftning. Vi inte samma rättigheter om en av oss dör. Vi omfattas inte heller av de internordiska reglerna om äktenskap. Med andra ord har vi bara möjlighet att ingå en lite mindre värd form av äktenskap. En form som inte görs bättre av att den kallas “registrerat partnerskap”, något som snarare för tankarna till registrering av avvikare i statliga databaser än till något romantiskt som bekräftar kärleken mellan två personer.

Idag har vi lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av kön, etnicitet, religion, funktionshinder och sexuell läggning. Trots det diskriminerar lagstiftningen själv mot människor som inte vill leva i ett olikkönat äktenskap. Genom att förringa kärleken mellan två människor av samma kön diskriminerar och osynliggör man människor.
Den stora anledningen till att vi har denna särlagstiftning är att många olika religiösa samfund och intressegrupper har bekämpat varje försök att skapa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Inom svensk politik är det framför allt kristdemokraterna som har bekämpat varje initiativ till förändring. Det finns andra intressegrupper som ännu starkare känner att äktenskapet är en gudomligt instiftad ordning som är till enbart för en man och en kvinna, men det är bara kristdemokraterna som har politisk makt att faktiskt påverka detta.

Alltså låter vi i dagens moderna, sekulära samhälle religiös övertygelse bland några människor vara det som styr lagstiftningen som ska gälla samtliga medborgare. Frågan är vad samma människor skulle säga om andra religiösa grupper krävde att även deras övertygelser skulle skrivas in i lagstiftningen.

Kärlek är en av de mest naturliga företeelser som finns. Hur kan då vissa hävda att det är onaturligt med samkönad kärlek? Eller hävda att det inte finns någon mening i att kalla ett förhållande som inte kan avla barn för äktenskap? Naturen har, uppenbarligen, skapat homo- och bisexualitet. Det förekommer bland många fler djursläkten än människan. Dessutom finns det många äktenskap som ingås mellan olikkönade par som redan vid vigseln vet att de, av olika skäl, inte kan få barn. Ska dessa alltså inte heller få välsignas som “äkta” äktenskap? De som av religiösa skäl aldrig tar ordet “evolution” i sin mun hänvisar plötsligt till att det är organismens mål att reproducera sig. Alltså är det, i desperation, tydligen helt ok att ingå förbund med djävulen för att kunna argumentera för sin sak.

Nej, det är dags att ta bort en av de sista formerna av diskriminering mot HBT-personer som finns kvar i statlig lagstiftning och regelverk. Det är väldigt enkelt att ändra äktenskapsbalken till att definiera äktenskapet som ett civilrättsligt förbund mellan två personer, och därmed ta bort särlagstiftningen om registrerat partnerskap. En lagstiftning som dessutom, förutom i ovan nämnda undantag, enbart hänvisar till gällande äktenskapsbalk. Det finns ingen anledning att i dagens moderna samhälle behålla en lagstiftning som diskriminerar och förnedrar samkönade pars kärlek.


(Ovanstående är en uppgift jag skrev i min kurs i retorik på KTH. Uppgiften var att skriva en argumenterande text.)

Waxholm blir vägledande julklapp

Så kom äntligen det efterlängtade svaret från EG-domstolen. Den fackliga blockaden av byggarbetsplatsen i Vaxholm var inte förenlig med EU:s grundlagar. Äntligen har vi fått svart på vitt att fri rörlighet över gränserna inom EU är en grundläggande princip som ingen fackförening kan sätta sig över. Det enda argumentet för facklig inblandning ska vara hänsyn till ordning, säkerhet eller hälsa. Facket kan inte kräva att utländska företag ska konkurrera på exakt samma villkor som inhemska företag vad gäller t.ex. löner.

För oss som tycker att facket har lite väl stor makt i Sverige är det ett väldigt välkommet besked. Vi har redan fått besked från EG-domstolen, i ett annat mål, att fackliga stridsåtgärder måste följa en proportionalitetsprincip. Nu har vi också fått veta att det är ok med fri rörlighet över landsgränserna med bibehållna villkor från hemlandet, så länge det inte riskerar ordning, säkerhet eller hälsa. Med tanke på de krav EU ställer på alla medlemsländer på dessa områden lär konflikter grundade på dessa punkter bli få.

Beslutet är en för tidig julklapp att glädjas över för alla liberaler.

Länkar till nyhetsartiklarna på DN och SvD:
Bakslag för Byggnads (SvD)
Bakslag för Byggnads (DN)

Vem vill bli pensionär?

Vem vågar idag gå i pension? Svaret verkar vara: Alla som själva lagt undan pengar varje månad i privat pensionssparande. Pensionerna har inte utvecklats i takt med lönerna de senaste åren och därmed har de heller inte anpassats efter prisutvecklingen i samhället. Därmed har många av dagens pensionärer en pension de inte kan leva på. Dessutom ligger sjukpensionen på en orimligt låg nivå som gör att många inte kan leva på sin pension ens när de enbart försöker betala de mest basala behoven som t.ex mat, hyra, el, vatten och kläder.

Diskussionen går varm i medierna om vems fel det är att pensionärerna inte har det så bra som de borde ha. Socialdemokraterna beskyller alliansen för att bryta en gammal överenskommelse och verkar likställa det med total katastrof och svek. Förvisso har de en poäng i att Sverige tjänar på att ha en bred överenskommelse om pensionerna men Sverige skulle tjäna på många breda överenskommelser. Alliansen sträcker ut en hand för att komma fram till en ny överenskommelse som fungerar men Socialdemokratin tycker det tar för lång tid. Följden blir bara mer politisk käbbel, som vanligt.

Jag anser ju självklart att pensionärerna måste få en förbättring. Framför allt måste garantipensionen uppvärderas, lägsta pensionsbelopp måste höjas så alla pensionärer kan klara sig på sin pension. Vi ska inte förnedra människor, som hela sitt liv jobbat och bidragit till samhället, genom att tvinga dem att söka socialbidrag för att klara sig när pensionen inte räcker till. Vi ska inte heller göra det omöjligt att klara sig på sjukpension, många sjukpensionärer är inte fuskare och kan inte stånga sig blodiga mot byråkratin för att få pengar så de kan överleva, helt enkelt eftersom de inte har den energin. Förvisso måste man få bort människor ur bidragsberoendet men det är bättre att försöka identifiera alla som faktiskt skulle kunna jobba deltid eller till och med heltid och förändra deras sjukpension samt hjälpa dem ut i arbetslivet igen, än att dra ner pensionen för samtliga för att skapa incitament.

Sverige måste bli bättre på att skapa ett grundläggande socialt skyddsnät som garanterar alla en miniminivå samt garanterar att även de med högre inkomster kan få rimlig ersättning under en övergånsperiod. I dagsläget fyller systemet inte alla funktioner det borde.
Samtidigt måste systemet tillåta privata försäkringar just för dem med högre inkomster. Staten ska garantera en grundtrygghet. Vill man som höginkomsttagare klara av bibehållen levnadsstandard även om man blir sjukpensionär får man lägga till privata försäkringar. Att kräva detta av låginkomsttagare och de nedre skikten av medelinkomsttagarna är däremot inte rimligt.

Det är dags för en ny pensionsuppgörelse som kombinerar social grundtrygghet med individuella möjligheter till privata försäkringar om man så önskar. På så sätt kan grundnivån i försäkringssystemet höjas till en rimlig nivå samtidigt som systemet inte klappar ihop. Därutöver bör det införas bättre kontroller för att stävja missbruk av systemet.
Jag hoppas att Sveriges liberala partier (FP, C och kanske även M) tar initiativ till en sådan ny uppgörelse över blockgränserna snarast.

Vem har havererat?

Josefin Brink från Vänsterpartiet intervjuas i dagens Politik direkt i SvD. Josefin är verkligen en frisk fläkt i politiken, all respekt till henne. Nu håller jag väl inte med hennes åsikter direkt, men det är roligare när det finns en engagerad och livlig person att debattera med. Hoppas att jag själv ges möjligheten framöver.

Tills vidare får jag helt enkelt debattera genom min lilla blogg här. Idag vill jag kommentera två av hennes uttalanden i artikeln.

I själva verket, säger Josefin Brink, är det hennes eget vänsterparti som
förespråkar en jobbsatsning värd namnet: anställ 150 000 fler i offentlig sektor
de närmaste åren, till en kostnad av 30 miljarder kronor.
- Det svarar mot reella behov. Vad är det för fel att använda de jättestora
överskotten i ekonomin till att anställa personer i den kommunala hemtjänsten, i
barnomsorgen och i skolan?

Josefin Brink i Svd Politik direkt, 2007-10-30

Enligt Josefin Brink är alltså svaret på arbetslösheten att med skattemedel finansiera fler jobb. Det privata ska inte ges någon roll i det hela utan här ska vi se till att andra människor betalar på sin skattesedel för att sätta människor i arbete. Det rimmar väldigt illa med den ekonomiska utvecklingen globalt, där vi måste skapa jobb inom den privata sektorn för att klara av att behålla ett socialt nätverk.
Att staten ska spendera mer pengar på att sätta folk i arbete, istället för att skapa förutsättningar för den privata sektorn att anställa fler, är inte hållbart i längden. Om vi inte vill ha ett samhälle med skatter kring 80% måste vi se till att fler betalar skatt och att pengarna kommer mer från privata företags kassakistor än från staten och offentlig sektor.

Vi ser redan idag välfärdssystem på väg mot haveri, mest uttalat i Japan där befolkningen blir allt äldre men även på vissa ställen i Europa. Om vi vill undvika denna utveckling kan inte staten vara garanten även för jobb. Staten måste få in pengar från det privata för att finansiera det offentliga. För mig är det viktigt att ha ett fungerande välfärdssystem samtidigt som människor har stor möjlighet att själva bestämma över sina liv och sina ekonomiska tillgångar. På så sätt skapar man större frihet och även förutsättningar till ett rikt samhälle som kan komma alla till del.

-Vi är för mesiga när det gäller privatskolorna. Det blir tydligare för
varje dag att det är ett ohållbart system, med olikheter och missförhållanden.
Ett totalt haveri.
Den politiska debatten är skev, tycker hon. Det enda som diskuteras är de
religiösa friskolorna.
- Istället borde vi fråga oss "Varför ska privata företag överhuvudtaget
driva utbildningsverksamhet?". Jag tycker inte att det är
rimligt.

Josefin Brink i SvD Politik direkt 2007-10-30

Jag förstår att Josefin Brink tycker det är ett ohållbart system med friskolor. De har ju visat på misslyckandena i den kommunala skolan och hur det går att med samma mängd pengar går att bedriva affärsmässig utbildningsverksamhet som dessutom håller högre kvalitet än den kommunala skolan. Detta beror givetvis mycket på att friskolor har lättare att förnya sig och förändra skadliga strukturer. All offentlig verksamhet präglas av konservatism och tröghet. Byråkrati är skadlig för kvalitet och effektivitet.

De missförhållanden som uppdagats är ofta knutna till religiösa friskolor. I några fall förekommer det även missförhållanden i andra friskolor och då ska man genast kliva in från myndighetshåll och se till att dessa rättas till, alternativt drar in tillståndet för skolan. Intressant vore dock om precis samma gällde för kommunala skolor. Undrar hur många kommunala skolor som då skulle bli belagda med näringsförbud (eller kanske snarare verksamhetsförbud då de ju inte är näringsdrivande).

Att det blir olikheter när människor söker sig till de skolor som är bättre, och att det därmed blir en fråga (i varje fall på gymnasiet) om att poängkravet därmed höjs, det säger sig självt. Lösningen på detta är inte att förbjuda de bra skolorna, utan att skapa möjlighet för de dåliga, ofta men inte alltid kommunala skolorna, att utvecklas och förändras till det bättre. Förvisso representerar ju Josefin Brink ett parti som i debatten tidigare velat avskaffa läxorna eftersom det är orättvist att inte alla elever har möjlighet att göra lika bra ifrån sig på läxorna.
Intressant här är ju för övrigt att argumentet var att alla inte har föräldrar som kan "hjälpa till" med läxorna lika bra hemma. Själv trodde jag det var eleverna själva som skulle göra läxorna och inte föräldrarna.

Jag tycker att de här exemplen från dagens SvD tydligt visar varför alliansen vann valet. Att kräva att staten ska ta hand om snart sett allt, från att garantera alla medborgare statligt finansierade arbeten till att alla skolor ska drivas i kommunal regi så ingen kan se hur dåligt eller bra det går för det systemet, det är inte ett samhälle som den moderna människan vill leva i.

Det är inte friskolor och arbetspolitik som misslyckats. Det är den alternativa politik som vänstern erbjuder som har havererat.

Var är min medborgerliga röst?

Det råder just nu en debatt på SvD Brännpunkt. Junilistan vill lägga ner EESK, Europeiska och sociala kommittén. Sveriges EESK-ledamöter vill, föga förvånande, behålla densamma.

Junilistans argument är att man inte ska ha en skattefinansierad remissinstans med intressegrupper. Motargumentet från Sveriges EESK-ledamöter är att man ska låta EESK vara medborgarnas röst genom det civila samhället.

Något som är intressant i sammanhanget är syftet och sammansättningen av EESK. Att ha en remissinstans med intressegrupper som finansieras av EU-pengar är ju inte en helt klockren idé. Tittar man sedan på vilka våra representanter är från Sverige så blir det än mer intressant.

Sveriges ledamöter i EESK

Grupp I: arbetsgivare
Christian Ardhe, Svenskt Näringsliv
Hans Ekdahl, Svenskt Näringsliv
Magnus Kendel, Almega
Vakant

Grupp II: arbetstagare
Ernst Erik Ehnmark, SACO
Thomas Janson, TCO
Maud Jansson, LO
Lars Nyberg, LO

Grupp III: övriga intressegrupper
Ingrid Kössler, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation
Staffan Nilsson, LRF
Jan Olsson, Kooperativa institutet
Inger Persson, Sveriges Konsumentråd

Källa: eu-upplysningen.se

Dessa personer representerar medborgarna gentemot EU. Vilka medborgare då? Så vitt jag kan se är det arbetsgivarna, fackföreningarna och bönderna mer eller mindre. Lite kooperativ finns också bland de utvalda. Inger Persson är den enda som jag känner klockrent representerar mig, för hur man än definierar sig själv är man alltid konsument. Trots det känner jag inte direkt medborgarrepresentationen i denna grupp, i varje fall inte från Sveriges sida. Om man nu inte definierar medborgaren enligt vänsterns principer, dvs som antingen fackrepresenterad arbetstagare (eller möjligen arbetslös) eller som arbetsgivare. Det är en definition som jag inte står bakom. Speciellt när LO har så stark ställning som de uppenbarligen har anser jag att det hela haltar.

Rent allmänt tycker jag det är onödigt att lägga omkring en miljard kronor på en remissinstans som skulle fungera minst lika bra utan att ha denna organisation. Alla de som sitter med i gruppen skulle lika gärna kunna fungera som remissinstanser på sin egen nationella nivå. Visst skulle det bli fler remissvar att ta ställning till, men samtidigt skulle varje organisation lättare kunna uttrycka sina åsikter. I längden lär det också bli billigare och effektivare.

Jag föreslår att vi lägger ner nuvarande EESK och hittar bättre sätt för regionala och nationella intressegrupper att lägga fram sina synpunkter utan att kräva finansiering från EU för att göra detta. Att behålla den strukturen innebär i förlängningen att vi måste betala alla särintressen för att de ska få lämna sina åsikter.
För alla som likt mig vill ha minimal inblandning av stat i medborgarnas liv och minimal budget för staten (dvs låta medborgarna i så stor utsträckning som möjligt bestämma över sina egna pengar och sina egna liv) är det inte en ordning som är acceptabel.

Helt obegripligt debattinlägg - gå och göm dig, Jan Myrdal

I dagens SvD skriver "skriftställaren" Jan Myrdal (vad hände med det fina ordet "författare"?) ett debattinlägg med rubriken "Kalla mig gärna heteronormativ". Syftet är att försvara äktenskapets nuvarande utformning.

Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt hetero­normativ får man väl göra det.

Jan Myrdal i den aktuella artikeln

Det intressanta är att Jan Myrdal konsekvent i artikeln argumenterar för att alla barn ska ha rätt att veta vem som är deras pappa. Därför tycker han inte att anonyma inseminationer ska vara tillåtna.
Ok.
Men vad har detta med äktenskap att göra?

Lite senare skriver Jan Myrdal att det är ett problem med nuvarande lagstiftning eftersom den säger "Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader". Ok, nu börjar vi förstå mer av herr Myrdals resonemang. Men om modern är gift med en kvinna kan ju denna lagparagraf de facto inte tillämpas, eller hur? Dessutom vore det inte så svårt att lägga till orden "med en man" i paragrafen för att rätta till denna detalj.

Hela Jan Myrdals argumentation går ut på vilket svek det är mot barnet att det inte får rätt till sin arvslott. Nehej, ska man alltså inte låta barnet få ärva av båda parter i ett äktenskap även om det är samkönat alltså? Eller i detta fall partnerskap som ju redan idag har samma jurudiska ställning som äktenskapet men som, av Kristdemokratiska skäl, inte får kallas äktenskap.

Ja, Kristdemokraterna är de enda som idag är rakt emot en könsneutral äktenskapsbalk. Moderaterna har inte tagit ställning men förväntas göra det på sin kongress nu i dagarna. Alla övriga partier är för.

Åter till herr Myrdal. Det är tämligen klart att herr Myrdal försöker dölja sin väldigt heteronormativa och fördomsfulla inställning mot samkönade äktenskap bakom en dimridå av juridiska skäl vid arvsrätter och liknande. I Sverige kan man inte göra ett barn arvlöst, vilket man däremot kan i många andra länder, Storbritannien är bara ett exempel. Att man därmed skulle använda arvsrätten som argument mot könsneutrala äktenskap känns bara som ett svepskäl. Anonym insemination kan det funka på, ja, men inget annat. Diskussionen om insemination lämnar vi därhän idag, även om jag är för möjligheten till detta också (i liberal anda ska man kunna bestämma själv över sig själv, sin kropp och sitt liv).

Hur som helst så finns det inget sätt att genom herr Myrdals argumentation hitta fram till den slutsats han försöker pracka på oss. Att han dessutom företräder en åsikt som i dagsläget inte har en majoritet med sig någonstans, utom möjligen i det småländska bibelbältet och de frireligiösa samlingarna människor där, gör ju inte saken bättre. Det känns som ett sista desperat försök att stoppa det oundvikliga och det fungerar inte bra någonstans.

Nej, Jan Myrdal får nog ta sig i kragen och inte underskatta människors intelligens. Att tro att han på detta sätt kan lura någon utom de redan frälsta är att bedra sig å det grövsta.