Vilket är systemfelet?

Miljöpartiet vill göra om socialförsäkringssystemet. Istället för att ha olika ersättningar vill man klumpa ihop a-kassa, socialbidrag och sjukersättning till ett trygghetssystem.

Som liberal kan jag förstå poängen eftersom den innebär mindre byråkrati i slutet. Det finns säkert många bra anledningar.

Miljöpartiet vill också finansiera allt genom skatt. Det må väl vara hänt, på något sätt lär vi väl inte komma undan att staten är inblandad. Jag tycker väl inte heller att staten bara ska vara en nattväktarstat. Men jag gillar inte motiveringen från Peter Eriksson. För att citera honom från SvD: "400 000 svenskar har hoppat av a-kassan för att de tycker det är för dyrt" säger han där.

Alltså, om nu nästan en halv miljon svenskar tycker att det kostar för mycket att finansiera a-kassan, så ska vi se till att de istället tvingas betala den via skatten? Vi ska alltså inte ha ett eget val vilken form av försäkring vi vill ha utan staten ska bestämma åt oss? Det är inte ens pappa betalar, utan pappa bestämmer vad vi ska betala för och sen pratar vi inte mer om det.

Nej tack, har nästan en halv miljon svenskar bestämt sig för att det inte är värt pengarna att skaffa sig a-kassa enligt nuvarande regler kanske det snarare är läge att se över systemet än att tvinga in folk i det? Det tycker i alla fall jag.

Bokstävernas tyrrani

Bokstavskvinnorna är en artikelserie i SvD just nu. Det handlar om alla problem som följer med ADHD och hur det är speciellt svårt för kvinnor, eftersom det är en så osynliggjord grupp i dessa sammanhang.

Rent allmänt skrivs det mycket om de så kallade bokstavsbarnen med olika diagnoser såsom ADHD, Damp eller något annat.

På 1960-talet pratade man mer om en annan grupp bokstavsmänniskor, nämligen bokstavsvänstern. Det var de grupper som var leninister, trotskijster eller maoister, bland annat. Detta var grupper som förberedde sig på den stora världsrevolutionen. Personer som allvarligt trodde att varje land skulle resa sig, avrätta borgerlighet, adel och företagare och sen leva i en stor kommunistisk dröm. Det var också grupper som tolkade varje ord som sades av deras chefsideolog och vägde dem på guldvåg. De planerade och i vissa fall genomförde terroraktioner.

Jag vet inte om det är något som andra har uppmärksammat, men de människor som fann sig hemma i dessa grupper verkar ha haft väldigt många symptom på de olika bokstavsdiagnoserna som ställs idag. Plus en massa vanföreställningar och annat som nog också går att diagnosticera. Det var vilsna själar, paranoida i många fall, inte helt socialt kompetenta och framför allt hade de massor med inneboende aggressioner.

Är det ödets ironi eller ligger det mer bakom?

Cambio!

För några timmar sen kom ett efterlängtad meddelande: Fidel Castro har beslutat sig för att inte ställa upp för omval som president på Kuba. Förvisso är det inte något som säger att Kuba nu kommer påbörja sin färd mot demokrati, men utan Castros avgång är det helt omöjligt med en sådan utveckling. Hur man än ser på det och vad som än händer så har det första hindret för utvecklingen de facto passerats.

Nu håller världen andan i väntan på vilken utveckling Kuba ska ta. Vem ska ta över efter Fidel? Vilken riktning kommer politiken ta? Vad kommer hända med USA:s inställning gentemot Kuba, kommer man börja prata och handla med varandra igen? Ingen vet. Nästa kapitel i Kubas historia börjar skrivas på söndag när Kubas nationalförsamling möts för att välja nästa president.

Jag hoppas, liksom alla liberaler, att Kuba redan inom kort kommer avisera förändringar, men om det är nog inte realistiskt så länge Castro fortfarande smyger i kulisserna. Frågan är om det krävs att Castro går helt ur tiden, eller om det räcker med att nationalförsamlingen väljer någon annan än brodern Raul Castro till Fidels efterträdare. Mae-Liz Orrego Rodriguez, exilkuban och liberal, tror inte det kommer bli någon större förändring den närmaste tiden. Fortfarande kommer hon inte att kunna sätta sig på ett plan och åka till Kuba på besök. Däremot har det första viktiga steget nu tagits och även om det kommer dröja år innan det blir någon tydlig förändring i landet, så finns äntligen möjligheten för förändringen att äga rum.

Oavsett vilket är utvecklingen välkommen och äntligen kan vi se ljuset i slutet av tunneln. Nu gäller det att Sverige och resten av världen visar sitt stöd för demokratirörelsen på Kuba och aktivt hjälper dem i deras kamp för full demokrati på ön. Vi ska inte, som ordföranden i Sveriges kommunistiska parti, säga att Fidel kan känna sig nöjd med vad han uppnått på Kuba, utan vi ska sätta strålkastaren på de brott Fidel begått mot sin befolkning och på alla sätt visa att den enda acceptabla utvecklingen på Kuba är en som går mot demokrati och fria val, åsiktsfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet.

Trots alla problem och alla hinder som fortfarande tornar upp sig är jag idag hoppfull för utvecklingen på Kuba.

Enda nackdelen med det hela är att min lunch idag med Mae-Liz blev hastigt och lustigt inställd och jag fick istället göra henne sällskap i taxin mot radiohuset för att sen själv sätta mig på KTH och äta lunch.


Vill du veta mer? Nedan hittar du artiklar från våra två stora dagstidningar.

SvD
Castro avgår
"Fidel Castros politik fortsätter"
Svenska politiker om avgången
"Möjlighet för reformer"

DN
Fidel Castro avgår
Inte en dag för tidigt
"Lämplig tid för maktskifte"
Förväntningar på Kuba
"Tronföljaren bör bli det kubanska folket"
Svensk exilkuban: "Det här betyder ingenting alls"
Utrikesminister Carl Bildt: "Det är början till slutet."

Dags för den europeiska modellen

Den svenska fackföreningsrörelsen skakar fortfarande i sina grundvalar efter Laval-domen i EG-domstolen. Förvisso råder det ännu en hel del oklarheter om vad som egentligen gäller och vilka effekter domen kommer få för svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal, men att det kommer bli en påverkan är självklart.

På fredagen publicerade DN debatt en LO-kommentar till domen. Denna kommentar dröjde oväntat länge, men med tanke på innehållet är det kanske inte så förvånande. Det måste ha tagit Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson lång tid att vrida på och plocka isär domen för att kunna hitta de resonemang de presenterar i artikeln.

EG-domstolens utslag kommer innebära förändringar i svenska avtal och svensk lagstiftning. LO försöker nu förekomma domar och utredningar genom att hota med konsekvenser om det inte blir så som LO tycker att det borde bli. Förvisso är detta inget ovanligt när det gäller LO men trots det måste artikeln bemötas.

Framför allt måste vi se vad utslaget innebär på det större planer. Här måste vi inse att det är en vinst för den större europeiska marknaden på bekostnad av den lilla, skyddade inhemska marknaden. Domen leder naturligtvis till att vi måste bli mer öppna för våra europeiska grannar och att vi måste respektera deras arbetsmarknadsregler och deras kultur på detta område.

Varför är detta så viktigt då?
För mig är det självklart. Om vi ska ha en gemensam inre marknad måste vi vara beredda att respektera de avtal och lagar som gäller i andra länder, även när aktörer från dessa länder agerar i ett annat EU-land. Självklart måste arbetsmiljölagstifningen i landet där arbetet utförs följas. Däremot finns det inget som säger att lönenivåerna måste anpassas om företagets personal är anställd i företagets hemland och företaget följer de lagar och avtal som finns i det landet. Betalningen ska avspegla de förutsättningar som företaget och de anställda har i stort och inte avspegla den situation som gäller i ett land där de anställda arbetar högst tillfälligt.
Om vi själva vill agera på andra länders interna marknader skulle vi självklart kräva att de respekterade avtal som var ingångna i Sverige. Varför kan vi då själva inte acceptera avtal som slutits i dessa företags hemländer?

LO argumenterar för att det kommer bli konkurrens på olika villkor om vi tillåter företag från andra länder att använda sina normala löner även när deras anställda jobbar i Sverige. Det LO har missat är att detta är en del av den europeiska grundtanken. Alla länders företag ska kunna agera gemensamt på en inre marknad utan att behöva anpassa sig till konstiga villkor beträffande anställningar. Det ska finnas en fri rörlighet av varor, tjänster och arbetskraft. Visst kommer detta innebära att vissa företag, speciellt de med orimligt höga lönekostnader jämfört med resultatet som de får ut, kommer att ha svårt att hävda sig på dena marknaden. Den protektionism som LO eftersöker är däremot inte en lösning på detta utan kommer i längden bara leda till att Sverige blir mer och mer isolerat, alternativt att EU slutligen tvingar oss att införa vissa regler.

Vi går allt mer från en entydigt svensk modell och mer mot en europeisk vad gäller varor, tjänster och arbetskraft. Vi kommer såklart även fortsättningsvis kunna förhandla fram våra egna villkor mellan arbetsmarknadens parter - en självklar modell för varje liberalt sinnad person eftersom den innebär minimal inblandning från staten. Däremot kan vi inte diktera villkoren för företag som redan har ingångna avtal i ett annat land, såvida de inte anställer personer i Sverige. Vi måste ha en avtalsfrihet även för personer och företag som inte är Svenska. Utan det kan vi inte kräva att andra länder ska respektera de avtal som ingåtts i Sverige.

Den svenska modellen kommer att alltmer behöva gå mot så kallad flexicurity, som tillämpas framför allt i Danmark. LO försöker använda detta ord i sin artikel, men att säga att vi i Sverige har en sådan modell är ett kraftigt missbruk av ordet. Flexicurity innebär helt andra former av anställningsskydd. Det innebär en flexibel arbetsmarknad som ändå erbjuder säkerhet på många sätt. Den svenska arbetsmarknaden och lagarna kring framför allt turordning innebär att vi har en arbetsmarknad som är säker. Den som är inne sitter säkert där så länge företaget inte går omkull, och den som inte är inne på marknaden hålls i säkert förvar utanför den, gärna i en AMS-åtgärd eller något annat statligt betalt. Speciellt unga får finna sig i att sitta fast ute i kylan, utan en anställning i sikte. Detta är inte flexicurity ens i ordets vidaste bemärkelse. LO borde inte ta ord i sin mun som de inte ens vill veta betydelsen av.

Jag hoppas innerligt att LO inte genom sin debattartikel och sina dimridåer lyckas skrämma någon till tystnad. Vi måste reformera vår arbetsmarknad både för vår egen skull och för våra europeiska grannars skull. Vi måste ha avtal som speglar verkligheten och vi måste dessutom ta tag i de stela reglerna om turordning och annat beträffande anställningsskyddet. Vi har ett digert arbete framför oss, ett arbete som involverar både lagstiftare och arbetsmarknadens parter. Nu gäller det att kavla upp ärmarna och sätta igång. Framför allt gäller det att släppa in verkligheten i diskussionerna och inte leva i sin skyddade LO-borg, fjärran från den vardag som alla medborgare, LO-medlemmar såväl som arbetsgivare, lever i idag.

En skymf mot licensbetalarna

DN:s Pea Nilsson hade på julaftonen skrivit en krönika i DN med anledning av att Eva Hamilton, VD på SVT, har sagt att SVT inte ska slänga ut pengar på dyra sportevenemang och andra program som kostar dyra pengar. I stället ska public service lägga sitt krut på smala men vassa program, de dyra programmen kan de kommersiella drakarna få slåss om istället.

Pea Nilsson spyr i sin krönika galla över uttalandet.

Om man värnar om tittarna vill man naturligtvis också visa de sportevenemang som har störst tittarintresse. Precis som man vill visa de bästa filmerna, tv-serierna och nyhetsprogrammen. Att hävda något annat är grovt tjänstefel.

Pea Nilsson, i DN 2007-12-24

Jag säger istället att SVT har som uppgift att vara komplementet till de kommersiella krafterna. Public services roll i samhället är att producera vassa och bra program som inte lockar annonsörer, men som ändå behövs för demokrati och samhällsdebatt. Det är inte SVT:s och SR:s uppgift att köpa in alla dyra sportevenemang bara för att många vill se dem. Det finns gott om nationella kanaler som kan vara med och tävla om dylika program. Nej, den stora uppgiften för public service är att granska makten och hålla igång en livfull samhällsdebatt. Man bör också kunna producera utbildande program, program på minoritetsspråk och annat som inte Gilette eller McDonald's är intresserade av att betala för.

Att inte prioritera i verksamheten och därmed välja bort dyra program som inte tillför något för samhället, det vore en skymf mot licensbetalare och tittare och ett grovt tjänstefel.
Att däremot som Eva Hamilton t.ex. prioritera bort att sända fotbolls-EM, det är helt i linje med det uppdrag SVT har från svenska folket. Att sen Pea Nilsson inte vill få sin lilla fotbollskväll avbruten av en reklamsnutt, det får väl ändå anses vara dagens i-landsproblem.

Tack Eva Hamilton, för att du visar varför även vi liberaler ska tycka om public service!

Inför en könsneutral äktenskapslag nu!

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i två månader nu. Fortfarande är vi väldigt nykära och allting är väldigt nytt för oss, men det är inte alls omöjligt att vi om ett par år vill stadga oss lite mer och därmed ingå äktenskap. Det är i dagsläget inte möjligt eftersom vi båda två är killar. Därför bör äktenskapet göras könsneutralt.

Trots att många vill påskina att det finns “motsvarande” möjligheter för oss, nämligen att ingå registrerat partnerskap, så finns där skillnader. Inte bara till namnet utan även rent juridiskt. Förutom det faktum att vår tvåsamhet inte kallas äktenskap gäller också andra regler för oss också i annan lagstiftning. Vi inte samma rättigheter om en av oss dör. Vi omfattas inte heller av de internordiska reglerna om äktenskap. Med andra ord har vi bara möjlighet att ingå en lite mindre värd form av äktenskap. En form som inte görs bättre av att den kallas “registrerat partnerskap”, något som snarare för tankarna till registrering av avvikare i statliga databaser än till något romantiskt som bekräftar kärleken mellan två personer.

Idag har vi lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av kön, etnicitet, religion, funktionshinder och sexuell läggning. Trots det diskriminerar lagstiftningen själv mot människor som inte vill leva i ett olikkönat äktenskap. Genom att förringa kärleken mellan två människor av samma kön diskriminerar och osynliggör man människor.
Den stora anledningen till att vi har denna särlagstiftning är att många olika religiösa samfund och intressegrupper har bekämpat varje försök att skapa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Inom svensk politik är det framför allt kristdemokraterna som har bekämpat varje initiativ till förändring. Det finns andra intressegrupper som ännu starkare känner att äktenskapet är en gudomligt instiftad ordning som är till enbart för en man och en kvinna, men det är bara kristdemokraterna som har politisk makt att faktiskt påverka detta.

Alltså låter vi i dagens moderna, sekulära samhälle religiös övertygelse bland några människor vara det som styr lagstiftningen som ska gälla samtliga medborgare. Frågan är vad samma människor skulle säga om andra religiösa grupper krävde att även deras övertygelser skulle skrivas in i lagstiftningen.

Kärlek är en av de mest naturliga företeelser som finns. Hur kan då vissa hävda att det är onaturligt med samkönad kärlek? Eller hävda att det inte finns någon mening i att kalla ett förhållande som inte kan avla barn för äktenskap? Naturen har, uppenbarligen, skapat homo- och bisexualitet. Det förekommer bland många fler djursläkten än människan. Dessutom finns det många äktenskap som ingås mellan olikkönade par som redan vid vigseln vet att de, av olika skäl, inte kan få barn. Ska dessa alltså inte heller få välsignas som “äkta” äktenskap? De som av religiösa skäl aldrig tar ordet “evolution” i sin mun hänvisar plötsligt till att det är organismens mål att reproducera sig. Alltså är det, i desperation, tydligen helt ok att ingå förbund med djävulen för att kunna argumentera för sin sak.

Nej, det är dags att ta bort en av de sista formerna av diskriminering mot HBT-personer som finns kvar i statlig lagstiftning och regelverk. Det är väldigt enkelt att ändra äktenskapsbalken till att definiera äktenskapet som ett civilrättsligt förbund mellan två personer, och därmed ta bort särlagstiftningen om registrerat partnerskap. En lagstiftning som dessutom, förutom i ovan nämnda undantag, enbart hänvisar till gällande äktenskapsbalk. Det finns ingen anledning att i dagens moderna samhälle behålla en lagstiftning som diskriminerar och förnedrar samkönade pars kärlek.


(Ovanstående är en uppgift jag skrev i min kurs i retorik på KTH. Uppgiften var att skriva en argumenterande text.)

Waxholm blir vägledande julklapp

Så kom äntligen det efterlängtade svaret från EG-domstolen. Den fackliga blockaden av byggarbetsplatsen i Vaxholm var inte förenlig med EU:s grundlagar. Äntligen har vi fått svart på vitt att fri rörlighet över gränserna inom EU är en grundläggande princip som ingen fackförening kan sätta sig över. Det enda argumentet för facklig inblandning ska vara hänsyn till ordning, säkerhet eller hälsa. Facket kan inte kräva att utländska företag ska konkurrera på exakt samma villkor som inhemska företag vad gäller t.ex. löner.

För oss som tycker att facket har lite väl stor makt i Sverige är det ett väldigt välkommet besked. Vi har redan fått besked från EG-domstolen, i ett annat mål, att fackliga stridsåtgärder måste följa en proportionalitetsprincip. Nu har vi också fått veta att det är ok med fri rörlighet över landsgränserna med bibehållna villkor från hemlandet, så länge det inte riskerar ordning, säkerhet eller hälsa. Med tanke på de krav EU ställer på alla medlemsländer på dessa områden lär konflikter grundade på dessa punkter bli få.

Beslutet är en för tidig julklapp att glädjas över för alla liberaler.

Länkar till nyhetsartiklarna på DN och SvD:
Bakslag för Byggnads (SvD)
Bakslag för Byggnads (DN)

Vem vill bli pensionär?

Vem vågar idag gå i pension? Svaret verkar vara: Alla som själva lagt undan pengar varje månad i privat pensionssparande. Pensionerna har inte utvecklats i takt med lönerna de senaste åren och därmed har de heller inte anpassats efter prisutvecklingen i samhället. Därmed har många av dagens pensionärer en pension de inte kan leva på. Dessutom ligger sjukpensionen på en orimligt låg nivå som gör att många inte kan leva på sin pension ens när de enbart försöker betala de mest basala behoven som t.ex mat, hyra, el, vatten och kläder.

Diskussionen går varm i medierna om vems fel det är att pensionärerna inte har det så bra som de borde ha. Socialdemokraterna beskyller alliansen för att bryta en gammal överenskommelse och verkar likställa det med total katastrof och svek. Förvisso har de en poäng i att Sverige tjänar på att ha en bred överenskommelse om pensionerna men Sverige skulle tjäna på många breda överenskommelser. Alliansen sträcker ut en hand för att komma fram till en ny överenskommelse som fungerar men Socialdemokratin tycker det tar för lång tid. Följden blir bara mer politisk käbbel, som vanligt.

Jag anser ju självklart att pensionärerna måste få en förbättring. Framför allt måste garantipensionen uppvärderas, lägsta pensionsbelopp måste höjas så alla pensionärer kan klara sig på sin pension. Vi ska inte förnedra människor, som hela sitt liv jobbat och bidragit till samhället, genom att tvinga dem att söka socialbidrag för att klara sig när pensionen inte räcker till. Vi ska inte heller göra det omöjligt att klara sig på sjukpension, många sjukpensionärer är inte fuskare och kan inte stånga sig blodiga mot byråkratin för att få pengar så de kan överleva, helt enkelt eftersom de inte har den energin. Förvisso måste man få bort människor ur bidragsberoendet men det är bättre att försöka identifiera alla som faktiskt skulle kunna jobba deltid eller till och med heltid och förändra deras sjukpension samt hjälpa dem ut i arbetslivet igen, än att dra ner pensionen för samtliga för att skapa incitament.

Sverige måste bli bättre på att skapa ett grundläggande socialt skyddsnät som garanterar alla en miniminivå samt garanterar att även de med högre inkomster kan få rimlig ersättning under en övergånsperiod. I dagsläget fyller systemet inte alla funktioner det borde.
Samtidigt måste systemet tillåta privata försäkringar just för dem med högre inkomster. Staten ska garantera en grundtrygghet. Vill man som höginkomsttagare klara av bibehållen levnadsstandard även om man blir sjukpensionär får man lägga till privata försäkringar. Att kräva detta av låginkomsttagare och de nedre skikten av medelinkomsttagarna är däremot inte rimligt.

Det är dags för en ny pensionsuppgörelse som kombinerar social grundtrygghet med individuella möjligheter till privata försäkringar om man så önskar. På så sätt kan grundnivån i försäkringssystemet höjas till en rimlig nivå samtidigt som systemet inte klappar ihop. Därutöver bör det införas bättre kontroller för att stävja missbruk av systemet.
Jag hoppas att Sveriges liberala partier (FP, C och kanske även M) tar initiativ till en sådan ny uppgörelse över blockgränserna snarast.

Vem har havererat?

Josefin Brink från Vänsterpartiet intervjuas i dagens Politik direkt i SvD. Josefin är verkligen en frisk fläkt i politiken, all respekt till henne. Nu håller jag väl inte med hennes åsikter direkt, men det är roligare när det finns en engagerad och livlig person att debattera med. Hoppas att jag själv ges möjligheten framöver.

Tills vidare får jag helt enkelt debattera genom min lilla blogg här. Idag vill jag kommentera två av hennes uttalanden i artikeln.

I själva verket, säger Josefin Brink, är det hennes eget vänsterparti som
förespråkar en jobbsatsning värd namnet: anställ 150 000 fler i offentlig sektor
de närmaste åren, till en kostnad av 30 miljarder kronor.
- Det svarar mot reella behov. Vad är det för fel att använda de jättestora
överskotten i ekonomin till att anställa personer i den kommunala hemtjänsten, i
barnomsorgen och i skolan?

Josefin Brink i Svd Politik direkt, 2007-10-30

Enligt Josefin Brink är alltså svaret på arbetslösheten att med skattemedel finansiera fler jobb. Det privata ska inte ges någon roll i det hela utan här ska vi se till att andra människor betalar på sin skattesedel för att sätta människor i arbete. Det rimmar väldigt illa med den ekonomiska utvecklingen globalt, där vi måste skapa jobb inom den privata sektorn för att klara av att behålla ett socialt nätverk.
Att staten ska spendera mer pengar på att sätta folk i arbete, istället för att skapa förutsättningar för den privata sektorn att anställa fler, är inte hållbart i längden. Om vi inte vill ha ett samhälle med skatter kring 80% måste vi se till att fler betalar skatt och att pengarna kommer mer från privata företags kassakistor än från staten och offentlig sektor.

Vi ser redan idag välfärdssystem på väg mot haveri, mest uttalat i Japan där befolkningen blir allt äldre men även på vissa ställen i Europa. Om vi vill undvika denna utveckling kan inte staten vara garanten även för jobb. Staten måste få in pengar från det privata för att finansiera det offentliga. För mig är det viktigt att ha ett fungerande välfärdssystem samtidigt som människor har stor möjlighet att själva bestämma över sina liv och sina ekonomiska tillgångar. På så sätt skapar man större frihet och även förutsättningar till ett rikt samhälle som kan komma alla till del.

-Vi är för mesiga när det gäller privatskolorna. Det blir tydligare för
varje dag att det är ett ohållbart system, med olikheter och missförhållanden.
Ett totalt haveri.
Den politiska debatten är skev, tycker hon. Det enda som diskuteras är de
religiösa friskolorna.
- Istället borde vi fråga oss "Varför ska privata företag överhuvudtaget
driva utbildningsverksamhet?". Jag tycker inte att det är
rimligt.

Josefin Brink i SvD Politik direkt 2007-10-30

Jag förstår att Josefin Brink tycker det är ett ohållbart system med friskolor. De har ju visat på misslyckandena i den kommunala skolan och hur det går att med samma mängd pengar går att bedriva affärsmässig utbildningsverksamhet som dessutom håller högre kvalitet än den kommunala skolan. Detta beror givetvis mycket på att friskolor har lättare att förnya sig och förändra skadliga strukturer. All offentlig verksamhet präglas av konservatism och tröghet. Byråkrati är skadlig för kvalitet och effektivitet.

De missförhållanden som uppdagats är ofta knutna till religiösa friskolor. I några fall förekommer det även missförhållanden i andra friskolor och då ska man genast kliva in från myndighetshåll och se till att dessa rättas till, alternativt drar in tillståndet för skolan. Intressant vore dock om precis samma gällde för kommunala skolor. Undrar hur många kommunala skolor som då skulle bli belagda med näringsförbud (eller kanske snarare verksamhetsförbud då de ju inte är näringsdrivande).

Att det blir olikheter när människor söker sig till de skolor som är bättre, och att det därmed blir en fråga (i varje fall på gymnasiet) om att poängkravet därmed höjs, det säger sig självt. Lösningen på detta är inte att förbjuda de bra skolorna, utan att skapa möjlighet för de dåliga, ofta men inte alltid kommunala skolorna, att utvecklas och förändras till det bättre. Förvisso representerar ju Josefin Brink ett parti som i debatten tidigare velat avskaffa läxorna eftersom det är orättvist att inte alla elever har möjlighet att göra lika bra ifrån sig på läxorna.
Intressant här är ju för övrigt att argumentet var att alla inte har föräldrar som kan "hjälpa till" med läxorna lika bra hemma. Själv trodde jag det var eleverna själva som skulle göra läxorna och inte föräldrarna.

Jag tycker att de här exemplen från dagens SvD tydligt visar varför alliansen vann valet. Att kräva att staten ska ta hand om snart sett allt, från att garantera alla medborgare statligt finansierade arbeten till att alla skolor ska drivas i kommunal regi så ingen kan se hur dåligt eller bra det går för det systemet, det är inte ett samhälle som den moderna människan vill leva i.

Det är inte friskolor och arbetspolitik som misslyckats. Det är den alternativa politik som vänstern erbjuder som har havererat.

Var är min medborgerliga röst?

Det råder just nu en debatt på SvD Brännpunkt. Junilistan vill lägga ner EESK, Europeiska och sociala kommittén. Sveriges EESK-ledamöter vill, föga förvånande, behålla densamma.

Junilistans argument är att man inte ska ha en skattefinansierad remissinstans med intressegrupper. Motargumentet från Sveriges EESK-ledamöter är att man ska låta EESK vara medborgarnas röst genom det civila samhället.

Något som är intressant i sammanhanget är syftet och sammansättningen av EESK. Att ha en remissinstans med intressegrupper som finansieras av EU-pengar är ju inte en helt klockren idé. Tittar man sedan på vilka våra representanter är från Sverige så blir det än mer intressant.

Sveriges ledamöter i EESK

Grupp I: arbetsgivare
Christian Ardhe, Svenskt Näringsliv
Hans Ekdahl, Svenskt Näringsliv
Magnus Kendel, Almega
Vakant

Grupp II: arbetstagare
Ernst Erik Ehnmark, SACO
Thomas Janson, TCO
Maud Jansson, LO
Lars Nyberg, LO

Grupp III: övriga intressegrupper
Ingrid Kössler, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation
Staffan Nilsson, LRF
Jan Olsson, Kooperativa institutet
Inger Persson, Sveriges Konsumentråd

Källa: eu-upplysningen.se

Dessa personer representerar medborgarna gentemot EU. Vilka medborgare då? Så vitt jag kan se är det arbetsgivarna, fackföreningarna och bönderna mer eller mindre. Lite kooperativ finns också bland de utvalda. Inger Persson är den enda som jag känner klockrent representerar mig, för hur man än definierar sig själv är man alltid konsument. Trots det känner jag inte direkt medborgarrepresentationen i denna grupp, i varje fall inte från Sveriges sida. Om man nu inte definierar medborgaren enligt vänsterns principer, dvs som antingen fackrepresenterad arbetstagare (eller möjligen arbetslös) eller som arbetsgivare. Det är en definition som jag inte står bakom. Speciellt när LO har så stark ställning som de uppenbarligen har anser jag att det hela haltar.

Rent allmänt tycker jag det är onödigt att lägga omkring en miljard kronor på en remissinstans som skulle fungera minst lika bra utan att ha denna organisation. Alla de som sitter med i gruppen skulle lika gärna kunna fungera som remissinstanser på sin egen nationella nivå. Visst skulle det bli fler remissvar att ta ställning till, men samtidigt skulle varje organisation lättare kunna uttrycka sina åsikter. I längden lär det också bli billigare och effektivare.

Jag föreslår att vi lägger ner nuvarande EESK och hittar bättre sätt för regionala och nationella intressegrupper att lägga fram sina synpunkter utan att kräva finansiering från EU för att göra detta. Att behålla den strukturen innebär i förlängningen att vi måste betala alla särintressen för att de ska få lämna sina åsikter.
För alla som likt mig vill ha minimal inblandning av stat i medborgarnas liv och minimal budget för staten (dvs låta medborgarna i så stor utsträckning som möjligt bestämma över sina egna pengar och sina egna liv) är det inte en ordning som är acceptabel.

Helt obegripligt debattinlägg - gå och göm dig, Jan Myrdal

I dagens SvD skriver "skriftställaren" Jan Myrdal (vad hände med det fina ordet "författare"?) ett debattinlägg med rubriken "Kalla mig gärna heteronormativ". Syftet är att försvara äktenskapets nuvarande utformning.

Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt hetero­normativ får man väl göra det.

Jan Myrdal i den aktuella artikeln

Det intressanta är att Jan Myrdal konsekvent i artikeln argumenterar för att alla barn ska ha rätt att veta vem som är deras pappa. Därför tycker han inte att anonyma inseminationer ska vara tillåtna.
Ok.
Men vad har detta med äktenskap att göra?

Lite senare skriver Jan Myrdal att det är ett problem med nuvarande lagstiftning eftersom den säger "Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader". Ok, nu börjar vi förstå mer av herr Myrdals resonemang. Men om modern är gift med en kvinna kan ju denna lagparagraf de facto inte tillämpas, eller hur? Dessutom vore det inte så svårt att lägga till orden "med en man" i paragrafen för att rätta till denna detalj.

Hela Jan Myrdals argumentation går ut på vilket svek det är mot barnet att det inte får rätt till sin arvslott. Nehej, ska man alltså inte låta barnet få ärva av båda parter i ett äktenskap även om det är samkönat alltså? Eller i detta fall partnerskap som ju redan idag har samma jurudiska ställning som äktenskapet men som, av Kristdemokratiska skäl, inte får kallas äktenskap.

Ja, Kristdemokraterna är de enda som idag är rakt emot en könsneutral äktenskapsbalk. Moderaterna har inte tagit ställning men förväntas göra det på sin kongress nu i dagarna. Alla övriga partier är för.

Åter till herr Myrdal. Det är tämligen klart att herr Myrdal försöker dölja sin väldigt heteronormativa och fördomsfulla inställning mot samkönade äktenskap bakom en dimridå av juridiska skäl vid arvsrätter och liknande. I Sverige kan man inte göra ett barn arvlöst, vilket man däremot kan i många andra länder, Storbritannien är bara ett exempel. Att man därmed skulle använda arvsrätten som argument mot könsneutrala äktenskap känns bara som ett svepskäl. Anonym insemination kan det funka på, ja, men inget annat. Diskussionen om insemination lämnar vi därhän idag, även om jag är för möjligheten till detta också (i liberal anda ska man kunna bestämma själv över sig själv, sin kropp och sitt liv).

Hur som helst så finns det inget sätt att genom herr Myrdals argumentation hitta fram till den slutsats han försöker pracka på oss. Att han dessutom företräder en åsikt som i dagsläget inte har en majoritet med sig någonstans, utom möjligen i det småländska bibelbältet och de frireligiösa samlingarna människor där, gör ju inte saken bättre. Det känns som ett sista desperat försök att stoppa det oundvikliga och det fungerar inte bra någonstans.

Nej, Jan Myrdal får nog ta sig i kragen och inte underskatta människors intelligens. Att tro att han på detta sätt kan lura någon utom de redan frälsta är att bedra sig å det grövsta.

Demokratin satt ur spel av avhoppare

Så var det officiellt (se artiklar i DN och SvD för mer information). De två avhoppade moderaterna i Sundbyberg har sett till att ett demokratiskt val har blivit meninglöst. Istället för den majoritet som befolkningen i Sundbybergs stad röstade fram har nu staden fått vänsterstyre återigen.

Att på detta sätt upphäva demokratins spelregler är helt oacceptabelt. Att moderaterna har haft problem internt i Sundbyberg får inte vara grund för två enskilda moderata partimedlemmar att på eget bevåg ogiltigförklara det val som skedde. Tyvärr är det just vad som har skett i detta fall. Så som Nina Lundström från Folkpartiet Liberalerna, alliansens förslag till ny ordförande i kommunstyrelsen, uttryckte det häromdagen i SvD; "Jag har fått ännu fler argument för att det ska vara möjligt att utlysa kommunala nyval".

Jag måste ju gratulera Helen Hellmark Knutsson till "vinsten" eftersom Helen och hennes familj är mycket goda vänner till min familj och har så varit under många år, innan jag ens var född till och med. Helen har all min respekt även om jag inte håller med de politiska åsikter hon företräder. Däremot förstår jag att hon inte känner det som en vinst att få ta över styret på detta sätt när det styre hon företräder inte har fått en majoritet av rösterna bland medborgarna. Ska man regera måste man ha stöd från medborgarna annars är det lönlöst.
Att genomföra den politik som vänsterblocket gick till val på är inte hederligt mot medborgarna i Sundbyberg, eftersom det inte var det som de röstade på. Att genomföra en borgerlig politik lär inte komma på fråga då vänsterpartiet är med i den nya majoriteten. Vad ska man då genomföra för politik för att hedra det demokratiska val som skedde för lite över ett år sedan?

Helen själv säger till DN att hon vill ha en bred majoritet som ska innesluta alla partier utom Moderaterna. Nu är jag ju inte direkt moderat själv så det har jag förvisso inget emot. Frågan är bara om hon kommer att lyckas? Kan man förena liberala tankar från Folkpartiet Liberalerna och Centerpartiet med planekonomiska tankar från Vänsterpartiet? Kan man förena åsikterna att man bör ha möjlighet att äga sin bostad med åsikterna att man inte ska sälja ut utan hellre köpa tillbaka hyresrätter? Kan man förena en allianspolitik, förvisso utan moderaterna vid rodret, med klassisk vänsterpolitik som i Sundbybergs fall fått stå helt orörd ännu längre än den fått göra på riksplanet?

Den närmaste tiden kommer bli mycket intressant och kommer också bli avgörande för hur många, däribland jag, kommer se på hur det demokratiska systemet i dess nuvarande utformning fungerar på lokal nivå. Kommer vi fortsätta ha förtroende eller kommer allt fler att kräva möjlighet till kommunala nyval? Kanske kräva att avhoppare också måste avsäga sig sina politiska uppdrag? Vi har ju ett system där man röstar på ett parti och inte på enskilda personer. Att enskilda personer sen kan sätta sig över detta system är högst tvivelaktigt.

Som sagt, jag och fler med mig kommer att bevaka utvecklingen i Sundbyberg noggrant.

Vad vill vi ha för grundlag?

Socialdemokraten och före detta talmannen i Riksdagen, Thage G. Pettersson, skriver idag på SvD Brännpunkt om grundlagsutredningen. Thage G. inleder sin artikel med väldigt många intressanta och bra ställningstaganden. För att direkt citera de delar jag tycker mycket om:

Det viktigaste dokumentet i en ­demokrati är grundlagarna. Därför är det viktigt att varje förändring diskuteras noga. Man ändrar inte en grundlag hur som helst. Och när man ändrar så bör det ske i full ­eller åtminstone i mycket långt­gående politisk enighet. De politiska partierna bör vara överens om demokratins spelregler.

Så var det vid enkammarriksdagens införande 1971 och när vår nuvarande regeringsform och riksdagsordning antogs 1974. Så hardet också med ett par olyckliga undantag varit under enkammarriksdagens dagar. I övrigt har varje ändring utretts och penetrerats mycket noga.

Det är vidare viktigt att politiska frågor som är föremål för kamp mellan de politiska blocken inte hamnar i grundlagen. Det är farligt att göra grundlagen till partiprogram.

Tack, Thage G. för dessa ord. Självklart ska det råda bred politisk enighet om demokratins spelregler. Självklart ska man inte lägga in ett partiprogram i grundlagen. Självklart ska grundlagen enbart beröra de delar som handlar om demokrati och dess praktiska och teoretiska utövning i ett land.

Nå, till att börja med:
Vi ska inte blanda i någon slags partipolitik i grundlagen, eller hur, Thage G.?

Intressant är då Thage G.s förslag.

Till att börja med har artikeln rubriken Skydda det offentliga ägandet. Senast jag kollade var detta en åsikt som framför allt står i partiprogrammet för socialdemokraterna och vänstern, medan man på högerkanten inte är så intresserade av att staten ska äga bolag, dock är motståndet mot statligt ägande av varierande grad beroende på parti.

Jag skulle klassa detta ställningstagande som socialdemokratisk partipolitik.

Thage G. vill också införa grundlagsskydd av vissa fackliga rättigheter, såsom rätten att teckna kollektivavtal. Förvisso är vi rätt överens om att den svenska modellen, där arbetsmarknaden själv reglerar sig i så stor utsträckning som möjligt utan inblandning från staten, är en bra modell. Vi vill inte ha lagstadgad minimilön och liknande utan förlitar oss på att arbetsmarknadens parter kan komma överens.

Att bestämma att arbetsrättsliga saker ska komma med i grundlagen luktar dock socialdemokratisk partipolitik lång väg. Speciellt som den svenska modellen bygger på minimal inblandning från staten (dock inte alltid minimal eller ens oförtäckt inblandning från regeringspartiet genom dess förlängda arm LO).

Sen har Thage G. en del andra intressanta förslag som jag har en del kritik mot, förslag som dock inte är partipolitiskt betonade i någon uppenbar utsträckning.

Thage G. vill skrota förslaget om kommunala nyval. Han anser att möjligheten till att utlysa nyval i en kommun när ingen hållbar majoritet kan uppnås enbart skulle leda till cirkus i kommunerna med massor med nyval.
Jag skulle tvärtom säga att cirkusen blir när det inte går att hitta en majoritet som kan styra kommunen, med handlingsförlamning eller budget- och politikmässigt kaos som följd. Att införa möjligheten till nyval för att kunna få en stabil majoritet känns som ett vettigt och bra förslag. Det är trots allt liten risk att denna möjlighet skulle missbrukas. Politiker är mer måna om att hitta lösningar än att utlysa nyval med en ökad risk för nederlag och förlorade röster. Dock bör man inte förvägra en kommun möjligheten att komma ur en rävsax.

Thage G. vill också utreda möjligheten till indirekt valda riksdagsledamöter från kommuner och landsting. För mig känns det underligt att ha ett system där vi till en lagstiftande församling inte direkt får välja våra representanter. Att vi inte direkt väljer våra representanter i den exekutiva makten (regering, landstings- och komunstyrelser mm) är fullt normalt, och oftast är det ju personer som också fått ett folkvalt förtroende som sitter där. Men att vi till vår riksdag inte direkt får välja våra representanter? Nej tack, hellre då en utveckling av personvalssystemet (som Thage G. var med och införde och dessutom skriver om i artikeln - mycket bra!) och en vidare utredning av majoritetsval kontra proportionella val (som också nämns i artikeln).

Thage G. vill också avföra diskussionen om en författningsdomstol från dagordningen. Till viss del förstår jag hans argument - vi vill inte ha en högsta domstol som den i USA där domarna utses politiskt av presidenten, sitter på livstid, och kan sätta sig över beslut fattade av politiker. Vi vill inte politisera någon del av rättsprocessen.
Thage G. har dock antingen missat anledningen till diskussionen, eller har någon slags personligt intresse av att förhindra en reform. Den stora anledningen är att konstitutionsutskottet har förvandlats till en partipolitisk cirkus. Att flytta ut granskningen av folkvalda och av riksdagen förtroendevalda till en opolitisk och oberoende domstol är en bra lösning för att i fortsättningen slippa de scener och utspel vi fått se alldeles för mycket av den senaste tiden.
Thage G. är dock ordförande i konstitutionsutskottet vilket säkerligen påverkar hans bild av hur utskottet fungerar samt vad deras roll ska vara.
Jag anser däremot att en författningsdomstol, som dock inte ska tillåtas bli politisk, inte är ett sätt att omyndigförklara det demokratiska politiska systemet i Sverige. Däremot är det en näsbränna till alla politiker som genom sin ständiga parti- och blockpolitik förvandlat konstitutionsutskottet till en cirkus i klass med den bästa dokusåpa.

Övriga förslag som Thage G. har anser jag har stort värde av att i alla fall diskuteras, även om jag kanske inte tror att alla av dem har möjlighet att gå igenom eller ens är önskvärda. De är dock lite mer nere på jorden och har förmodligen en något större förankring i demokratisk tradition men också i folkets sinne för demokrati. För att lista dem lite kort är dessa förslag:
Utredning om majoritetsval kontra proportionella val, samt en utredning om mandatperioder.
Talmannens möjligheter att ha inflytande på extra val, samt möjligheten att slopa omröstningen i riksdagen om val av statsminister.
Utredning om och reform av personvalet med mål att öka deltagandet i och intresset för personvalet bland väljare och politiker.
Utredning om folkomröstningsinstitutets vara eller icke.
Riksdagsförsamlingens eventuella bantande till 299 eller 249 ledamöter.

Tack Thage G. för en mycket intressant och lärorik artikel!
Både för att den väcker många bra och intressanta frågor, men också för att den visar hur socialdemokratin så till den milda grad tror sig ha monopol på åsiktsbildning att man tror att vissa typiskt socialdemokratiska frågor är saker som hela svenska folket och dess politiker tar för givna och står enade bakom.

Ett integrationsförslag med stor potential

Folkpartiet presenterade igår sin nya idéskrift Välkommen till jobbet. I dagens tidningar slår man upp skriftens väldigt intressanta förslag angående integration av till Sverige nyanlända invandrare. DN har valt rubriken Fp: Gör språkkurs för flyktingar obligatorisk medan SvD valde Fp vill inte ge flyktingar socialbidrag. Båda rubrikerna är tyvärr laddade med negativ klang, men förslaget är faktiskt för en gångs skull ett riktigt smart drag.

Skriftens syfte är att hjälpa kommunerna med introduktion och integration av nyanlända. Huvudspåret är att arbete leder till integration, något som alliansen som helhet och Fp i synnerhet länge haft som ledord.

Tanken är att det ska bli obligatoriskt att genomgå språkutbildning och annan introducerande utbildning. Det ska inte heller vara det SFI-flum som hittills varit rådande. Precis som den socialdemokratiskt skapade grundskolan har SFI varit ett stort flum som inte givit nyanlända de kunskaper som behövts, och i stor del också handlat om att lära upp dem till goda socialdemokrater.

Den nya tanken är att man gör en introduktion som innefattar både utbildning och arbetspraktik. De modeller man använt sig av från bl.a. Flakenberg har en introduktion på två år. Introduktionen ska inte heller ta ett par månaders sommarlov utan ska pågå hela året, med snarast vanliga möjligheter till semester och fritid. Det ska handla om att ge en bra introduktion till det svenska samhället och den svenska kulturen och språket, men också att ge en bra plattform för fortsatt arbete genom att ge nyanlända arbetslivserfarenhet från den svenska arbetsmarknaden.

Ytterligare en sak, det som SvD tagit fasta på, är att man inte vill betala ut socialbidrag under denna period. I stället ska man få en ersättning som mer liknar lön, eller möjligen ett mellanting mellan lön och studiestöd. Man ska studera på heltid med invarvad praktik, alltså ska man inte gå på bidrag utan ha en betalningsstruktur som mer motsvarar en lärlingsutbildning eller studier på komvux/folkhögskola.
Det är olyckligt att SvD formulerat sig som att Fp inte vill betala socialbidrag när det man faktiskt pratar om är att ändra strukturerna till något som är mindre stigmatiserande och som är inriktat på att stävja bidragsberoende innan det ens hunnit dyka upp som tanke i huvudet på de nyanlända.

Jag ser stor potential i förslaget. Att få ut nyanlända på arbetsmarknaden är viktigt. Med praktikplatser kommer man också kunna se till att de hamnar på arbetsplatser där de faktiskt kan utnyttja sin eventuella utbildning från utlandet. I stället för att många, som har dåliga kunskaper om svenska språket och om den svenska kulturen, får ta de skitjobb som ingen annan vill ha, kommer de med detta förslag, om det förvaltas rätt, att äntligen kunna få mer kvalificerade arbeten. Det gäller bara att praktikplatserna faktiskt ordnas så att de hamnar inom alla olika områden, yrkesgrupper och nivåer. Detta förslag ska absolut inte användas för att få billig arbetskraft för tunga, enformiga eller andra arbeten som ingen vill ha.

Jag läste för en tid sedan en artikel i Mitt i Kista, som gav en skrämmande statistik. Man hade genomfört en enkät bland unga boende kring Järvafältet. Det handlade om framtidstro och bland annat visade det sig att det var väldigt få unga som såg sig själva studera vidare efter gymnasiet (om de ens tog sig igenom det). Lite fler såg sig arbeta direkt. Men många (och förga förvånande mycket fler unga killar än unga tjejer) såg sig själva försörja sig genom att gå på bidrag resten av livet. Ungefär hälften av killarna hade som "mål" att försörja sig genom olika typer av bidrag.

Det är en skrämmande utveckling.
Det är dock en utveckling jag tror kan motverkas genom dessa nya förslag. När unga människor ser att deras föräldrar får jobb och slipper bidrag, när de ser att det finns en lysande framtid oavsett vilken bakgrund man har, då kan man skapa en framtidstro och slippa få en generation ungdomar som bara ser bidrag som enda möjligheten, och ibland enda önskvärda sättet, till försörjning.

Äntligen känner jag mig stolt över Folkpartiets integrationspolitik, nu kan vi börja arbeta progressivt mot en bättre integration och mot ett bättre samhälle för alla. Det är dags att bryta med den gamla politiken som snarast andades populism, och istället ta tag i denna nya inriktning som handlar om en liberal integrationspolitik som låter människor själva ta ansvar för sitt liv men där man också ger samtliga människor möjligheten att ta detta ansvar. Att sätta individen i centrum och ge henne alla de möjligheter som finns är en utveckling som jag stödjer helhjärtat.

Fortsätt på den inslagna vägen och visa att Folkpartiet åter är ett äkta liberalt parti där ideologi går före populism på alla områden.

If at first you don't succeed, try and try again

I fredags började nyheten dyka upp och i dagens tidningar kommer artiklarna. Det som det handlar om är att polisen försöker stoppa The Pirate Bay, men denna gång går man inte genom sina vanliga rättsliga och rättssäkra kanaler (som ju visat sig vara utan effekt eftersom verksamheten inte är olaglig). Nej, den här gången påstår man att det sprids barnporr på sidan och tänker därför stoppa in den i sin lista över sidor som är riktiga bovar i detta sammanhang. Denna lista prenumererar alla stora svenska internetleverantörer på och dessa sidor spärras då automatiskt för deras användare.

Med andra ord, om rättsväsendet inte tänker stoppa det polisen inte gillar, så tar polisen till andra maktmedel. Varför låter det här väldigt mycket som övergrepp i rättssak?

Förvisso, inte heller The Pirate Bay [TPB] är helt förskonat från barnporr, säger deras grundare. Hittills har man dock bara upptäckt ca 10 fall sen sidan grundades, och de gånger som det förekommit har en stor mängd användare av sidan slagit larm. Jag skulle säga att just TPB är en föredömlig sida på detta sätt, att man snabbt och effektivt kan agera mot barnporr då den förekommer. Det är svårt att säga om några andra sidor.

Det tycker tydligen inte polisen, för från polismyndighetens sida har man inte ens pratat med TPB om att det förekommer barnporr på sidan. I stället går man direkt och spärrar en sida som bedriver ett aktivt arbete med att ta bort allt material som är olagligt. I sammanhanget ska tilläggas att "olagligt" då inte syftar på eventuella copyright-intrång, utan enbart på materialets övriga innehåll. Polisen är alltså inte intresserade av att varken samarbeta med en seriös aktör för att stävja spridandet av barnporr, och inte heller är man intresserade av att spåra varifrån materialet sprids.

TPB har alltså konstaterats ha ett lågt innehåll av barnpornografiskt material och man jobbar också aktivt med att få bort det så snart det upptäcks. Därför kan vi nog anse att det finns andra sidor som är större bovar och också bör spärras. För att ta några exempel på sidor där det är alldeles för lätt att hitta barnpornografiskt material, även då man söker efter något annat, och som därför borde spärras omedelbart med polisens nya logik:

• Google
• AltaVista (om den lever fortfarande)
• Yahoo
• SearchMash
• Och så vidare genom alla sökmotorer vi hittar på webben idag...

Här är sannolikheten större att man kommer över det material som polisen vill spärra än vad det är på TPB. Därför vill jag uppmana polisen att vara konsekvent och spärra alla sidor med lika stort eller större innehåll som betecknas som barnpornografiskt.

Glädjande i sammanhanget är ett blogginlägg jag fick länkat till mig igår från Rasmus. (Han är en klippa när det gäller att hitta bra material till mig, oavsett vad det gäller. I owe him.) Inlägget publicerades på Bloggen Bent av signaturen Björn och har rubriken Jag har JO-anmält Rikspolisstyrelsen ang The Pirate Bay-filtreringen. Den publicerades igår kväll redan. Det tog alltså ett dygn från att nyheten först nådde mina öron till dess att den första JO-anmälningen lämnades in. Jag är glad. för det innebär att jag slipper göra en själv, även om jag kanske borde göra det också för att visa på stödet. Också glädjande är att han är en alliansbroder från Centerpartiet, vilket visar att vi liberaler står enade i åsikten att det här är censur och maktmissbruk från den myndighet i det civila rättssamhället som har monopol på våldsutövning. Det gör mig väldigt olustig till mods att tänka på.

Det som polisen gör är inget annat än att ta lagen i egna händer och missbruka de maktmedel som samhället har givit dem för att kunna bekämpa brottslighet, i detta fall av det mer osmakliga slaget. Att då utnyttja det för att antingen försöka hämnas på en organisation som man inte lyckats "sätta dit" innan, eller än värre för att kunna stänga ner en sida som någon eller några "högre upp" inte vill se men som inte går att stänga med lagliga medel, det är förkastligt och i förlängningen ett hot mot demokratin.

Nu efterlyser jag å det snaraste ett uttalande från Folkpartiet och Liberala Ungdomsförbundet, kanske tillsammans med Centerpartiet och deras ungdomsförbund, om att det som polisen försöker göra inte är förenligt med demokrati och vårt svenska förbud mot censur.

Pressfrihet kontra privatliv

Är pressfriheten helig? Givetvis. För en liberal är press-, yttrande- och åsiktsfrihet grundläggande friheter.

Kan pressen därmed ta sig vilka friheter som helst? Det är väl mer tveksamt.

Varför undrar jag? Jo, det har kommit upp ett intressant fall där pressen anklagar Angelina Jolie för dubbelmoral. Hon beskylls för att vara en hycklare vad gäller pressfriheten.

Vad är det då hon har gjort som upprör pressen så?
Jo, lilla Angelina har spelat en stor roll i en film om en mördad journalist. Därefter har hon, genom sin advokat, försökt få pressens representanter att skriva på avtal där de lovar att bara ställa frågor om filmen på presskonferensen. Mer explicit ska de inte ställa frågor om hennes privatliv.

Är detta ett gigantiskt intrång i pressfriheten, som gör Angelina till en hycklare?
Nå, jag försvarar pressfriheten, men jag kan inte se att det här gör henne till hycklare. Alla har rätt att svara på de frågor de vill, och att kunna säga ifrån om de inte vill svara. Angelina har valt detta sätt att säga att hon inte tänker svara på frågor om sitt privatliv och därmed vill hon helst slippa få dem ställda ens. Det är inte en inskränkning av yttrandefriheten på något sätt i mina ögon. Pressen får fortfarande trycka vad de vill, och de får hämta sina fakta från vilka källor de vill. Angelina gör bara klart att hon inte tänker vara en källa när det gäller hennes privatliv.

Är det en rättighet att få veta allt om kändisars privatliv? Nej, absolut inte. Vill man inte ska man slippa få sitt liv uthängt på löpsedlarna. Det gäller även om det är andra som lämnar känsliga uppgifter som inte är i allmänhetens intresse att de kommer ut. Att man är känd betyder inte att allmänheten har rätt att veta vem man hade sex med senast. Inte i mina ögon i alla fall.

Skvallerpressen (dit jag även räknar halva kvällspressens artikelutbud) må ha rätt att trycka vad de vill enligt pressfriheten, men jag tycker att de ibland borde rannsaka sig själva kring om det är rätt att förstöra någons liv bara för att sälja lösnummer. Jag tänker inte säga att de inte får trycka vad de vill, för det får de (så länge det är sant), men de kanske skulle tänka lite mer. På samma sätt kanske de som köper tidningarna borde tänka en extra gång när tidningarna börjar spåra ur i sin "nyhetsbevakning" av kända personer.

Nåväl, åter till huvudspåret, så måste jag få ge uttryck för mitt stöd för Angelina. Pressfrihet innebär inte att pressen har rätt att få reda på allt de vill, och garanterat inte från vem de vill. Nyckelordet är frihet; De har en frihet att ta reda på allt de vill och kan, och att sedan trycka det. På samma sätt råder meddelarfrihet, nämligen friheten att, om man vill, prata med pressen. Och friheten att avstå.
Ingenstans nämns rättighet. Det är ingen rättighet att få veta något, utom i fråga om offentliga dokument. Och då gäller den rättigheten alla, inte bara pressen.

Frågor på det?

Klädkodstalibanerna slår till igen

Tillhör du den skara som kräver vit skjorta och slips på alla människor du möter? Sluta i så fall att läsa omedelbart, annars kommer du bara bli förbannad på mig tror jag.

Satt nyss på jobbet (inte iklädd shorts idag eftersom jag räknar med att det kommer vara lite för kallt när jag ska hem efter 22.00 ikväll) och läste en artikel på SvD.se om IDG:s klädkod för sina anställda. Läste också läsarkommentarerna.

Därefter var jag tvungen att titta mig omkring för att se att vi faktiskt fortfarande var kvar i 2000-talet och inte hade blivit transporterade bakåt i tiden någonstans.

Storyn handlar om att personalen på IDG har shortsförbud på jobbet. Följande står tydligen att läsa i domkmentet som beskriver klädkoden:

Manliga ben och fötter framställs i bästa dager påklädda. Vi undanber oss shorts och nakna fötter i sandaler på herrar

Nu vet jag inte riktigt hur de tänkte, eller vilka som skrivit klädkoden, men det låter som att det är andra, heterosexuella, män i företagsledningen. Dessa män som inte vill se någon naken hud på en annan man (kvinnor går dock givetvis bra) och som själva klär sig i dagligen nyputsade skor och långbyxor med pressveck, oavsett temperatur och väder.

Något som är väldigt intressant är att manliga och kvinnliga ben tydligen inte är samma sak, något som SvD frågat om:

Får kvinnor ha shorts?

- Jag vet inte om det kan bli aktuellt. Kvinnor har ju oftast kjol och det är ju en helt annan sak, då ingår ju bara ben. Att ha shorts som man signalerar inte alls samma sak, säger Lars Dahmén till SvD.se.

Signalerar inte samma sak? Ursäkta? Och har kvinnor oftast kjol?
Om man som kvinna får visa upp sina nakna ben, så ska man givetvis som man få göra detsamma. Klädkoderna kommer varje sommar, förra året tror jag det var busschaufförerna som inte fick ha kort på benen om de var män. En av de manliga chaufförerna hittade på en egen lösning och bar den kjol som enligt (det faktiskt könsneutrala) uniformsreglementet fanns, men fick inte heller ha kvar den för arbetsgivaren.

Var någonstans har vi rättigheten att själv välja hur vi vill klä oss? Har den på något outgrundligt sätt upphört att gälla så snart man har börjat på ett arbete? Jag kan förstå om man vill att det ska vara en enhetlig och snygg klädsel, speciellt om man som anställd möter många kunder personligen, men varför förbjuda kortbyxor på just män?

Här har vi en underlig, konservativ och förlegad syn, nämligen att kvinnor är "väna väsen" som ska visa upp sig, gärna med så lite kläder som möjligt, medan en man inte kan tas på allvar om han visar någon liten hudflik nedanför en välstärkt krage. Denna människosyn är förlegad i ett modernt demokratiskt land, och är ännu mer förlegad utifrån ett liberalt perspektiv. Jämställdhet innebär bland annat att samma klädkod (med mera) ska gälla för män och kvinnor. Vill en man ha kjol ska han få det. Samma mängd synlig hud ska gälla för båda könen. Det är ingen skillnad på manlig och kvinnlig hud.

Jag tror jag har raljerat över detta förut, på ganska många olika håll. Jag förstår fortfarande inte, och kommer aldrig förstå, att man "måste" ha en viss klädsel i vissa sammanhang. Jag minns fortfarande diskussionerna vi hade i kårstyrelsen på KTH när jag satt där. Den gången gällde det Nobelfesten.
Visst kan jag förstå poängen med frack och långklänning när man ska på den, men diskussionen i detta fall gällde håret som ordförande i SSCO hade. Folk klagade, nej var upprörda och krävde hennes avgång, för att hon skulle gå på Nobelfesten i sitt vanliga, färgade och kortklippta hår. Hon har för vana att färga håret i färger som rött, grönt, blått eller rosa. Var är problemet, så länge hon har en snygg frisyr, har för tillfället anpassade kläder och beter sig som förväntas? Ska vi kräva att man inte har en viss frisyr, hårfärg, fel sorts glasögon eller liknande bara för att man råkar ha ett visst jobb?

För att återgå till artikeln i SvD så blir jag nästan ännu mer mörkrädd när jag läser kommentarerna från vissa människor.

Utmärkt
Inlagd av: AAA, 13/6 16:57
Shorts (och även sandaler) har man på stranden eller i sin trädgård, inte när man går på stan eller jobbar.

Vad sa du, sa du? Man får inte ha shorts på sig ens när man går på stan? Tydligen, för fler håller med:

Aldrig
Inlagd av: Erik, 13/6 15:34
Inte OK med shorts innanför tullarna

Stackars den som bor innanför tullarna då...

Vad sägs om följande, är det inte sexistiskt så det förslår? Någon som vågar sätta emot om jag slår vad om att inlägget är skrivet av en heterosexuell man i medelåldern eller strax därunder?

Nix
Inlagd av: MadDog, 13/6 15:38
Jag vill inte se en massa håriga karlben på jobbet. Motbjudande!!! Kvinnor i shorts eller kjol är ok.

Är det ok om karlarnas ben är rakade, månne? Eller skriker samma människa "BÖG!!!" så högt det bara går och börjar puckla på människan i fråga? Jag tror sannolikheten är ganska stor.

Nu har jag raljerat tillräckligt kanske. Min poäng kvarstår dock; i ett modernt samhälle kan man inte ha förlegade traditioner för vilken sorts kläder som är acceptabla. Givetvis ska man slippa exempelvis oönskad nakenhet på platser där den inte passar sig, men ett par nakna ben eller för den delen en kortärmad skjorta är inte nakenhet. Inte heller är en uppknäppt knapp i skjortan nakenhet.

Det är dags att äntligen gå in i 2000-talet och slänga bort slipstvång, krav på långbyxor och andra klädkoder som inte längre har en plats i vårt moderna samhälle. Människor har rätt att själva bestämma hur de ska vara klädda, det enda kravet vi kan ställa är att man håller sig hel och ren.

Soliga sommarsiffror för Folkpartiet

Tillbaka från min minisemester på Gotland (någon som saknat mina blogginlägg förutom Adam?) och har jobbat rätt hårt ett par dagar. Idag har jag i alla fall haft lite tid över för att blogga. Det blir inget avancerat just nu, jag har inte blivit upprörd över mycket de senaste dagarna faktiskt.

Däremot kunde jag alldeles nyss läsa de glädjande nyheterna att Folkpartiet har gått upp i Demoskops senaste opinionsmätning. Det är också den enda statistiskt säkerställda förändringen.

Folkpartiet (kanske tack vare det aviserade partiledarbytet?) går från 4,2% till 7,2%, en uppgång med 3,0 procentenheter.

Förhoppningsvis beror det på att väljarna tror att partiledarbytet ska innebära en återgång till äkta liberala ideal istället för utspels- och kravpolitik som varit partiets melodi de senaste åren. Vi måste ligga i om vi ska återta positionen som det naturliga liberala valet i svensk politik; När LUF-medlemmar helt ärligt ser Centerpartiet som det naturliga valet när det är dags att ta klivet upp i den "riktiga" politiken så är det något som är allvarligt fel med partiets politik.

Argumentet att det skulle vara LUF det är fel på håller inte, då det argument LUF-medlemmarna använder är att Folkpartiet har tappat liberalismen och för en populistisk, konservativ och integritetskränkande politik.

Hur som, nu är det sommar och positiva siffror, så nu ska vi se framåt och hoppas på det bästa. Vi i LUF har ju en viktig funktion nu också, nämligen att se till att Jan Björklund genomför den förändring av Folkpartiets politik som vi behöver.

Tänkte i sammanhanget ta ett passande citat jag hittade i SvD imorse

Jan björklund måste få ett glasklart uppdrag:
vinn det jävla valet.

Niklas Frykman, folkpartiets gruppledare i Eskilstuna, kräver på sin blogg att fp "fäster blicken på väljarna istället för naveln" inför nästa riksdagsval.

Jag hoppas förstås att Niklas menar att vi ska återgå till liberala värderingar och driva en långsiktig, konsekvent liberal politik.
Risken med uttalandet är givetvis att andemeningen blir mer populism, mer kortsiktiga politiska på poäng på utspelspolitik och mer avsteg från liberalismen. De gånger jag sett Niklas namn i någon slags debattsammanhang har det dock inte varit fallet, så jag hoppas han är på samma sida som oss förnyare (vi som förut måste ha varit mer traditionalister, antar jag...).

Nåja.
Med detta blogginlägg är jag tillbaka i bloggosfären!

(källa för Demoskop-undersökningen är en artikel på DN.se)

Det HBT-fientliga österlandet slår till igen

Så har det hänt igen. En till gayparad i östeuropa slutar med blodsutgjutelse. Den här gången är det Moskva som får skämmas inför världssamfundet. Tidigare har bland annat Polen, Moldavien, Lettland och Estland utmärkt sig som gayfientliga länder i östra Europa.

Jag förstår inte denna extrema fientlighet mot HBT-personer i dessa länder. Det är inte länder som har en tradition av att vara extra religiösa och värdekonservativa, de har snrare en historia som kommunistiska länder där religionen tryckts ned av pragmatiska makthavare som inte velat ha en stark rörelse vid sidan av det kommunistiska partiet.

Problemet är dock där och kräver åtgärd. Ryssland och Moldavien är lite svårare att komma åt givetvis, då de inte är med i gemenskapen som EU innebär, men Polen, Lettland och Estland ingår i vår gemenskap. Därför borde vi också kunna använda oss av EU för att trycka på för mänskliga rättigheter. Att neka en gayparad tillstånd på grund av att man personligen tycker att homosexuella är "ett djävulskt påfund" (som borgmästaren i Moskva uttryckte det) är oacceptabelt i ett demokratiskt land som skrivit på FN:s konvention om mänskliga rättigheter (och för den delen Europakonventionen). Att kalla sig demokratiskt land utan att acceptera de mänskliga rättigheterna anser jag inte heller vara möjligt, det är en självmotsägelse.

Hur ska vi då kunna hjälpa våra systrar och bröder (eller vilka könsepitet man nu känner för att använda) i östra Europa? Jag har undrat det förut och jag undrar det fortfarande. Att EU tagit ställning för HBT-rättigheter och kritiserat Polen för deras orimliga försök till diskriminerande lagförslag är ett första steg. Vi måste dock gå längre. EU måste lägga fram ett dokument där det klart och tydligt framgår vilka fri- och rättigheter man garanteras som medborgare i ett EU-land och där det också tydligt framgår vilka sanktioner som kan sättas in om ett land förvägrar sina medborgare dessa.

Tyvärr löser det ju inte problemet i Ryssland idag. Här måste EU agera dels genom FN och dels genom att i sina bilaterala politiska och ekonomiska relationer utöva påtryckningar för att Ryssland ska acceptera de mänskliga rättigheterna. Det är svårt att förmå ett stort, egoistiskt och verklighetsfrånvänt land som Ryssland att genomföra sådana reformer, men det är inte en anledning till att inte ens försöka eller för den delen fortsätta att oförtrutligt ställa krav. Förändring kommer inte av sig själv, någon måste vilja få till en förändring och någon måste arbeta för att den ska komma till stånd.

Min uppmaning till alla politiker, både i Sverige och i Bryssel, är att ta upp kampen för mänskliga rättigheter, och då specifikt HBT-rättigheter, i Östeuropa. Vi i Europa måste stå enade om vi ska kunne få till en förändring.

Äntligen studentrabatt på SL

Idag kom äntligen det för alla Stockholms studenter glädjande beskedet; SL inför studentrabatt till hösten. Precis som väntat var inte rabatten allt vi hade hoppats på, då den enda rabatten är på terminskort och inte på vanliga månadskort, men det är en utveckling i rätt riktning. Alliansen har infriat ännu ett av sina vallöften i landstinget.

Det som är värt att notera är att socialdemokraterna fortfarande är delvis motståndare till rabatten:

Under vår mandatperiod föredrog vi ett rättvisare system för alla med
enhetstaxa. Men det är klart att det här är glädjande för studenterna.

Lars Dahlberg (s), landstingsråd och 2:e vice ordförande i SL:s
styrelse

Den invändning som Socialdemokraterna använde under föregående mandatperiod, när vi från Stockholms studentkårer uppvaktade landstingets politiker för att redan då få studentrabatt på månadskort och liknande, var att rabatten skulle vara orättvis. Hur man motiverar att det är mer rättvist att göra det billigare för alla att åka enstaka resor inom länet än att göra det billigare för studenter som åker varje dag och är beroende av månadskort, det förtäljer inte historien i Lars tappning.

Enligt dåvarande trafiklandstingsrådet Anna Kettner skulle en studentrabatt vara orättvis mot andra grupper i samhället med låga inkomster, exempelvis arbetslösa eller ensamstående mammor. Därför skulle man heller inte införa rabatten även om den skulle minska orättvisorna för i alla fall några människor. Varför man inte använde samma argument för att avskaffa pensionärsrabatten vet jag inte.

Oavsett är det ett glädjande besked så mitt (troligtvis) sista år på högskolan kommer jag få totalt 2 000 kr mer kvar i plånboken enligt SvD:s uträkningar. Synd bara att rabatten inte kom tidigare, men det är tydligen så att (s) inte är villiga att lägga pengar på alla grupper som har det dåligt ekonomiskt i samhället. Det krävdes en alliansmajoritet för att våga förbättra för ekonomiskt utsatta grupper.

Nog för att jag tycker att Moderaterna ibland går lite väl långt när de kallar sig Sveriges nya arbetarparti, men sådana här händelser får mig faktiskt att undra om de inte har rätt.