07 november, 2006

Hata, hata, hata. Hata. Och hata. Ännu mer.

Jag hatar mitt liv. Jag hatar gayvärlden. Jag hatar falska killar. Jag hatar mig själv för min godtrogenhet. Jag hatar allt som jag någonsin varit med om och haft att göra med. Jag hatar världen. Jag hatar det faktum att jag fortfarande tvingas genomleva den skit som andra kallar liv.

När får det ett slut? När ändras förutsättningarna? När kommer jag att antingen få det enda jag drömmer om, eller få slippa ifrån skiten? Snälla, berätta. För jag orkar inte hoppas så mycket längre till.

03 november, 2006

Darling, it's cold outside

Ibland är det konstigt att ingen i Sveriges huvudstad verkar förstå att det blir kallt varje år. Se bara på vad som hände denna gång, när snön kom första november. Pendeltågen var försenade och vartannat var inställt. Bussarna i hela staden och halva länet var helt inställda. Tvärbanan blev utan ström halva sträckan. Till och med tunnelbanan blev kraftigt försenad, vad tunnlar under jord nu har med snö ovan jord att göra. Att pendeltågen gick som de gjorde berodde tydligen på att all strömförsörjning till uppvärmningen av Banverkets växlar vid centralen dog.

Hallå?
Är det någon som kan förklara för mig vad det är som gör att ingen verkar kunna förbereda sig för att det kommer snö? Varför kan man inte titta på väderleksrapporten och förbereda? Varför kan inte Banverket bygga växlar som klarar kyla redan från början? Inte ens när strömförsörjningen funkar kan ju växlarna klara för kalla temperaturer - temperaturer som inträffat varje vinter de senaste fem åren minst.

Nej det är dags för de ansvariga att ta lite ansvar. Spendera lite pengar i investeringar för att förhindra akuta kostnader när det blir kris. Som det säkert kommer hinna bli flera gånger till i år innan allt har hunnit åtgärdas.

31 oktober, 2006

Lång dags färd mot natt

Idag har varit en av de längsta dagarna på länge... Började 08.15 med en meningslös föreläsning. 23.10 åkte jag äntligen hemåt. Nu håller jag på att falla ihop av trötthet. Helt tokigt... Men har fått en massa saker gjorda förstås. Plus att jag har tagit över 200 foton idag, i och för sig mestadels på skådisarna i Kårspexet, men ändå. Några "fria" bilder blev det tidigare på dagen också.

Hade tänkt att kommentera lite aktuella händelser idag, men det får vänta till en dag när jag inte håller på att svimma av utmattning.

Kolla in min bilddagbok så länge på perzec.bilddagboken.se.

29 oktober, 2006

Jösses Amalia, vad tiden går...

Jag har precis upptäckt att jag typ inte skrivit på år och dagar här, kanske borde ordna upp det... Så från nu ska jag bli bättre på att skriva, oavsett om jag har något vettigt att säga eller inte.
Har haft massor med uppslag om bloggar som aldrig blivit av faktiskt. Klanka ner på Israels tok-knasiga krig mot Libanon, klanka ner på att tillståndsenheten i Stockholm vill förbjuda bar överkropp på Patricia om de ska få behålla sitt serveringstillstånd, och om LO:s lögner i valrörelsen plus det faktum att ett fackförbund går ut och så pass aktivt stödjer ett parti. Men det blev inget av med dem. Och senaste tiden har det varit fullt upp så jag har inte ens hunnit med att kommentera valresultatet, den så kallade spionskandalen, eller någonting annat som har hänt. Men förhoppningsvis blir det lite förändring nu! Nu ska jag inte vara tyst längre, världen ska få höra vad jag tycker! Inte längre skall vi stillatigande sitta och se på när...! Vänta lite... När har jag någonsin varit tyst? Nej just ja... Förlåt. Det var bara bloggen som varit tyst.

Men nu kommer den vakna igen! Välkommen tillbaka! Tack!

08 maj, 2006

Capite l'Italia?

Inte? Nej, inte jag heller. Och om du kan italienska så menar jag precis vad jag skriver i rubriken och inget annat.

Italien gick till val och resultatet blev en rysare. Marginalen av röster som vänsterkoalitionen vann med var ungefär lika många som det bor i min gamla hemkommun, och det är inte många. Efter att omräkningen stoppats av Italiens högsta domstol kunde Prodi och hans allians bekräftas som segrare.

Innan vi går in på vad jag egentligen tänkt skriva om, måste vi här reflektera lite kring detta och kring mediernas bevakning av det hela. Känner någon igen situationen? Knappa marginaler och en domstol som avgör vem som vinner valet? Ja, just det. George W. Bush och rösterna i Florida, där hans bror är guvernör. Då reagerade medierna i Europa och stora delar av världen, inklusive några medier i USA, med stark kritik och anklagelser om valfusk. Inte så att jag inte stödjer den kritiken, tvärtom är jag övertygad om att George W. Bush inte skulle vunnit om man haft ett bättre sätt att markera sin röst på samt om USA:s högsta domstol tillåtit röstgranskning. Men var är kritiken nu?

Ta mig inte fel, jag tycker det är riktigt bra att Berlusconi nu får lämna makten. Han har inte varit bra för varken Italien eller Europa och har också varit ett hot mot demokrati i min mening. En människa som har makt över större delen av medierna i ett land bör inte kunna använda den makten på det sätt som Berlusconi har gjort. Det är farligt när en människa kan diktera agendan och dessutom välja att bara den egna sidan får komma till tals på rätt villkor. Men nu finns det faktiskt kritik mot valet som förvisso har förklarats av en domstol som ovidkommande, men det är fortfarande ett problem. Medierna i väst har varit av åsikten att både Bush och Berlusconi var olämpliga regeringschefer. När Bush vann vaknade medierna till liv med sin kritik, men när Berlusconi förlorade på ett liknande sätt ville man inte kritisera och granska valet. Ska alltså sympatierna få styra kritiken? Förvisso är det sant att medierna alltid kommer vara färgade av sina sympatier och så länge man går ut med dem klart och tydligt måste det anses vara ok. I just detta fall tycker jag ändå att en mer neutral hållning eller i alla fall självkritisk hållning hade varit på sin plats. Det borde rapporterats om att en domstol faktiskt återigen fällde avgörandet i ett större lands val.

Nåja, tillbaka till mitt egentliga ämne, nämligen det italienska politiska systemet. Har någon funderat på hur det egentligen fungerar? Nu har jag bara tagit del av svenska mediers rapportering och kan ha fått lite detaljer om bakfoten, men just därför tänker jag bara ta upp övergripande strukturer som jag anser mig vara på det klara med.

Det första är tvåkammarsystemet. Vi har en depurtadekammare och en senat. Vilka som har rösträtt till respektive kammare är olika, det är lägre rösträttsålder till depurtadekammaren än till senaten. Senaten har också ett antal senatorer som sitter på livstid. I depurtadekammaren får den vinnande alliansen en garanterad övervägande majoritet bara de vinner. I senaten är valet exakt proportionellt.

Därefter krävs det att i princip alla lagar ska godkännas av båda kamrarna.

Vilken intressant situation som kan uppstå genom detta system! Tänk er själva om de yngre väljarna röstar annorlunda än de äldre, eller om livstidssenatorerna stödjer den förlorande alliansen. Det är upplagt för att majoriteten i de båda kamrarna ska kunna vara olika och på så sätt omöjliggöra att några som helst politiska beslut fattas då de enbart kommer godkännas i ena kammaren och förkastas i andra. Risken är uppenbar. Turligt nog för landets del har man lyckats undgå detta i årets val. Men risken är alltid överhängande, speciellt när landet är så splittrat som det nu visat sig vara. Hur har man tänkt sig att detta ska fungera i längden?

Ytterligare en intressant detalj är presidentvalet. Det är i Italien inte folket utan parlamentet som väljer president. Presidenten måste också väljas med kvalificerad majoritet vilket innebär att det måste vara en person som både majoritet och opposition kan ställ sig bakom. Här har vi en bra idé, givetvis. Men är det inte folket som ska stå bakom personen egentligen? Och vad gör man om oppositionen bestämmer sig för att blockera alla kandidater från majoriteten och vice versa, enbart på grund av att relationerna mellan blocken är blockerade i övrigt? Det är överhängande risk för detta nu med tanke på vissa av Berlusconis uttalanden. Dessutom kan ingen ny regering tillsättas förrän en president har valts. Är det någon som ser problemet i att Berlusconi, som sitter kvar tills Prodi fått uppdraget från den nya presidenten att bilda ny regering, också fäller avgörandet om vem som ska väljas till president och när?

Ytterligare en detalj är att Italien verkar leva efter devisen Ålder är Allt. Nuvarande presidenten är 86 år. Den föreslagna kandidaten är 80. De flesta senatorerna och parlamentsledamöterna som syns i media är minst 70 och många ligger mellan 80 och 90. Läste ett uttalande från en senator nyligen, livstidssenator men ändå, som är 96 bast. Nobelpristagare förvisso, men fortfarande snart 100 år gammal. Var tog ungdomarna vägen? I Sverige klagar vi på att det bara är medelålders riksdagsledamöter med några få undantag, men vi är ändå relativt lyckligt lottade.

Återigen kanske det är på sin plats att påpeka att jag tycker det är ett problem att ungdomar inte är representerade i riksdagen i den utsträckning de borde. Men för perspektivets skull är det intressant att vi inte på långa vägar ligger lika illa till som Italien. Hur många riksdagsledamöter över 65 har vi över huvud taget? Kanske beror på det generösa pensionssystemet som riksdagsledamöter åtnjuter, men i alla fall.

I vilket fall återkommer jag till min rubrik: Capite l'Italia? Jag kan verkligen inte förstå mig på det landet. Det politiska systemet verkar verkligen inte vara gjort för att folket ska komma till tals. Och det kanske syns på ekonomin och samhället i stort. På många plan handlar inte politiken om folkets bästa utan den styrande elitens bästa, i varje fall vid en första anblick. Och allt mer har detk ommit att handla om Berlusconis bästa. Ett land där en regeringschef kan åstadkomma ändringar i grundlagar för att kunna stärka sin egen makt är ett land som slagit in på en farlig väg. Jag hoppas att Prodis allians kan rädda Italien från en framtida diktatur genom att dra tillbaka en del ändringar av grundlagen och införa ett starkare skydd för demokratin. Vad gäller generationsfrågan är det nog för mycket att hoppas på att de ska kunna åstadkomma någon förändring på kort sikt. Och viljan verkar inte heller vara stor att faktiskt närma sig folket, även om den säkerligen är större i den nya majoriteten än den gamla.

Italien verkar vara ett land som verkligen försöker se till att det politiska systemet blir handlingsförlamat, att representationen i parlamentet inte är representativ för befolkningen, att makten inte ska fördelas efter valresultat utan efter ett system där det är lite halvt godtyckligt vem som styr, och ett land som på många sätt är mer delat än Tyskland under kalla kriget.

Capite l'Italia? För jag gör det då inte.

30 april, 2006

Etableringsfrihet eller fri monopoletablering?

The things we do in the name of Liberalism...

Idag görs alldeles för många saker i liberalismens namn utan att liberalismen ger sitt stöd till det. På samma sätt som religion missbrukats av makthavare i alla tider för att motivera det som de för tillfället anser vara rätt, på samma sätt används liberalismen i modern tid av människor på högerkanten för att motivera åsikter eller åtgärder som bara med extremt, ursäkta uttrycket, liberala tolkningar kan finna stöd i liberalismen.

I denna utläggning tänkte jag diskutera den mycket omhuldade etableringsfrihet som råder inom svensk media, och synen på den som uttrycks i flertalet media med hänvisning till Liberalismen.

Etableringsfriheten är en i Sverige grundlagsstadgad frihet som betyder att vem som helst ska ha rätt att etablera en tidning. I förlängningen betyder detta också att man får etablera sig inom vilket medium som helst, med restriktionen som att det exempelvis finns begränsat med frekvensutrymme för vissa medier. Detta ingår i tryckfrihetsförordningen i grundlagen. Sveriges grundlag vilar väldigt mycket på liberalismens idéer och det är självklart att tryckfrihet och etableringsfrihet ska värnas. Men hur görs detta idag egentligen?

Etableringsfriheten har varit debatterad de senaste åren, om man får tro medierna själva. I själva verket handlar det inte om att debattera etableringsfriheten utan att försöka definiera vad som menas med den. Det som brukar debatteras är nämligen att införa begränsningar för att förhindra mediekoncentration. Det skulle i så fall på sätt och vis kunna ses som en inskränkning i etableringsfriheten, genom att man hindrar stora företag att köpa ut sina mindre fristående konkurrenter. Det är också detta anslag tidningar som DN brukar ha när de på ledarsidan slår ner på dessa förslag nästan innan de hunnit framföras. Man hävdar att de liberala rättigheterna måste försvaras till varje pris.

Men hur liberalt är det egentligen? Vad är egentligen andemeningen med etableringsfriheten och hur värnas den bäst?

Min ansats är att man i liberalismens namn måste införa begränsningar för att förhindra allt för stor mediekoncentration. Just etableringsfriheten är viktig, men försvarar man den bäst genom att låta stora mediekoncerner etablera sig ännu mer och ta ännu fler marknadsandelar? Nej, det anser jag inte. Vem kan etablera sig på en marknad där det råder monopol eller oligopol? Om det finns ett par stora aktörer som plockar åt sig alla annonspengar genom diverse paketpriser, hur ska en liten aktör som är helt fristående från de stora drakarna kunna slå sig in på marknaden? Helt plötsligt har man, genom att hävda att etableringsfriheten måste värnas och därför tillåta skapandet av oligopol eller monopol, med marknadskrafternas hjälp satt sagda etableringsfrihet ur spel. Ingen som inte redan är sjukt rik och har möjlighet att satsa rent fantastiska pengasummor ur egen ficka under uppbyggnadsfasen kommer kunna slå sig in på marknaden. Det kommer, om marknaden går över till ett oligopol av ett fåtal giganter, bli omöjligt för en nyetablerad tidning att få tillräckligt med annonsörer förrän verksamheten växt sig rejält stor. Under tiden kommer man behöva riskkapital för att kunna betala räkningarna. Och helt ärligt, hur sannolikt är det att man har tillgång till detta riskkapital?

Det finns ytterligare en dimension till det hela. Genom ägarkoncentration och genom att ett fåtal bolag köper upp alla medier får man en mycket mer ensidig bild av världen. Ett talande exempel är USA där stora koncerner köper upp medier som sedan allt mer enbart försvarar politik som främjar storföretag och sällan den politik som främjar arbetsrätt, småföretagande eller liknande. Här i Sverige har vi långt kvar till en sådan situation, men det är tänkvärt. Vill vi verkligen, genom ägarkoncentration, inskränka möjligheterna för alla åsikter att komma till tals? Då har vi helt plötsligt genom marknadskrafterna inte bara satt etableringsfriheten ur spel, utan också yttrandefriheten och i viss mån tryckfriheten. Men i stället för att censuren är statlig ligger censuren hos de stora företagen. Även om traditionen är att ägarna inte lägger sig i tidningarnas verksamhet speciellt mycket i Sverige, så finns det ju ingen garanti för att så kommer fortsätta vara fallet. Det är också så, att ägarna inte alltid kan hålla sig borta, om så bara genom det outtalade hotet att en illojal redaktionschef som går för långt i kritiken mot ägaren kommer att ersättas.

Vissa hävdar alltså att man i liberalismens namn och för att värna etableringsfriheten måste tillåta större mediekoncentration, oftast är det också de stora mediekoncernernas egna tidningar som på ledarsida uttrycker denna åsikt. Jag vill hävda motsatsen, att man just i liberalismens riktiga namn, och för etableringsfrihetens skull, måste inskränka möjligheterna till ägarkoncentration bland medierna. Det handlar om att alla ska kunna komma till tals, alla ska ha möjligheten att etablera sig inom mediesfären och alla ska ha rätt att ta del av nyanserade åsikter om de så vill.

Det är ingen självklarhet att ägarkoncentration och större rikedomar för ett fåtal är bra för samhället som helhet. Det är snarare tvärt om så att samhället mår sämre av att stora rikedomar låses upp hos ett fåtal, en elit. Därmed inte sagt att man inte ska ha rätt att tjäna pengar och också tjäna på att tjäna mer. Men liberalismen handlar om individens rättigheter, friheter och skyldigheter. I liberalismen ingår också att man ska ha så stora friheter och rättigheter som det bara går, med förutsättning att de inte inskränker en annan individs rättigheter. Frihet under ansvar är en känd paroll. Kan du då hävda att du som mediekonglomerat ska ha rätt att äga ännu mer, bara för att det är din individuella rätt, trots att det inskränker andra individers möjlighet att etablera sig och komma till tals? Inte i min mening.

Nej, fram för inskränkningar för ett fåtal för att se till att de inte trampar på majoritetens rättigheter som individer.

18 januari, 2006

Kommunikation och medborgarinflytande

Trodde du att politiker faktiskt lyssnar ibland? Finns det gräsrötter som faktiskt kan göra någon slags skillnad? Tja, svaret på frågorna är säkerligen "ja", men ibland kan man luras att tro att man har påverkat politikerna när man i själva verket blivit grundlurad. Hur går det till? Kommunikation förstås. Att planera kommunikation, ta hjälp av rätt människor och experter och redan i förväg bestämma vad målet och resultatet ska bli kan göra mycket för att lura människor att ett redan fattat beslut faktiskt är gräsrötternas idé alternativt lura dem att de har fått påverka beslutet något. Se följande exempel:

"The municipal council in Xbury has decided to rebuild a central area in town. The plans are drawn up and the project can begin. It occurs to the council members that oposition to the proposed project might emerge after it is actually launched. They decide to (a) arrange an open discussion at Town Hall, and (b) initiate a competition for suggestions allowing all residents to propose their vision for the area in question.
During the Town Hall meeting, experts brought in by the council tell the public how many resources have been invested already in the project and point out the advantages of the existing plan. Criticism from the floor is unorganized; the experts subtly communicate, both verbally and non-verbally, that what they're hearing from the crowd is amateurish and not very feasible. In the closing remark by a council member, however, the public is thanked for its 'genuine interest,' and the council's appreciation is 'deeply expressed.' As for the competition, most of the suggestions are characterized as 'creative, but unrealistic.' Some ideas that do not affect the form of the council's original plan are incorporated into it with a good deal of publicity.
The local media characterize the process as a good example of civic participation and governmental responsiveness."
Sven Windahl and Benno Signitzer with Jean T. Olson: Using Communication Theory, An Introduction to Planned Communication. Sage Publications, London, 2005


Visst kan man luras relativt enkelt av en bra kommunikation från politikernas sida, eller kanske än mer från deras PR-folk?

Nu är frågan hur mycket det här egentligen sker i den dagliga politiken i Sverige. Lurar politikerna oss, eller får vi verkligen påverka? Eller är det till och med så att politikerna sällan eller aldrig försöker lura oss ens utan bara stoppar ner beslut i halsen på oss?

Jag tror det sistnämnda inte är sant i de flesta fall faktiskt, i alla fall inte när "smarta" politiker är inblandade. Visst kommer vissa beslut och körs ner i halsen på oss då och då, men oftast gör politiker en insats för att i alla fall ge sken av att beslut fattas för att det finns en majoritet eller att gräsrötterna faktiskt får påverka det beslut som ska tas. Ibland finns det nog också sanning bakom påståendet att ett beslut kommit från gräsrötterna eller har fått påverkas av gräsrötterna.

Det farligaste är dock när man ger sken av att man tagit intryck av gräsrötterna när man egentligen bara lurat dem.

Gräsrötter har en förmåga att inte genomskåda ett beslut som ger intryck av att ha tagit gräsrötterna i beaktande. Man luras gärna av att media och politiker påstår att ett beslut är fattat efter att människor som berörs av det får påverka. Att bli lurad på detta sätt är väldigt trevligt, man blir gladare om man tror att man faktiskt gör en skillnad. Men försök att se bortom detta, titta på vad beslutet som först föreslogs handlar om och hur det slutligen, efter påverkan från gräsrötterna, blev. Är det verkligen så stor skillnad? Var alla förslag som förkastades verkligen orealistiska, eller betydde de bara att det beslut politikerna ville ha inte skulle bli av på det sätt som man önskade? Försök att genomskåda politikernas och PR-människornas språk och påståenden, genomskåda experterna som är "inhyrda" av politikerna eller i vissa fall PR-folket.

Gräsrötterna är viktiga, och politiker vet detta. Frågan är om de förstår att om man lurar dem på samma sätt alltför länge kommer de till slut genomskåda processen och börja kräva mer. Kanske protestera mot systemet eller kanske bara mot de etablerade politikerna.

Gräsrötter: Börja genomskåda politikerna och ställ högre krav på inflytande och gehör.
Politiker: Börja att verkligen lyssna på gräsrötterna och samarbeta med dem innan ni tappar deras förtroende.

Att luras är inte en hållbar utveckling.

22 december, 2005

Hur lätt är det att studera på högskolan egentligen?

Läste precis Zanyar Adamis kolumn i SvD (21 december 2005) och blir konfunderad. Nu har Zanyar förvisso studerat till högskoleingenjör, att döma av hans endast tre år på högskolan, vilket gör att vi inte har exakt samma erfarenheter, men att studier på KTH skulle vara så lätta är inget jag som civilingenjörsstuderande känner igen.

Jag är nu inne på mitt tredje år på civilingenjörsprogrammet i Medieteknik på KTH, men har valt att dra ner på tempot till ca 75% för att ha tid att studera parallellt på Stockholms Universitet, institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Där studerar jag nu på heltid medie- och kommunikationsvetenskap. Att jag hinner studera heltid där parallellt med ungefär 75% på KTH säger en hel del om de olika utbildningarnas arbetsbelastning, något som gång efter annan redovisas i undersökningar. Medicin, teknik och i viss mån ekonomi och juridik är de utbildningar som har generellt sätt högst arbetsbelastning per poäng, för många så hög att man finner det omöjligt att plugga heltid och ha ett extrajobb vid sidan, om man fortfarande över huvud taget vill ha tid för ett privatliv. Vad gäller humaniora och samhällsvetenskap ligger arbetsbelastningen på ungefär en tredjedel av den som gäller för exempelvis civilingenjörsutbildningar på KTH (något jag nu har egen erfarenhet av och kan intyga).

Zanyar har rätt på många sätt i sin artikel. Många högskole- och universitetsstudier har en väldigt lätt arbetsbelastning, men att han skulle ha fått detta intryck från KTH är inget jag känner igen. Första årskursen på civilingenjörsprogrammet i medieteknik är man schemalagd i princip 8-17 varje dag, och därutöver ska man hinna plugga till tentor, göra inlämningsuppgifter med mera. På JMK (före detta journalisthögskolan) har man två-tre tillfällen i veckan med föreläsningar eller seminarie, därutöver ligger inte belastningen i litteratur och plugg högre än den som råder på KTH, snarare tvärt om.

Om man ska förändra systemet, vilket jag tycker till viss del är befogat, ska man börja med de utbildningar som är i särklass och därefter arbeta sig uppåt. För att ta några exempel just från Stockholm kommer troligtvis KTH, Karolinska Institutet och Handelshögskolan vara de utbildningar som sist får sig en översyn (möjligen med några undantag, både KI och KTH har ju ett antal olika utbildningar). Däremot ligger humanistisk, filosofisk och samhällsvetenskaplig fakultet på Stockholms Universitet rätt pyrt till om en sådan översyn genomförs. Civilingenjörsutbildningarna, däribland i medieteknik, kommer ligga ganska långt ner på listan.

Mina erfarenheter av högskoleingenjörsutbildningen i medieteknik är att arbetsbelastningen inte är lika hög som för civilingenjörerna, men jag har begränsad erfarenhet. Fram till hösten 2003 fanns utbildningen på KTH Syd, campus Haninge, och vi hade väldigt lite kontakt. Nu finns den på Valhallavägen och de som studerar sorterar under Sektionen för Medieteknik. Mitt intryck är inte att det skulle vara en stor skillnad, men det är olika innehåll mellan de olika utbildningarna, speciellt kravet på teoretiskt djup i kurserna.

Vi arbetar i sektionen kontinuerligt med att säkerställa utbildningskvalitet och arbetar aktivt med KTH för att åtgärda de brister som finns i båda programmen. Ibland har vi olika åsikt, ibland får vi direkt gehör för vår kritik. Möjligen har utbildningen blivit bättre nu än när Zanyar gick den själv, betänk att medieteknik på KTH har funnits sedan 1999 endast. Unga program har barnsjukdomar.

Jag är mycket intresserad av en öppen debatt om högskolorna, men i första hand skulle jag vilja se att de utbildningar som finns får en likvärdig arbetsbelastning per poäng. I dagsläget skulle det innebära att man som civilingenjör, för att få poäng efter prestation enligt Stockholms Universitets system, skulle gå ut med en civilingenjörsexamen på drygt 500 poäng. Och vi har svårt att få gehör för att göra utbildningen till 200 i stället för dagens 180.

Alltså; gärna debatt, men en debatt som inte får för sig att KTH är det slappaste stället i högskolesverige, för detta är absolut inte fallet.

20 december, 2005

Den digitala revolutionen mot det demokratiska samhället

Precis som så många trodde tog EU-parlamentet ett beslut den 14 december att det från och med nu ska lagras digitala fotspår för all trafik som sker över datornät, mobilnät med mera. Dessutom är det de privata företagen som ska stå för denna lagring. Syftet är att polisen ska kunna begra ut materialet vid misstanke om brott. I bräschen för denna utveckling går Sverige med vår justitieminister Thomas Bodström i spetsen.

Lagringen av trafikuppgifter som alla lämnar efter sig är problematisk. Syftet må vara ädelt, även om det luktar kontrollbehov någonstans i skuggorna. Vad som är värre är att alla liknande initativ löper extremt stor risk att missbrukas. Denna möjlighet till missbruk har inte tagits upp i tillräckligt stor grad i detta beslut. Det finns redan i beslutet ett stort aber; CIA kommer i princip utan problem kunna få ut känsliga uppgifter om vem som helst som de anser utgör en säkerhetsrisk mot USA. Förutom det kan åsiktsregistrering och uppsökande av journalistiska källor bli ett kort steg från de mer ädla brottsbekämpande ändamålen.
Är det så här vi vill ha det?

Processen för att fatta beslutet har också gått alldeles för snabbt. Tre månader tog det för parlamentet att fatta beslut. Normal tågordning brukar ge ett beslut en processtid på ca tre år. Remisser, utredningar och liknande har lagts åt sidan. Varför? Jo, helt enkelt för att flera länder, Sverige och Storbritannien bland andra, har drivit frågan hårt som ett led i kampen mot terrorismen, dels för att USA å sin sida stått i kulisserna och tryckt på flera länder. Att EU-länder idag rullar runt på rygg med benen i vädret och hoppas att USA ska klappa dem på magen är skrämmande. Att ta förhastade beslut, som dessutom om Bodström med flera får som de vill bara är första steget, är en utveckling jag inte vill se mer av.

Skiv- och filmbolagen var mycket lyckliga över beslutet. Nu hoppas de bara att det ska bli lättare att få ut information ur registren, även om fängelse inte finns med i straffskalan. Tanken från deras sida är att man direkt ska kunna begära ut information om internetanvändare som har en hög trafik, eftersom det enligt skivbolagslogik innebär att man måste bryta mot copyrightlagen för ingen kan ju ladda mycket av någon annan form av information. Och att kunna hacka ner på minsta fjortis som laddar ner en mp3-fil om året och döma denna till skadestånd får alla skivbolagsdirektörer att börja dregla och få något smått lyriskt i blicken. Tänk om alla var tvungna att betala fllpris för en skiva om de ville ha en låt, och var tvungna att betala de priser de stora bolag (ca 5) som bestämmer i den världen fastställer för sina produkter, utan möjlighet till konkurrens.

Ett samhälle där källskyddet kan överkommas genom att utnyttja någon aldrig så liten misstanke om brott, att åsikter och kontaktnät kan kartläggas utan att någon får veta, och att alla medborgares digitala fotavtryck ska lagras under långa tider för att eventuellt gå att använda vid någon misstanke om brott, kanske så litet som att ha laddat ner en mp3-fil, det är inte det samhälle jag vill ha. Jag vill inte ha ett samhälle där staten kan kontrollera vem den vill, hur den vill och när och var den vill. Ett fritt och demokratiskt samhälle förutsätter att man inte kontrollerar alla medborgare i varje ögonblick. Ett fritt och demokratiskt samhälle kräver frihet och möjlighet till anonymitet för att fungera.

20 september, 2005

Medier och demokrati I

Ibland blir man smått mörkrädd. Här sitter jag och pluggar inför min tenta i medie- och kommunikationsvetenskp imorgon. Just nu läser jag McChesney, "All makt åt medierna eller Ge folk vad folk vill ha?". Vissa av hans citat från framstående neoliberalister och medieprofiler är skrämmande. Till skillnad från exempelvis Michael Moore kan man också, eftersom detta är en vetenskaplig och som sådan publicerad skrift, anta att det inte är behäftat med oriktigheter.

Det som jag anser mest skrämmande är den inställning som Milton Friedman har. I skriften Kapitalism och frihet uttrycker han sina idéer kring demokrati:

"Eftersom demokratins innersta mening är att göra vinster så är varje regering som driver en marknadsfientlig politik antidemokratisk, oavsett hur starkt stöd den har av en upplyst allmänhet. Därför är det bäst att inskränka regeringens verksamhet till uppgiften att skydda privat egendom och se till att avtal hålls och att begränsa den politiska debatten till mindre viktiga frågor. De verkligt viktiga frågorna, till exempel hur tillgångarna produceras och distribueras och hur samhället organiseras, bör avgöras av marknadskrafterna."


Ovanstående citat är skrämmande. Som McChesney skriver så är principen den att en demokrati, i kapitalismens ögon, fungerar bäst när den inte tar upp några viktiga frågor och när folket inte går och röster. Vissa neoliberala teoretiker hävdar att ett utbrett politikerförakt och lågt valdeltagande visa på en väl fungerande demokrati, där marknadskrafterna bestämmer de viktiga frågorna och folket inte behöver eller ens får lägga sig i. Någonstans har alltså begreppet demokrati i neoliberalismen fått innebörden "marknadsstyre" i stället för "folkstyre" eller "de mångas styre". USA är ett klassiskt exempel på en utveckling åt detta håll, Chile beskrivs av McChesney som ett av de mest framgångsrika länderna i detta avseende.
(Värt att notera är att USA gick in och störtade den folkvalda regeringen i Chile 1973, med största sannolikhet för att den vägrade släppa in stora multinationella företag och inte tillät marknaden att diktera villkoren. 1973 hade Chile 95% valdeltagande och tonåringarna i landet var enligt amerikanska undersökningar de minst marginaliserade och mest engagerade i världen. 1990 var bilden en annan, 40% av befolkningen gick inte och röstade och för människor under 24 år var siffran ännu högre. Däremot var ungdomarna bland de mest kommersialiserade i världen.)

Innan jag går vidare med mina resonemang ska jag påpeka att jag naturligtvis är medveten om att McChesney har åsikter åt vänster, och att man måste läsa hans kritik utifrån detta perspektiv, men jag anser trots detta att han gör väldigt många viktiga och intressanta poänger som bör spridas till en större allmänhet.

När man betraktar marknadens, och i väldigt stor utsträckning medieföretagens, inflytande på politik ser man många intressanta och ibland skrämmande utvecklingar. Utvecklingen går mot större mediekonglomerat, och utvecklingen inom dessa stora företag är att journalistiken inte vågar skriva kritiska artiklar eller göra reportage om oegentligheter om dessa kan skada antingen ägarna av företaget eller dess annonsörer. Följden blir självklart att färre kritiska röster får plats i medierna. Marknaden får mer inflytande eftersom deras metoder inte granskas. En politiker som stödjer lagförslag som gynnar medierna slipper undan granskningar så länge han eller hon inte gör bort sig totalt, medan en som vill begränsa möjligheterna för större medieföretag att ytterligare dominera marknaden får finna sig i ytterst ofördelaktig publicitet.

När man läser om denna utveckling, som jag tycker är mycket mer långt gången i USA än i Europa och framför allt Sverige, vet jag inte vad jag ska tro. Det leder till skrämmande tankar om vad som kan komma om utvecklingen får fortsätta. Tänk själv;
Värderingar som att man som medborgare har rätt att påverka sin egen situation kommer inte tolereras om det innebär att (stor-)företagen kan förlora pengar.
Endast politiker som stödjer marknadsvänliga förslag kommer få komma till tals i debatten, alla andra kommer förlöjligas eller bli så hårt granskade av medierna att de förlorar all trovärdighet.
Medborgare som försöker åstadkomma en ändring kommer effektivt censureras av medierna och alltså inte kunna nå ut med sitt budskap.
Och framför allt: Inga viktiga frågor kommer att beslutas av politiska, folkvalda församlingar, allt kommer att, i det tysta, styras om till olika samrådsgrupper där företagsledarna sitter.

Om denna utveckling får stå på sig och sprider sig till resten av världen kommer det nog, i mina ögon, leda till att vi till slut får den "demokrati" som Friedman nämner, där man lämnar viktiga frågor till styrelserummen eller ännu hellre till de exklusiva klubbar där storföretagens ägare och chefer möts, och befolkningen kan få ägna sig åt de oviktiga frågorna som vem som ska få sin företagssymbol placerad i den nya parken.
Varför ska man bry sig om politik, när man kan titta på Looney Tunes på sin Sony-TV och dricka kaffe ur sin Disney-mugg i stället?

14 juli, 2005

Ack Värmeland du sköna...

Semester. Har varit helt bortkopplad i snart två veckor. Hur skönt som helst, som du, käre läsare, säkert kan förstå.

Just nu befinner jag mig i det sköna Värmelandet och kopplar av hos en kompis. Har varit här sedan tisdag och kan stanna lite hur jag känner för det, ingen av oss har några tider att passa. Underbart. Tyvärr är vi lite för lite utomhus och njuter av solen och värmen just nu, men vi tar långa promenader på kvällarna i alla fall, när solen färgar trädtopparna gyllengula och den sköna svalkan har inträtt. Frågan är bara varför han nödvändigtvis ska ha så hemskt långa ben, blir svettig av att hålla jämn takt, trots svalkan.

De senaste veckorna har spenderats med att åstadkomma ett nytt namn till ryggtavlan på min B-frack. Måste verkligen komma igång med arbetet att sy på märken på den, samt skaffa ett par byxor till den. Jag ska ha klart det till mottagningen, och nu är det bara en dryg månad kvar till nØllan kommer till KTH. Ser fram emot det. Ser också fram emot att kanske få tag på lite olika jobb snart, även om hösten tenderar att se rätt upptagen ut i allmänhet. Har ju sjukt mycket olika ideella engagemang till hösten.

Sitter just nu och leker med polarens tarot-kort, frågar det keltiska korset när jag ska få tag på en lägenhet, hur det ska gå. Just nu passar korten rätt bra in, det är rätt intressant. Förvisso kan man ju läsa in rätt mycket i de allmänt hållna korten, men sammantaget med vilken betydelse kortens position i korset får så är det lite kusligt på sätt och vis. Men så har jag alltid varit fascinerad av det övernaturliga, sjätte sinnet och allting som inte går att förklara. Vet inte om jag tror på det, men jag vet att det är intressant och att vissa saker faktiskt inte har förklarats av vetenskapen ännu. Skulle verkligen vilja gå till någon som sysslar med spådomar på heltid, eller varför inte ett medium. Inte så mycket för att jag tror att de kommer kunna tala om allt om mig, utan snarare se hur bra de faktiskt är, om de kan säga mer än väldigt allänt hållna saker. Synd bara att det ska kosta en massa så man inte bara kan testa det utan vidare. Nåja, hoppas på min kompis övernaturliga krafter så länge, det är alltid kul att se vad man får ut där.

Nej du, käre läsare, nu tänker jag ge mig ut i den verkliga världen, bortom skärm och tangentbord. Jag återkommer med ett nytt inlägg i bloggen när vädret och mina tankar så tillåter.

Until then...

19 juni, 2005

Mellan ödemark och landsbygd

Man upphör aldrig att förvånas över de saker man får se när man reser på större och mindre vägar genom Sverige. Den turen jag befinner mig på just nu går mellan Växjö och Stockholm på vägsträckningar som funnits sedan bilturismen kom igång i Sverige en gång för över ett halvsekel sedan. Framför allt sträckningen från Jönköping och norrut längs Vätterns strand är värd att ta sig tid att beundra. Det är sällan vägmakarna i Sverige har ögonen med sig för att göra vägarna annat än trista transportsträckor med den mest effektiva sträckningen med hänsyn till resväg och tomtgränser. Här är ett av de lysande undantagen.

Innan vi kommit till denna sträcka har vi dock tagit oss på långa, öde vägar genom de Småländska skogarna, skogar som inte längre är så mörka och täta som förr om åren. De tio milen mellan Växjö och Jönköping bjuder numera på oräkneliga upplag av timmer, resterna av den skog som fällts av vinterns orkan. Nästan precis mitt i mellan de två städerna ligger ett upplag av timmer som kan hålla ett mindre sågverk sysselsatt ett helt år, timmer i sådana mängder att jag knappt sett lika mycket på alla de små upplag jag stött på under min helg i Småland tillsammans. Det är ungefär nu man börjar inse vidden av det vädrets makter ställt till med.

Något jag reflekterar över när jag passerar genom skogarna är hur ojämnt träden fällts av de kraftiga vindarna. Vissa områden är veritabla kalhyggen, andra områden har knappt ett enda fallet träd. jag kan inte heller se någon skillnad mellan dessa områden, men givetvis är det svårt att bedöma nu när träden inte längre står där. Däremot är det verkligen så att områdena ligger precis bredvid varandra i många fall, vilket ju tyder på att det inte kan vara en enorm skillnad däremellan.

Förutom dessa öde kalhyggen, stöter man på andra öde platser på resan. Utanför Mjölby hittar vi en rastplats där vi stannar. Värdshuset som ligger där har en gästande bil, som åker strax efter att vi svänger in på parkeringsplatsen. Hela värdshuset är tomt, men håller i alla fall öppet. Utanför finns en fyrkantig gräsplätt omgiven av betongplattor. När vi konstaterar att huset som också ligger vid denna plats är ett stängt omklädningsrum, inser vi att gräset är en igenfylld pool som troligen inte varit i bruk på åtskilliga år. Plattorna är i dåligt skick och det växer fullt av ogräs både mellan plattorna och i gräset, som för övrigt är oklippt. Värdshuset verkar ändå överleva, trots att den omlagda sträckningen av E4:n för många år sen lämnat det väldigt avsides för många resande. Det enda som räddar värdshuset är troligen att det inte någonstans i närheten finns någon vägkrog, med undantag för ett McDonald's på andra sidan Mjölby.

Mellan dessa öde platser ligger platser som är tomma utan att vara öde. Överallt finns det åkrar med spirande grödor och gårdar av varierande storlek. Här och var skjuter kyrktorn upp ovanför de omgivande träden och ibland ser man en industri eller en mindre samling hus. Det är numera sällan man ser större tätorter eftersom de stora europavägarna och andra genomfartsleder i allt större utsträckning dras långt utanför tätbebyggda områden. Det gyllene undantaget från denna regel är, som bekant, Stockholm. Men i stället för bristen på folkmyller ser man en levande landsbygd. Här finns människor som brinner för det de gör och som trivs långt från storstadens påträngande puls. Visst att många yngre längtar härifrån, men samtidigt finns det (i sammanhanget) äldre som längtar från staden och ut på landet och man börjar kunna se en slags jämvikt mellan utflytt och inflytt på landsbygden. Dock med (det ganska stora) förbehållet Norrland.

Den avslappnande omgivningen kommer snart att ge vika för Stockholms yttersta bebyggelse. Först dyker Södertälje upp och därefter blir det tätare och tätare mellan betongklossar och avfarter. Ännu kan man titta ut genom fönstret och drömma sig bort, än är det träd och odlingsmark som susar förbi i en förvisso allt annat än lugn takt, men som ändå med sin stadiga rytm gör sitt för att lugna sinnena. 17 mil till Stockholm känns inte så långt och snart är man åter i vardagen. Vilken tur att man ändå fortfarande kan få se denna sida av sommarsverige, om än bara från sin plats i baksätet på bilen.

15 juni, 2005

Elakt blå himmel

Världens finaste väder ute idag, typ. Det är otroligt dumt av det, för här sitter jag och jobbar, inomhus. Ok att jag har kunnat äta lunch och fikat ute, men det känns ändå som vädret är bortkastat just nu. Önskar jag hade en massa handlingar eller något att läsa, så jag kunde göra det där ute.

Annars är det en seg dag. Har fotograferat KårX och åstadkommit mindre saker inom e-postens roliga värld. Inte direkt någon produktiv dag, men det blir ju inte mycket gjort med fint väder och alla på semestrar eller sommarlov. Mitt arbete har ju dessutom mer och mer gått över till informatören här, så jag är väl förmodligen den som har minst att göra i juni.

Läste just på DN om den bristande demokratiska förankringen som EU dras med. Kan inte göra annat än att hålla med. EU är en jättefin idé, men det är i dagsläget något som makthavare har hittat på utan att lyssna till befolkningen. Jag vill verkligen att Eu ska reformeras på många sätt. Vetorätter hör inte hemma i en modern organisation, i alla fall om den är reserverad till vissa medlemmar (i detta fall länder). Det bör också råda en offentlighetsprincip av svensk modell.
Dessutom är det alldeles för stort glapp mellan EUs tjänstemän och folkvalda, och folket de företräder. Det blir ju inte bättre av att de folkvalda inte är närvarande vid de flesta sessionerna i parlamentet, det ger ett intryck av att de betalas en massa pengar utan att göra något för det. Och om det man röstar om inte är viktigt, varför är det uppe i parlamentet över huvud taget?

Blir så irriterad på hur EU fungerar ibland. Man måste bli öppen med vad man gör och varför. Kulturen från andra delar av Europa där man anser att folket ska strunta i vad makten gör när den väl kommit till makten måste brytas. Mer av den nordiska modellen krävs enligt mig. Mer öppenhet, mer demokrati, mer närhet. Jag tror nämligen att inte bara nordiska befolkningen vill ha det på det viset, det kommer även ge resten av Europas befolkning förtroende för EU-projektet. Jag tror också att detta är avgörande för att EU ska kunna fortsätta att utvecklas. Utan större öppenhet och närhet, och det snart, kommer projektet med en konstitution att stranda för lång tid framåt. Frågan är bara om vi kommer kunna få med oss t.ex. Italien i detta tankesätt? Kan ju inte säga att Berlusconi har imponerat på mig vad gäller öppenhet, ärlighet och närhet till folket.

Nåväl, ut i solen och njut med dig, i stället för att läsa mer på nätet nu! Det ska jag göra snart, går nog tidigt idag eftersom det finns så lite att göra.

Lev väl i min och din värld!

12 juni, 2005

Välkommen till Perzecs blogg!

Ja, välkommen säger jag till dig som besöker den och till mig själv, eftersom jag precis har skapat den.

För dig som inte känner mig så heter jag Per, är född den 28 mars 1982 och är i skrivande stund inne på min sista månad som heltidsarvoderad i styrelsen för Tekniska Högskolans Studentkår. Har därmed varit där 13 månader vara 12 som faktisk ledamot. Ska återgå till att plugga till civilingenjör i medieteknik vid KTH till hösten. Hoppas också på att komma in på medie- och kommunikationsvetenskap på Stockholms Universitet till hösten.

Skickar imorgon in papper för att starta upp mitt eget lilla företag. Ska jobba med information, journalistik och formgivning primärt. Har redan fått ett par jobb, så det känns ju bra. Inte alls dumt. Tack folk som stödjer mig!

Ska också försöka engagera mig lite mer i politik snart, ska ställa upp till provvalet till riksdagen nu. Önska mig lycka till!

Usch, håller äntligen på att bli frisk från min förkylning. Det är inte direkt kul att vara hemma och vara sjuk när solen skiner där ute. Skönt att det kom en helg också, slapp man missa dagar på kåren. Måste ju jobba klart innan jag slutar sista juni. Däremot är det rätt skönt att ligga hemma och glo på film, filosofera och få lite perspektiv på tillvaron. Var rätt länge sen jag hann det, märkte jag nu.
Idag har jag för övrigt varit ute äntligen, soligt och skönt, ritat upp lite saker som mamma vill bygga i trädgården. Skönt. Dessutom har jag njutit av solen, fikat och snackat med grannarna en del. Verkar som jag inte är den enda som ska försöka flytta, grannarna på ena sidan har skaffat ett nytt hus och flyttar väl någon gång i sommar eller höst vad jag förstår. Synd att de försvinner, men å andra sidan så försvinner ju jag med så det kanske spelar mindre roll. Nu ska jag bara hitta en lägenhet också...

Dags för mig att göra klart ett par loggor nu, vill ha klart dem ikväll, så det får vara nog med bloggande, men kika tillbaka snart!