Klädkodstalibanerna slår till igen

Tillhör du den skara som kräver vit skjorta och slips på alla människor du möter? Sluta i så fall att läsa omedelbart, annars kommer du bara bli förbannad på mig tror jag.

Satt nyss på jobbet (inte iklädd shorts idag eftersom jag räknar med att det kommer vara lite för kallt när jag ska hem efter 22.00 ikväll) och läste en artikel på SvD.se om IDG:s klädkod för sina anställda. Läste också läsarkommentarerna.

Därefter var jag tvungen att titta mig omkring för att se att vi faktiskt fortfarande var kvar i 2000-talet och inte hade blivit transporterade bakåt i tiden någonstans.

Storyn handlar om att personalen på IDG har shortsförbud på jobbet. Följande står tydligen att läsa i domkmentet som beskriver klädkoden:

Manliga ben och fötter framställs i bästa dager påklädda. Vi undanber oss shorts och nakna fötter i sandaler på herrar

Nu vet jag inte riktigt hur de tänkte, eller vilka som skrivit klädkoden, men det låter som att det är andra, heterosexuella, män i företagsledningen. Dessa män som inte vill se någon naken hud på en annan man (kvinnor går dock givetvis bra) och som själva klär sig i dagligen nyputsade skor och långbyxor med pressveck, oavsett temperatur och väder.

Något som är väldigt intressant är att manliga och kvinnliga ben tydligen inte är samma sak, något som SvD frågat om:

Får kvinnor ha shorts?

- Jag vet inte om det kan bli aktuellt. Kvinnor har ju oftast kjol och det är ju en helt annan sak, då ingår ju bara ben. Att ha shorts som man signalerar inte alls samma sak, säger Lars Dahmén till SvD.se.

Signalerar inte samma sak? Ursäkta? Och har kvinnor oftast kjol?
Om man som kvinna får visa upp sina nakna ben, så ska man givetvis som man få göra detsamma. Klädkoderna kommer varje sommar, förra året tror jag det var busschaufförerna som inte fick ha kort på benen om de var män. En av de manliga chaufförerna hittade på en egen lösning och bar den kjol som enligt (det faktiskt könsneutrala) uniformsreglementet fanns, men fick inte heller ha kvar den för arbetsgivaren.

Var någonstans har vi rättigheten att själv välja hur vi vill klä oss? Har den på något outgrundligt sätt upphört att gälla så snart man har börjat på ett arbete? Jag kan förstå om man vill att det ska vara en enhetlig och snygg klädsel, speciellt om man som anställd möter många kunder personligen, men varför förbjuda kortbyxor på just män?

Här har vi en underlig, konservativ och förlegad syn, nämligen att kvinnor är "väna väsen" som ska visa upp sig, gärna med så lite kläder som möjligt, medan en man inte kan tas på allvar om han visar någon liten hudflik nedanför en välstärkt krage. Denna människosyn är förlegad i ett modernt demokratiskt land, och är ännu mer förlegad utifrån ett liberalt perspektiv. Jämställdhet innebär bland annat att samma klädkod (med mera) ska gälla för män och kvinnor. Vill en man ha kjol ska han få det. Samma mängd synlig hud ska gälla för båda könen. Det är ingen skillnad på manlig och kvinnlig hud.

Jag tror jag har raljerat över detta förut, på ganska många olika håll. Jag förstår fortfarande inte, och kommer aldrig förstå, att man "måste" ha en viss klädsel i vissa sammanhang. Jag minns fortfarande diskussionerna vi hade i kårstyrelsen på KTH när jag satt där. Den gången gällde det Nobelfesten.
Visst kan jag förstå poängen med frack och långklänning när man ska på den, men diskussionen i detta fall gällde håret som ordförande i SSCO hade. Folk klagade, nej var upprörda och krävde hennes avgång, för att hon skulle gå på Nobelfesten i sitt vanliga, färgade och kortklippta hår. Hon har för vana att färga håret i färger som rött, grönt, blått eller rosa. Var är problemet, så länge hon har en snygg frisyr, har för tillfället anpassade kläder och beter sig som förväntas? Ska vi kräva att man inte har en viss frisyr, hårfärg, fel sorts glasögon eller liknande bara för att man råkar ha ett visst jobb?

För att återgå till artikeln i SvD så blir jag nästan ännu mer mörkrädd när jag läser kommentarerna från vissa människor.

Utmärkt
Inlagd av: AAA, 13/6 16:57
Shorts (och även sandaler) har man på stranden eller i sin trädgård, inte när man går på stan eller jobbar.

Vad sa du, sa du? Man får inte ha shorts på sig ens när man går på stan? Tydligen, för fler håller med:

Aldrig
Inlagd av: Erik, 13/6 15:34
Inte OK med shorts innanför tullarna

Stackars den som bor innanför tullarna då...

Vad sägs om följande, är det inte sexistiskt så det förslår? Någon som vågar sätta emot om jag slår vad om att inlägget är skrivet av en heterosexuell man i medelåldern eller strax därunder?

Nix
Inlagd av: MadDog, 13/6 15:38
Jag vill inte se en massa håriga karlben på jobbet. Motbjudande!!! Kvinnor i shorts eller kjol är ok.

Är det ok om karlarnas ben är rakade, månne? Eller skriker samma människa "BÖG!!!" så högt det bara går och börjar puckla på människan i fråga? Jag tror sannolikheten är ganska stor.

Nu har jag raljerat tillräckligt kanske. Min poäng kvarstår dock; i ett modernt samhälle kan man inte ha förlegade traditioner för vilken sorts kläder som är acceptabla. Givetvis ska man slippa exempelvis oönskad nakenhet på platser där den inte passar sig, men ett par nakna ben eller för den delen en kortärmad skjorta är inte nakenhet. Inte heller är en uppknäppt knapp i skjortan nakenhet.

Det är dags att äntligen gå in i 2000-talet och slänga bort slipstvång, krav på långbyxor och andra klädkoder som inte längre har en plats i vårt moderna samhälle. Människor har rätt att själva bestämma hur de ska vara klädda, det enda kravet vi kan ställa är att man håller sig hel och ren.

Soliga sommarsiffror för Folkpartiet

Tillbaka från min minisemester på Gotland (någon som saknat mina blogginlägg förutom Adam?) och har jobbat rätt hårt ett par dagar. Idag har jag i alla fall haft lite tid över för att blogga. Det blir inget avancerat just nu, jag har inte blivit upprörd över mycket de senaste dagarna faktiskt.

Däremot kunde jag alldeles nyss läsa de glädjande nyheterna att Folkpartiet har gått upp i Demoskops senaste opinionsmätning. Det är också den enda statistiskt säkerställda förändringen.

Folkpartiet (kanske tack vare det aviserade partiledarbytet?) går från 4,2% till 7,2%, en uppgång med 3,0 procentenheter.

Förhoppningsvis beror det på att väljarna tror att partiledarbytet ska innebära en återgång till äkta liberala ideal istället för utspels- och kravpolitik som varit partiets melodi de senaste åren. Vi måste ligga i om vi ska återta positionen som det naturliga liberala valet i svensk politik; När LUF-medlemmar helt ärligt ser Centerpartiet som det naturliga valet när det är dags att ta klivet upp i den "riktiga" politiken så är det något som är allvarligt fel med partiets politik.

Argumentet att det skulle vara LUF det är fel på håller inte, då det argument LUF-medlemmarna använder är att Folkpartiet har tappat liberalismen och för en populistisk, konservativ och integritetskränkande politik.

Hur som, nu är det sommar och positiva siffror, så nu ska vi se framåt och hoppas på det bästa. Vi i LUF har ju en viktig funktion nu också, nämligen att se till att Jan Björklund genomför den förändring av Folkpartiets politik som vi behöver.

Tänkte i sammanhanget ta ett passande citat jag hittade i SvD imorse

Jan björklund måste få ett glasklart uppdrag:
vinn det jävla valet.

Niklas Frykman, folkpartiets gruppledare i Eskilstuna, kräver på sin blogg att fp "fäster blicken på väljarna istället för naveln" inför nästa riksdagsval.

Jag hoppas förstås att Niklas menar att vi ska återgå till liberala värderingar och driva en långsiktig, konsekvent liberal politik.
Risken med uttalandet är givetvis att andemeningen blir mer populism, mer kortsiktiga politiska på poäng på utspelspolitik och mer avsteg från liberalismen. De gånger jag sett Niklas namn i någon slags debattsammanhang har det dock inte varit fallet, så jag hoppas han är på samma sida som oss förnyare (vi som förut måste ha varit mer traditionalister, antar jag...).

Nåja.
Med detta blogginlägg är jag tillbaka i bloggosfären!

(källa för Demoskop-undersökningen är en artikel på DN.se)

Det HBT-fientliga österlandet slår till igen

Så har det hänt igen. En till gayparad i östeuropa slutar med blodsutgjutelse. Den här gången är det Moskva som får skämmas inför världssamfundet. Tidigare har bland annat Polen, Moldavien, Lettland och Estland utmärkt sig som gayfientliga länder i östra Europa.

Jag förstår inte denna extrema fientlighet mot HBT-personer i dessa länder. Det är inte länder som har en tradition av att vara extra religiösa och värdekonservativa, de har snrare en historia som kommunistiska länder där religionen tryckts ned av pragmatiska makthavare som inte velat ha en stark rörelse vid sidan av det kommunistiska partiet.

Problemet är dock där och kräver åtgärd. Ryssland och Moldavien är lite svårare att komma åt givetvis, då de inte är med i gemenskapen som EU innebär, men Polen, Lettland och Estland ingår i vår gemenskap. Därför borde vi också kunna använda oss av EU för att trycka på för mänskliga rättigheter. Att neka en gayparad tillstånd på grund av att man personligen tycker att homosexuella är "ett djävulskt påfund" (som borgmästaren i Moskva uttryckte det) är oacceptabelt i ett demokratiskt land som skrivit på FN:s konvention om mänskliga rättigheter (och för den delen Europakonventionen). Att kalla sig demokratiskt land utan att acceptera de mänskliga rättigheterna anser jag inte heller vara möjligt, det är en självmotsägelse.

Hur ska vi då kunna hjälpa våra systrar och bröder (eller vilka könsepitet man nu känner för att använda) i östra Europa? Jag har undrat det förut och jag undrar det fortfarande. Att EU tagit ställning för HBT-rättigheter och kritiserat Polen för deras orimliga försök till diskriminerande lagförslag är ett första steg. Vi måste dock gå längre. EU måste lägga fram ett dokument där det klart och tydligt framgår vilka fri- och rättigheter man garanteras som medborgare i ett EU-land och där det också tydligt framgår vilka sanktioner som kan sättas in om ett land förvägrar sina medborgare dessa.

Tyvärr löser det ju inte problemet i Ryssland idag. Här måste EU agera dels genom FN och dels genom att i sina bilaterala politiska och ekonomiska relationer utöva påtryckningar för att Ryssland ska acceptera de mänskliga rättigheterna. Det är svårt att förmå ett stort, egoistiskt och verklighetsfrånvänt land som Ryssland att genomföra sådana reformer, men det är inte en anledning till att inte ens försöka eller för den delen fortsätta att oförtrutligt ställa krav. Förändring kommer inte av sig själv, någon måste vilja få till en förändring och någon måste arbeta för att den ska komma till stånd.

Min uppmaning till alla politiker, både i Sverige och i Bryssel, är att ta upp kampen för mänskliga rättigheter, och då specifikt HBT-rättigheter, i Östeuropa. Vi i Europa måste stå enade om vi ska kunne få till en förändring.

Äntligen studentrabatt på SL

Idag kom äntligen det för alla Stockholms studenter glädjande beskedet; SL inför studentrabatt till hösten. Precis som väntat var inte rabatten allt vi hade hoppats på, då den enda rabatten är på terminskort och inte på vanliga månadskort, men det är en utveckling i rätt riktning. Alliansen har infriat ännu ett av sina vallöften i landstinget.

Det som är värt att notera är att socialdemokraterna fortfarande är delvis motståndare till rabatten:

Under vår mandatperiod föredrog vi ett rättvisare system för alla med
enhetstaxa. Men det är klart att det här är glädjande för studenterna.

Lars Dahlberg (s), landstingsråd och 2:e vice ordförande i SL:s
styrelse

Den invändning som Socialdemokraterna använde under föregående mandatperiod, när vi från Stockholms studentkårer uppvaktade landstingets politiker för att redan då få studentrabatt på månadskort och liknande, var att rabatten skulle vara orättvis. Hur man motiverar att det är mer rättvist att göra det billigare för alla att åka enstaka resor inom länet än att göra det billigare för studenter som åker varje dag och är beroende av månadskort, det förtäljer inte historien i Lars tappning.

Enligt dåvarande trafiklandstingsrådet Anna Kettner skulle en studentrabatt vara orättvis mot andra grupper i samhället med låga inkomster, exempelvis arbetslösa eller ensamstående mammor. Därför skulle man heller inte införa rabatten även om den skulle minska orättvisorna för i alla fall några människor. Varför man inte använde samma argument för att avskaffa pensionärsrabatten vet jag inte.

Oavsett är det ett glädjande besked så mitt (troligtvis) sista år på högskolan kommer jag få totalt 2 000 kr mer kvar i plånboken enligt SvD:s uträkningar. Synd bara att rabatten inte kom tidigare, men det är tydligen så att (s) inte är villiga att lägga pengar på alla grupper som har det dåligt ekonomiskt i samhället. Det krävdes en alliansmajoritet för att våga förbättra för ekonomiskt utsatta grupper.

Nog för att jag tycker att Moderaterna ibland går lite väl långt när de kallar sig Sveriges nya arbetarparti, men sådana här händelser får mig faktiskt att undra om de inte har rätt.

Rojalist? Javisst!

Har diskuterat monarkin med en massa människor de senaste dagarna, vet inte varför. Det har inte varit jag som dragit upp det vid något tillfälle. Däremot har jag en del tankar som jag än så länge verkar vara rätt ensam om, men som skulle kunna vara en lösning som större delen av det svenska folket skulle kunna gå med på.

Först lite bakgrund.

1523 uppsteg Gustav Vasa på Sveriges tron. Dessförinnan hade vi varit i union med Danmark, den så kallade Kalmarunionen. Innan denna kom till stånd valde vi i Sverige kungar från lite olika håll, oftast från ett fåtal familjer där man innehaft konungamakten redan innan.
Efter att Gustav Vasa valts till kung genomförde han en betydande reform på den här fronten; Konungamakten blev ärftlig, såsom redan hade skett på många håll i Europa. Det var alltså först i början av 1500-talet som vi fick en arvsmonarki, innan var monarkin en primitiv variant på demokratiska val. Exakt vilka som hade rösträtt och även rätt eller möjlighet att kandidera har jag inte full koll på men man kan i varje fall säga att det inte var öppna och demokratiska val i modern mening.

Nåväl, hoppa framåt 500 år till idag.

Idag finns Republikanska föreningen som vill avskaffa monarkin och införa republik. Den stora anledningen till detta är egentligen inte att vår nuvarande regent missköter sitt jobb (även om ett fåtal personer också har det som anledning) utan principen att man inte ska kunna ärva makt.

Från vänsterhåll faller det helt i linje med de vanliga kraven på hård beskattning av rika; alla ska ha samma möjligheter och varken makt eller ekonomiskt välstånd ska kunna ärvas (om jag har förstått socialismen korrekt). Från liberalt håll är det helt enkelt principen att en individ inte ska vara förutbestämd till en viss uppgift utan ska ha rätt att välja själv, samt att det är odemokratiskt att ha ett offentligt ämbete till vilket det inte sker demokratiska val.

Samtidigt finns det mer pragmatiska liberaler som inte tycker vi ska införa republik helt enkelt därför att kungahuset
a) gör ett så bra jobb och fungerar minst lika bra som en president skulle göra och
b) det är en fin tradition som man inte vill ta död på.

Jag går med på principen, på samma sätt som jag tidigare gått med på principen att obligatoriskt medlemskap i studentkårer inte är förenligt med liberala principer. Samtidigt vill jag inte ersätta något enbart för principens skull. Precis som i kårobligatoriefrågan efterlyste jag att man skulle presentera hur studentinflytandet skulle säkras innan man avskaffade obligatoriet, vill jag i fallet republik kontra monarki veta hur man ser på ett presidentämbete och hur man ska organisera denna reform innan man genomför den.

Många som man pratar med ser på presidenten som en mer ceremoniell post som möjligen kan ges lite större befogenheter än dagens monark, men där man bibehåller som främsta syfte att vara en bra representant för landet. Det finns en del andra syner på posten, men hur man än ser på det handlar det egentligen bara om att man ska välja den person som sitter där.

En sista poäng, innan jag går in på mitt förslag, är att det nästan inte finns någon republikan som i praktiken vill genomföra förändringen förrän efter Viktoria har blivit drottning och med avsikt att inte heller byta ut henne utan genomföra förändringen först vid hennes frånfälle (eller möjligen abdikering/pension, Viktoria kanske är en modern tjej även på denna punkt?).

Allt detta sammantaget har jag hittat en lösning som borde tilltala rojalister med vurm för traditioner, och republikaner som vill se en demokratiskt vald statschef.

Låt oss återgå till tiden innan Gustav Vasa och återinföra valmonarkin!

I praktiken är det lite skillnad mellan detta och republik, men det finns några viktiga skillnader som kan göra denna lösning mer acceptabel för rojalister.

Den viktigaste skillnaden är att vi fortsätter att kalla oss en monarki. Det betyder att vi kan bibehålla traditioner förknippade med monarkin och att vi även i fortsättningen har en monark på tronen. Däremot väljs denna, kanske för en mandatperiod på säg 5-10 år, och kan om man så vill bytas ut efter denna period, och fungerar på så sätt som en president.

Den konstitutionella makten för monarken kan regleras i en ny grundlag. Vi kan säkerligen tänka oss en monark som får rätt att uttala sig i vissa frågor som enar stora delar av folket men däremot inte uttalar sig i exempelvis skattepolitik eller andra detaljer. Monarken bör givetvis kunna rösta precis som alla andra, och därmed ha rätt till valhemlighet som alla andra.

Monarken kan även fortsättningsvis disponera Drottningholm som boställe och Stockholms Slott som representationsvåning. Däremot kan man genom en förändring öppna för att Stockholms Slott även kan användas för annan statlig representation och på så sätt användas mer effektivt. Övriga kungliga slott och egendomar är mer onödiga att behålla i statlig regi utom i de fall de är rena museiföremål. Dessutom bör man på något sätt dela ut en del egendomar, exempelvis Soliden, till familjen Bernadotte. Man kan säga mycket om rättvisa och vem som betalt för dessa egendomar, men faktum är att familjen dels gjort ett jobb i snart 200 år och dels att en del egendomar köpts in med pengar som tjänats in genom exempelvis värdepappersinvesteringar.

Jag skulle gärna genomföra en grundlagsreform för att göra Sverige till (världens enda?) valmonarki.
Är du med mig?

Tillbaka på banan

Så var man äntligen tillbaka... Har varit förkyld i en vecka och börjar äntligen bli frisk. Det är rätt paradoxalt; Man har hur mycket tid som helst när man är sjuk till att skriva blogginlägg, plugga och allt annat som man ligger efter med, men eftersom man är sjuk funkar inte hjärnan till att göra något som är mer ansträngande än att läsa eller kolla på film.

Nu ska jag i alla fall komma tillbaka och blogga lite mer, så håll utkik efter nya roliga inlägg!

En liberal seger i konservatismens högborg

Idag kom beskedet som vi liberaler väntat på; Göran Hägglund står på sig, trots intern opinion mot förslaget, och öppnar svenska abortkliniker även för kvinnor som inte är bosatta i Sverige. Detta är helt i enlighet med rådande EU-direktiv om att man inom EU ska ha sjukvård på lika villkor även om man för närvarande inte befinner sig i sitt hemland.

Jag har flera gånger fått höra, från många olika håll, att den bästa kandidaten att ta över partiledarposten inom Folkpartiet är Göran Hägglund; Göran är klassisk socialliberal och det är oftast en sådan man hör rop efter inom Folkpartiet. Att Göran är ledare för Sveriges mest konservativa parti är rätt intressant med tanke på dessa omdömen.

Oavsett vilket är det mycket glädjande att se att vår socialminister kan ta sitt ansvar och genomdriva en politik som gagnar alla och som är Europatillvänd. Göran Hägglund har visat att han vågar stå upp för en liberal politik när det finns klara argument för att föra den, trots att hans eget parti inte ställer sig upp bakom dessa värderingar. Som minister i en alliansregering vågar han ställa sig upp för den överenskomna politiken inom alliansen.

Nu hoppas vi bara att Göran vågar stå upp för den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Det ryktas att regeringen kommer skicka ut ett sådant lagförslag på remiss inom de närmaste månaderna. Kan Göran Hägglund visa sin liberala sida än en gång och ställa sig på de andra allianspartiernas sida i denna fråga inom regeringen? Jag har faktiskt höga förhoppningar trots hans uttalanden på Stockholm Prides partiledardebatt förra sommaren.

Mer information om var abortlagstiftningen ligger idag finns på SvD.se och DN.se.

Ge inte "Sarko" något murbruk

Frankrike valde i söndags Nicolas Sarkozy till sin nye president. Tyvärr, måste jag säga. Sarkozy må vara högerns kandidat men han är absolut inte det fördelaktigare valet för ett utvecklat Europa, ett Europa som går åt ett liberalare håll.

"Sarkozy vill ha fästning Europa" ropar SvD ut i en artikel på tisdagen. Det är bara ett exempel på det jag menar, men det är ett väldigt bra ställe att inleda debatten om riskerna med den nye Franske presidenten. Sarkozy står för att alltid sätta vad som är bäst för Frankrike i första rummet, det som är bäst för hans europeiska grannar i andra hand och det som är bra för resten av världen verkar inte finnas på hans dagordning.

Sarkozy har förvisso gått ut med "Europa först" men jag tror att vi alla vet att när det kommer till punkter där Frankrike hamnar i konflikt med resten av Europa kommer Sarkozy att driva den franska linjen in absurdum. Fästning Europa är en klar fingervisning åt detta håll. Hans uttalade mål är franska förslag som funnits under olika lång tid och som alla stött på patrull i övriga EU. Självförsörjning för jordbruket (dvs släpp inte in några utvecklingsländer i konkurrensen; köp undermåliga och dyrare produkter från Frankrike i stället) eller ett politiskt Europa (där Europa styrs av en inre krets bestående av regeringar och, får vi nog gissa, där Frankrike har rejält mycket mer att säga till om än exempelvis Sverige).

För Europas väl hade valet av Royal i söndags varit bättre, även om även hon spelar mycket på Frankrikes intressen verkade hon ha större kompromissvilja i Europeiska frågor. Det är dödfött att få igenom några reformer i EU innan Frakrike framför allt har släppt sina orimliga krav på jordbruksstödet. För att få till stånd det krävs en president i Frankrike som har viljan och kraften att kompromissa även om det kommer innebära protester från de inhemska bönderna på kort sikt.

Det som är läskigast är Sarkozys vilja att stänga alla Europas gränser. Han har uttalat sig för en hel del principer som rimmar illa med det som bland annat min lokalavdelning i Folkpartiet ställt sig bakom, nämligen att öppna våra gränser för en i princip fri invandring när det gäller flyktingar och arbetskraftsinvandring. Vi kan inte stänga ute människor som flyr från hemska förhållanden, oavsett om det är krig, förföljelse eller horribel fattigdom. Vi har en skyldighet att ta emot dem så länge vi har så pass mycket högre materiell standard och demokratisk frihet jämfört med deras hemländer.

Sarkozy har en klar agenda mot Turkiet. EU försöker att genom att locka med medlemskap förmå Turkiet att genomföra reformer i sitt demokratiska system samt att arbeta med mänskliga rättigheter. Sarkozy kommer i stället driva att vi stänger ute Turkiet och låter dess medborgare klara sig bäst de kan själva. Han vill hellre bygga murar mot allt som inte är västeuropeiskt och kristet och på så sätt ge islamisterna vatten på sin kvarn, än öppna upp och arbeta med morötter för att öka demokratin i världen och på så sätt ge fler tillgång till grundläggande fri- och rättigheter.

Sammantaget är det en klart anti-liberal och på vissa sätt främlingsfientlig agenda som drivs av Frankrikes nya president, och då har vi inte ens tittat på de inrikespolitiska aspekterna. Det är tillräckligt avskräckande att se vad som kan hända om Sarkozy gör sina tidigare uttalanden till sin nya politik.

Sarkozys agenda måste motarbetas å det starkaste av liberala länder som Sverige. Vi vill ha ett öppet, liberalt Europa, inte ett stängt och arrogant Europa som liknar dagens USA. Ge inte Sarkozy murbruk till sitt bygge av Fästning Europa.

Skräm kortkunderna bara, gör det

Sitter på jobbet just nu. Arbetar med bankkort inom Swedbank på olika sätt, och har väldigt bra koll på hur kort fungerar. Döm då om min förvåning när jag inser att informationsansvarig hos vår konkurrent Eurocard inte verkar veta det!

DN.se kör en artikel om att många kortnummer hos Eurocard är på vift. Där förekommer följande ordväxling:

Ska man till exempel alltid riva sönder kortkvittona i småbitar, för att bedragare inte ska få tag på numren?

- Ja. Annars är det ett sätt som de kan få tag på kortnummer men tyvärr inte det enda sättet.

Jag vet inte riktigt vad hon tänker på för kvitton, men de kvitton man får i affären har större delen av kortnumret bortcensurerat av säkerhetsskäl. Kortnumret framgår bara i sin helhet på det kvitto som butiken måste ha kvar hos sig för att kunna styrka köpet, inte på det kvitto som man får med sig hem. Att riva sönder det kvitto man själv fått är med andra ord tämligen onödigt.

Det enda som Eurocard uppnår med det här uttalandet är att alla kortutgivare, inklusive vi på Swedbank, kommer få en massa samtal från oroliga kunder som råkat slänga ett helt kvitto i en soppåse någonstans. Tack för den, det känns som att jag hade lite för lite att göra på jobbet just nu, så det är ju tur att ni hittar på mer onödigt jobb åt mig och mina kollegor.

Skrattar bäst som skrattar sist

Jag vet inte hur många av er som såg dokumentären om Göran Perssons år som statsminister. Den bjöd kanske inte på jättemånga nyheter men den gav oss ändå en inblick i hur godsägaren tänkte under sina regeringsår.

En kommentar som Persson lät undslippa sig var att han "tyckte synd om killen", med adress till Carl Bildt som just då inte hade något nytt jobb klart. Persson påstod sig ha erbjudit Bildt jobbet som generaldirektör för luftfartsverket men att Bildt tackat nej.

Som säkert är bekant fick Bildt därefter en hel del diplomatiska toppuppdrag och även en hel del uppdrag i bolagsstyrelser.

Göran Persson verkar inte ha samma problem. Idag meddelas att Göran Persson får nytt jobb hos PR-konsulten JKL. Det hela diskuteras givetvis men jag ser inga problem med det. Däremot älskar jag verkligen Carl Bildts kommentar till det hela;

Det är väl bra att grabben får ett jobb. Jag lyckönskar honom.

Källa: DN.se

Den kängan visste precis var den satt. Grattis till både Göran och Carl.

Jämställdheten sprider sig

Det är alltid lika glädjande när man får bevis på att samhället blir mer jämställt. Ibland är det förstås inte alltid positiva händelser, men det är i alla fall bevis på en utveckling.

Idag hände det, förmodligen för första gången i Sverige, att en kvinna dömdes för vapenvägran. Kort sammanfattat handlar det om att tjejen i fråga anmälde sig frivilligt till militärtjänsten, men hann ångra sig tills hon skulle rycka in. Hon vägrade ta emot vapnet när utrustningen lämnades ut och det ledde till slut till att hon dömdes till fängelse.

Det är kanske inte alltid så kul att läsa om att man döms till fängelse, men det är glädjande att man nu tar kvinnlig militärtjänstgöring på samma allvar som manlig dito, och dömer vapenvägrande kvinnor till fängelse precis som man gör med män. Nu väntar vi bara på lika villkor vad gäller mönstring och tjänstgöring för båda könen också.

Vad gör Sverigedemokraterna i min blogg?

Har lagt upp en liten Google-annons i kanten på min blogg. Tror inte den kommer ge mig några pengar direkt, men om den gör det är det ju välkommet. Som student har man det inte direkt fett.

Nu börjar jag dock undra om det var ett bra val?

Jag kollade igenom bloggen för att se om det kommit några roliga kommentarer. Döm om min bestörtning när jag får se följande annons:

Sverigedemokratisk blogg
Dina intressen är våra intressen. Vi säger det du tänker!

Ursäkta, vad sa du, sa du?!
Sverigedemokratisk blogg som påstår säga det jag tänker? Nej tack du!

Jag har precis ägnat hela söndagen åt att kampanja för Bevara Sverige Blandat, en kampanj där LUF och CUF ska ta debatten med Sverigedemokraterna och visa att de inte har något att komma med, att avslöja dem för vad de är. Ett Sverige med Sverigedemokraterna på plats i riksdagen är inte ett Sverige jag känner mig en naturlig del av. Då känns det inte alls bra att se en annons för Sverigedemokraterna, eller i alla fall något kopplat till dem, på min blogg!

Ska se om jag kan blockera den annonsen via Google, annars får jag nog ta bort den där lilla reklamrutan.

Uppdatering 15 minuter senare
Jag lyckades hitta en filtreringsfunktion i AdSense, så nu ska jag förhoppningsvis slippa SD-reklam i bloggen.
Usch, jag blev riktigt illa berörd, trodde inte att man kunde råka ut för sådan reklam helt utan förvarning på Google. Förvisso har vi yttrande- och åsiktsfrihet i Sverige och den ska vi stå upp för, men när det gäller annonsering på privata sidor som denna måste jag nog säga att man ska ha rätt att välja vad man vill ha publicerat.

Liberalisera fildelningslagen

Hittade en bra artikel på DN idag, rubriken är Blandad syn på fildelning. I den redovisar man de olika riksdagspartiernas syn på fildelning.

Något som är genomgående är att samtliga partier är överens om att man nog måste göra om lagstiftningen. Vi i Folkpartiet anser att man inte kan förbjuda fildelningsprogram, och vi som dessutom är med i LUF vill släppa fildelningen fri. I övrigt är alla partier för att släppa fri kopiering för privat bruk och vissa vill även släppa kopieringen helt fri och i stället lägga lite skatter eller avgifter på mp3-spelare och bredbandsuppkopplingar. Kristdemokraterna är de som hårdast håller fast vid rådande lagstiftning men inser ändå att

För att ta de föreslagna skatterna först så var det exakt vad man gjorde med kassettbanden; Man införde en avgift på kassettband för att ersätta förlorade intäkter till upphovsmän. På CD-skivor infördes den också efter ett par år. Nu är det dags för nästa del i kedjan. Någon som egentligen ser ett stort problem med det? Inte jag.

Förvisso ska skatter och avgifter hållas till ett minimum, men i detta fall är det effektivare att ta ut en sådan avgift än att kriminalisera nedladdningen. Att polisen kan lägga sina resurser på annat än att jaga tonåringar som inte har tillräckligt hög veckopeng för att köpa den senaste plattan med Justin Timberlake ger en stor samhällsekonomisk vinst givetvis. Att man inte heller blir stämplad som brottsling som 16-åring och därmed får svårare med jobb, lån och liknande är också en vinst. Risken för utanförskap ökar om man åker fast för att ha laddat ner en enstaka film exempelvis. Det är helt onödigt.

Självklart kommer skatter och avgifter att drabba människor som kanske inte laddar ner något upphovsrättsskyddat material. Tyvärr är det svårt att undvika, och de skattepengar som kan tas från polisens meningslösa jakt på "pirater" kommer också att uppväga denna förlust mer än väl.

Del två är mer abstrakt, men minst lika viktig. Den handlar om det allmänna rättsmedvetandet. Det är här KD och i viss mån Moderaterna kommer in. Man vill egentligen inte ändra på lagstiftningen men man inser det orimliga i att dels kriminalisera en miljon av Sveriges invånare (primärt unga) och dels stifta en lag som går rakt emot det allmänna rättsmedvetandet.

Något som är grundläggande för all lagstiftning är att den ska ha legitimitet. Det får den om den på något sätt följer vad medborgarna i landet anser är rätt. Man kan införa lagstiftning som är mer eller mindre ny i vissa lägen, men bara om det finns argument för den som människorna den berör kan köpa. Det finns inte för fildelningen. Här har man fått en ny teknisk resurs som gör att man kan göra vad man redan gjort sedan kassettbandens tid; nämligen dela med sig av musik (och i samband med videon filmer, osv) som man köpt någonstans. Att plötsligt försöka stoppa den delningen, och enbart via vissa (digitala) kanaler går inte att knö in i det allmänna rättsmedvetandet.

Hur gärna man än vill så har människor svårt att se hur det kan vara stöld när man aldrig har tagit ett fysiskt objekt från någon; låten eller filmen finns kvar. Dessutom är det många som aldrig skulle köpt det som de laddat ner (ofta för att man inte har råd) och därmed är det heller inte någon intäkt som försvinner för upphovsmännen. Inte heller är det speciellt lätt att få en genomsnittlig medborgare med en normal lön att tycka att det är speciellt moraliskt förkastligt att ladda ner en av Madonnas låtar när man vet hur mycket pengar Madonna redan har. Det är ju inte direkt någon risk för att Madonna ens på tre livstider kommer göra av med de pengar hon tjänat.

Lösningen på detta är som sagt att göra om lagen så nedladdning av filer blir tillåtet och att man i stället lägger en avgift på framför allt bredbandsuppkopplingarna. På detta sätt kommer man dessutom åt en ytterligare sak, nämligen att det är upphovsmännen som får del av pengarna och inte skivbolagen och distributörer. Man kapar mellanhänderna och ger pengarna direkt till producenter, upphovsmän och artister så som det borde vara.

Tyvärr blir det ett ingrepp från statens sida för att lösa ett problem, men med nuvarande lagstiftning har staten tagit ett ännu större, och i min mening för stort, insteg i medborgarnas privata angelägenheter.

Alternativet, med fri nedladdning och ingen skatt eller avgift alls, skulle i allt för stor grad innebära övergrepp på upphovsrätten. Att kunna tjäna pengar på det man lagt ner tid och energi på måste vara en rättighet även när det man skapat är ett upphovsrättsligt skyddat verk. Så mycket går nog att sälja in även till det allmänna rättsmedvetandet, speciellt när man visar att mindre grupper och band på detta sätt kan få ersättning för sin musik. Individen har lättare att ha medkänsla för små, kämpande artister än för superstjärnor som exempelvis Madonna.

Estlands sak är vår

Den senaste tiden har tecknen på att Ryssland åter är på väg att bli en arrogant stormakt som inte bryr sig om vad omvärlden tycker, så länge man får sin vilja igenom eller i varje fall visar folkopinionen i landet att man gjort allt man kunnat förutom att ge sig in i öppet krig.

Det som hänt den senaste tiden är givetvis att Ryssland har gett sig på Estland på grund av att de styrande i landet beslutat att flytta på ett gammalt sovjetiskt monument.
Artikel om själva flytten hittar du här (SvD).

Monumentet, som restes till minne av Röda arméns intåg i Estland och deras "befriande" av landet. I detta fall innebar befriandet 50 år av kommunistisk diktatur, terror och deporteringar. Vet inte vad som var att föredra, Hitler eller Stalin. Det är väl fortfarande inte klart vem av dem som tog livet av flest människor tror jag.
För många estländare har monnumentet blivit en symbol för det sovjetiska förtrycket av Estland under nästan 50 år. Alla andra sovjetiska monument har redan flyttats från Tallinn och med flytten av detta monument har man äntligen gjort sig av med de fysiska påminnelserna av ockupationen. Att rensa den från människornas minnen kommer dock ta många år till.

Ytterligare en sak som retat upp Ryssland, men som Estländarna givetvis står i sin fulla rätt att göra, är att man genomför utgrävningar av de soldatgravar som det ryktades om fanns under monumentet och som även visade sig finnas där när man flyttade monumentet. Gravar ska finnas på gravplatser, inte under de cementplattor som vanliga stadsbor och turister går över dagligen.

Estland har ju inte heller för avsikt att förstöra monumentet utan statyn flyttas enbart till en annan plats, lämpligt nog i anslutning till en gravplats.

Trots att Estland som suveränt land står i sin fulla rätt att agera som man gör, försöker nu Ryssland genom utpressning och andra metoder att tvinga landet att ändra sitt beslut. Belägring av den estländska ambassaden i Moskva, uppmaning till bojkott av estländska varor, attacker på Estlands ambassadör och hennes besökare (däribland den svenske ambassadören) och en hel del andra obehagliga sanktioner ingår i detta.

Ryssland och dess president Vladimir Putin gör sitt yttersta för att tvinga ett annat land, ett land man förmodligen fortfarande inte har insett inte ingår i det egna landet längre, att följa dess vilja. Att detta land är en värderad medlem av EU numera verkar inte bekomma Ryssland. Är EU så tandlöst att Ryssland inte har något att frukta? Tycker Ryssland att man har råd att möten blir inställda med EU och att samarbeten fryses? Eller är Ryssland så arroganta att man tror att man kan agera hur som helst oavsett hur omvärlden reagerar?
Eller är det så illa att Ryssland kallt räknar med att kunna gå i krig om någon sätter sig upp emot dem? Är Putin så pass sinnessjuk att han tror att Ryssland idag är starkare än Sojvet för 30 år sen?

Det enda jag hoppas på nu är att EU med Sverige i spetsen tar ställning mot Ryssland och fryser alla vidare avtal och möten tills Ryssland kommit på bättre tankar. Vi måste stå upp för vår EU-kamrat Estland och stå vid deras sida för deras rätt till suveränitet, för deras rätt att agera inrikespolitiskt utan att deras gamla ockupationsmakt försöker lägga sig i.

Estlands sak är vår, för att travestera uttrycket från andra världskriget. Den gången var det Finlands sak som var vår, men motståndaren var densamma - Ryssland.

Kan man ha copyright på ett nummer?

En intressegrupp som heter Advanced Access Content System Licensing Administrator (AACS-LA) försöker att skaffa sig copyright på ett nummer.
Numret i fråga är 09-f9-11-02-9d-74-e3-5b-d8-41-56-c5-63-56-88-c0.
Funktionen som numret har är att man med hjälp av det kan kringgå kopieringsskyddet på Blu-ray- och HD-DVD-skivor. Fråga mig inte hur, det har jag ingen koll på.
Poängen är att AACS-LA nu försöker stoppa alla sidor som över huvud taget publicerar numret. Det ska inte vara ok, det enda det handlar om är ett matematiskt nummer och ingen ska kunna tala om för någon att man inte får publicera det. Man kan inte ha copyright på det och det skulle vara att inkräkta på tryck- och yttrandefriheten att försöka censurera alla som publicerar numret.
Detta blogginlägg ska således ses som ett inlägg i kampen för tryck- och yttrandefrihet, grundläggande liberala ideal. Det är också så att det inte finns något brottsligt i att publicera numret i och med att man enligt rådande internationella konventioner inte kan ha copyright på ett nummer. Det finns alltså ingen anledning att ta ner sidor som innehåller numret, så som AACS-LA försker tvinga bl.a. Google till.

För mer information och fler debattinlägg, se länkarna nedan:
http://www.computing.co.uk/vnunet/news/2188970/drm-lobby-tries-hd-dvd-genie
http://www.chillingeffects.org/notice.cgi?sID=3218
http://linuxnotes.blogspot.com/2007/02/09-f9-11-02-9d-74-e3-5b-d8-41-56-c5-63.html
http://www.idg.se/2.1085/1.106179
http://www.idg.se/2.1085/1.106179?articleRenderMode=listpostings#a19.198713
http://09-f9-11-02-9d-74-e3-5b-d8-41-56-c5-63-56-88-c0.com/
http://www.little-gamers.com/index.php?comicID=1592
http://www.youtube.com/watch?v=L9HaNbsIfp0
Även thepiratebay har idag numret upplagt på sin sida, men det lär väl försvinna snart.

Placera in mig själv på bloggkartan

Nu har jag äntligen fått ordning på mig själv så jag vet var jag är någonstans... Eller nåt. Snarare så ni vet var jag är någonstans.

Kort och gott: Jag har placerat min blogg i
Kista på bloggkartan.se.

Valde ett tag mellan det och Stockholm, men Kista är ju faktiskt mer korrekt (även om det ju är en stadsdel i Stockholms stad och ingår alltså i samma kommun som Södermalm, Kungsholmen eller Östermalm; det hoppas jag ni visste).

Jag känner mig visst hederlig!

Svenska Dagbladet har idag ett intressant citat bland sina reportage från första maj. Jag har inte hittat det på deras hemsida men ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det finns i dagens tidning på sidan 7.

Dagens folkparti är ett parti som brutit samman. Det verkar inte finnas någon hederlighet kvar i folkpartiet längre.
Leif Pagrotsky (s) talade i Skelleftehamn

Jag vet inte riktigt vad Leif Pagrotsky menar, förhoppningsvis menar han bara de som nu har varit inblandade och blivit dömda eller friade i rättegången kring dataintrånget. Det är dock ganska utpekande måste jag säga. Jag känner mig väldigt hederlig och skulle aldrig försöka göra moraliskt oriktiga saker för att exempelvis komma över information. Jag skulle heller aldrig använda information som jag visste kom från en källa som inte var helt ok. Jag skulle heller aldrig ljuga för att plocka politiska poäng.
Sammantaget känner jag mig tämligen hederlig.
Frågan är då vad Pagrotsky menar? Jag är en del av Folkpartiet, och jag är hederlig. Vilken del av partiet är det då som inte har någon hederlighet kvar? Och vad menar han med hederlighet?
Det finns väl ingen chans att Leif läser min lilla blogg, men om han mot förmodan skulle göra det vore det kul att veta hur han menade.
Mitt telefonnummer går att få från SSU-ordföranden i Nybro.

En kvinna bör ta över efter Lars

Idag (måndag 23 april) blev det klart att Lars Leijonborg inte ställer upp för omval som partiledare för Folkpartiet Liberalerna. Därför har det blivit högst aktuellt att ta debatten om vem som ska efterträda honom. Tiden är knapp, landsmötet är redan i höst och det finns inte några uttalade kandidater. Under hela tiden som debatten om Lars partiledarskap pågått har heller inte frågan om efterträdare tagits upp. Nu har frågan i stället ställts på sin spets och processen att hitta vår nya partiledare måste snarast komma igång.

Vår tanke har sedan en tid tillbaka varit att diskutera frågan om partiledarbyte mer hypotetiskt. Idag blev förutsättningarna något förändrade, men våra åsikter och poänger gäller fortfarande. Vi måste ta en debatt om vad det är vi vill uppnå med att byta ut Lars.

Vad är meningen med ett partiledarbyte? Förhoppningsvis är det att få till förnyelse, ta partiet ett steg framåt i utvecklingen mot att bli det självklara liberala valet i Sverige. Att locka tillbaka väljare som vi förlorat till bland annat moderaterna och visa att vi står för en progressiv, modern politik för nutid och framtid är viktiga mål för framtiden.

Folkpartiet har också som bekant, liksom stora delar av borgerligheten, svårare att locka kvinnliga väljare och då speciellt kvinnor anställda inom det offentliga. För ett liberalt parti som står för jämställdhet är det givetvis ett misslyckande.

Vad ska då vara vårt svar på dessa utmaningar? När det nu blivit dags att byta partiledare så vill vi hävda att det är dags att visa vår vilja till förnyelse. Det är dags att slå in på en ny väg vad gäller ledarskap och signalera, både internt i partiet och utåt mot våra väljare, att vi är beredda att utveckla oss och visa att vi är ett modernt parti. För vår del är det uppenbart vad detta innebär.

Om det blir dags för partiledarbyte, bör Folkpartiet Liberalerna välja en kvinna som sin nya partiledare.

Detta signalerar flera saker. För det första blir det en förnyelse från den, som vi ärligt måste erkänna, manliga dominansen som varit i partitoppen i ett flertal år. För det andra visar det på en förnyelse från det som varit. Vi har de senaste åren tappat väljare och det beror säkerligen på ett flertal saker. Dock kan vi nog vara överens om att många väljare kommer vilja ha en förnyelse för att komma tillbaka till partiet.

Därför vill vi nu att vår nästa partiledare blir en kvinna som har styrkan och mandatet att leda partiet framåt i politiken och uppåt i väljarstödet.

Folkpartiet Liberalerna i Kista genom Per Pettersson, sekreterare

Partiledarbyte i Folkpartiet liberalerna

Många har undrat varför jag fortfarande inte kommenterat det faktum att Lars Leijonborg ska avgå.
Det har jag faktiskt gjort, men inte på min blog. Jag har däremot skrivit en debattartikel å Folkpartiet Kistas räkning. Jag tänkte jag ska lägga upp den här.

Innan jag gör det vill jag dock påpeka en sak:
Den här debattartikeln berättar vad vi i Folkpartiet liberalerna i Kista vill. Personligen har jag en extra poäng att göra, och det är att jag inte vill se Jan Björklund som ny partiledare för Folkpartiet. Jan må vara duktig på att reformera flumskolan, men det är den enda styrkan han har som jag ser. Dessutom är han inte helt perfekt på det heller; han är fortfarande lite för mycket av major vid Livgardet och vill ibland ta disciplin och ordning för långt i skolan. Det måste finnas kvar utrymme för barnen att ha lite roligt också. Det är också det intrycket som Björklund ger potentiella medelklassväljare. Därför anser jag att han skulle vara ett dåligt val för Folkpartiet.
Dessutom är han en av det gamla gardet, och att välja honom skulle inte innebära något byte i färdriktning för partiet.

Så som jag ser det måste Folkpartiet bli tydliga med att man inte bara ställer krav, utan även arbetar för at alla ska ha det bra. I dagsläget har Sveriges liberala parti blivit ett kravparti som till och med går emot grundläggande liberala ideal ibland. Det är effekten av en utspelspolitik som bara finns till för att höja opinionssiffrorna tillfälligt. Vi behöver långsiktig liberal politik som står för sina grundläggande ideologiska värderingar, oavsett om de hör hemma på traditionell höger- eller vänsterkant. Folkpartiet ska kunna profilera sig som det liberala partiet, inte ett parti som vinner poäng på kortsiktiga utspel eller kritik av sina allianskamrater.

Med andra ord bör vi välja en ny inriktning med en mjukare framtoning, dock utan att ge avkall på tydlighet och rimliga krav. Vi får inte gå tillbaka till att bli det flummiga och/eller veliga partiet som vi var för en del år sedan. Det jag efterlyser är mer nyans och mer liberalism.

Jag ogillar att kategorisera liberalismen, men eftersom det kommer dyka upp frågan så kan jag lika bra använda det ord som många andra lägger på oss, nämligen socialliberalism. Jag tycker inte om ordet. Liberalismen är ett paket som man köper. Dock är det för mig viktigt att det är individen som står i centrum och att individen så långt som möjligt ska ha alla fri- och rättigheter hon eller han kan. Därmed inte sagt att man inte också har skyldigheter, givetvis. Inte bara gentemot staten och samhället utan även gentemot andra individer.

Det som jag inte tror på är att en fri marknad nödvändigtvis löser alla världens problem. Givetvis ska man ställa marknaden så fri som möjligt, jag tror att konkurrens hjälper upp kvalitet och effektivitet (se bara på Sovjet; de statliga monopolen tillverkade produkter som var hutlöst dyra och ofta inte ens fungerade). Jag tror dock inte att man kan låta marknadskrafterna styra allt, även om det är en fin tanke vet jag att det inte går i praktiken. Alltså måste det fortfarande finnas kvar några regleringar och på vissa marknader även offentligt ägda aktörer. Det bör dock hållas till ett minimum och enbart ta hand om viktiga grundläggande samhällsfunktioner. Det är bara att inse att även det offentliga kan vara den bästa förvaltaren i vissa lägen. Därmed inte sagt att det inte går att konkurrensutsätta det offentliga för att tillse att kvalitén bibehåller hög standard.

Nej, nu har jag pladdrat på tillräckligt om liberala värderingar. Nu är det dags att lägga upp vår debattartikel!

Så det är så vi är?

Hittade ett bra citat på min nyfunna sida för jobb-underhållning (det är inte så mycket att göra på jobbet ibland).
Fast jag vet inte om jag känner mig girig direkt?

Let's Keep Watching Movies about Them and Being Secretly Turned On

Queer: I think bisexuality is just trendy, or for people who can't come out of the closet.
Fag hag: I agree. I could never date a bisexual.
Loud girl: Bisexuals are just fucking greedy!

--Hayden Residence Hall

Overheard by: Cooper

via Overheard in New York, Apr 19, 2007

Peace!

Så det är så vi är?

Hittade ett bra citat på min nyfunna sida för jobb-underhållning (det är inte så mycket att göra på jobbet ibland).
Fast jag vet inte om jag känner mig girig direkt?

Let's Keep Watching Movies about Them and Being Secretly Turned On

Queer: I think bisexuality is just trendy, or for people who can't come out of the closet.
Fag hag: I agree. I could never date a bisexual.
Loud girl: Bisexuals are just fucking greedy!

--Hayden Residence Hall

Overheard by: Cooper

via Overheard in New York, Apr 19, 2007

Peace!

Flumskola eller militärakademi?

Skolpolitik i liberal tappning har som bekant blivit Folkpartiets kärnfråga sedan en tid tillbaka, speciellt efter att partiet tilldelades både utbildnings- och skolministerposterna i regeringen. Mycket bra saker har redan genomförts, men hur är det egentligen med det liberala inslaget?

Idag finns det två stora frågor där folkpartiet har intagit en ställning som jag som liberal ställer mig frågande till. Vi tar dem i tur och ordning.

Det första som dök upp efter valet var att Jan Björklund aviserade att det nu skulle bli slut med skolor där eleverna hade majoritet i skolstyrelsen. Detta trots att det inte finns några tecken på att dessa skolor skulle bli sämre skötta än andra, snarare tvärt om. Här verkar principen vara att omyndigförklara eleverna.
Förvisso är de inte myndiga i lagen mening, men de kan ändå fatta beslut och i ekonomiska frågor kan vi nog räkna med att de tar goda intryck av de vuxna som sitter med i skolstyrelserna. Det finns inget egentligt argument för att avskaffa ett sådant system. I liberal mening är det snarast tvärt om, då grundprincipen bör vara att alla individer ska kunna ha så stort inflytande över sitt eget liv som möjligt så länge det inte går ut över någon annans fri- och rättigheter.
Att Björklund ändå väljer att gå emot detta är förmodligen ett försök att skaffa populistiska poäng genom att visa krafttag mod flumskolan.
Tyvärr missar han målet och har i stället fått människor att ifrågasätta om Sveriges liberala parti egentligen är liberalt alls.

Den andra frågan är principen om flexibel skolstart. Sveriges kommuner och landsting har uppvaktat regeringen och begärt att man ska göra skolstarten flexibel genom att man luckrar upp åldersgränsen för skolstart samt att man gör det möjligt att börja när som helst under det första läsåret. Det har inte hörts några större invändningar från lärarförbund eller föräldrar, utan alla verkar överens om att det vore det bästa för individer. Från regeringen har man dock gett kalla handen. Återigen ett utslag för den överentusiastiske skolministern som på alla sätt vill utplåna varje tillstymmelse till flumskola?
Glädjande nog tänker (borgerligt styrda!) Sveriges kommuner och landsting inte ge sig utan vill fortsätta driva frågan.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att även om det är behjärtansvärt att äntligen göra upp med flumskolan, där eleverna inte lär sig kunskaper utan får lära sig hur de (eventuellt) kan leta upp kunskap om de orkar och tror att de kan behöva den, får man inte göra processen löjlig.
Folkpartiet bör vara Sveriges största liberala parti och i det mandatet ingår inte att ta i med hårda nypor så fort det är något som kan anses vara lite fritt. Snarare tvärt om. Det ingår däremot i mandatet att tillse att alla individer kan utvecklas till sin fulla potential. Därmed ska man ta tag i flummet i skolan, styra upp skolmiljön så det blir ordning och reda, att eleverna lär sig saker och att de lär sig att respektera varandra och bli demokratiska samhällsmedborgare. Däremot ska man inte stoppa deras möjligheter att påverka sin vardag eller att utvecklas i sitt politiska och ideella engagemang. Att exempelvis sitta i skolstyrelsen är för mig en uppenbar inkörsport till att börja engagera sig i större samhällsfrågor.
Att försöka stoppa individer från att börja skolan vid den tidpunkt det vore mest gynnande för deras personliga utveckling och i stället hålla krampaktigt fast i traditionella rutiner är inte heller speciellt liberalt.

Om folkpartiet ska kunna återhämta sitt förtroende hos både sina egna gräsrötter men även hos väljarna som söker ett liberalt alternativ i Svensk politik, är det dags att börja återgå till mer liberal politik som fungerar på lång sikt i stället för att försöka plocka kortsiktiga populistiska poäng.

Vad gräver de grävande journalisterna efter?

Idag debuterade Lars Adaktusson som kolumnist i SvD. Hans första kolumn handlar om varför han inte hyllar grävande journalistik. Ett provocerande ämne kan tyckas, men den som läst kolumnen håller förhoppningsvis med honom.


Lars tar helt enkelt ställning emot den grävande journalistik som med etiskt tvivelaktiga metoder gräver fram fakta, han är emot den grävande journalistik som helt enkelt låter ändamålen helga alla medel och konsekvenser av grävandet, och han är emot den grävande journalistik som gräver upp personliga pinsamheter som inte har något med sakfrågorna att göra.
Lars tar också ställning mot den rådande attityden bland journalister att den som inte är för varje liten del av den så kallade grävande journalistiken är emot all grävande journalistik.
Att folk får hotbrev, råkar ut för misshandel och skadegörelse, att de hängs ut i medierna angående något helt ovidkommande eller till och med bara förtalas, det är inte följder av den grävande journalistiken enligt gängse uppfattning i journalistkåren.
Det är enbart följder av att personerna är offentliga, och därmed har de accepterat att "det är sånt som händer".

Är det någon med än jag som tycker att Lars är den som har fullständigt rätt här, och att den gängse uppfattningen bland journalister är helt uppåt väggarna fel?

Som studerande inom medie- och kommunikationsvetenskap har jag ofta förundrats över hur vissa personer kan kalla sig journalister och det som de presterar för olika medier kan kallas journalistik? Skvaller, dikt, smutskastning eller övertramp är mer likt sanningen. Självklart måste det finnas undersökande och grävande journalistik. Dock måste även journalister respektera individers integritet och även respektera att det finns något som är av allmänintresse och det finns annat som inte har på en löpsedel att göra.

Jag, och många med mig tror jag, efterlyser en bättre självbehärskning, självrannsakning och självkritik bland journalister och medier. Det är dags att seriös nyhetsjournalistik och undersökande journalistik återtar medierna från kändisskvallret, smutskastningen och snasknyheterna.
Hur ska vi annars kunna ha en fortsatt levande demokratidebatt och ett fungerande demokratiskt system? Hur är det tänkt att vi ska få människor att intressera sig och engagera sig i frågor som rör deras och andras framtid, om det enda som kommer fram i medierna är stora olyckor, kändisbröllop och skandaler?

Dags för en reformation av våra medier!

Med förbundna ögon?

En ny vecka gryr och som vanligt är det mycket på gång. För oss folkpartister kommer den närmaste veckan bli händelserik. Det har nämligen blivit dags för det rättsliga efterspelet beträffande dataintrånget som skedde under början av 2006 och som hamnade i medierna strax innan valrörelsen.

För min egen personliga del ska det bli intressant med tanke på att jag skriver min C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap just om Folkpartiets kriskommunikation i samband med dataintrånget. Det som händer den närmaste veckan kommer ju inte att komma med i uppsatsen eftersom det inte har med kriskommunikationen att göra, men det är ändå intressant att se hur det hela slutar och hur kriskommunikationen speglade den sanning som förhoppningsvis kommer till uttryck i rättegången.

Hela intrånget är ju en historia för sig. Intrången skedde under första delen av 2006. Socialdemokraterna kände antingen till dem redan under sommaren men valde att hålla på dem för att kunna använda skandalen i valrörelsen, eller så har de en totalt undermålig datasäkerhet och borde alltså inte få befatta sig med några elektroniska uppgifter om rikets säkerhet. Min gissning är på det förstnämnda, men jag kan ju inte garantera det. I vilket fall är det inte direkt något som ger mig mer förtroende eller skapar sympati för det socialdemokratiska partiet.

Lösenordet spreds först i västra Sverige och därefter uppåt inom Liberala Ungdomsförbundet. Under lång tid gick lösenordet dessutom från homosexuell kille till homosexuell kille (ok, kan funnits någon bisexuell också, jag har inte stenkoll). Vilket sammanträffande? Och varför fick aldrig jag lösenordet förresten?

Hur som. Det har varit många personer med dåligt omdöme i den här historien, dålig koll på vad som egentligen hänt, dålig kommunikation, dålig förståelse med mera. Att fel har begåtts är uppenbart. En notering, inte en förmildrande omständighet, är att många förmodligen inte visste att det är olagligt att använda en annan lösenord för att komma åt den här typen av uppgifter. Hur ofta har man inte lånat ut sitt lösenord till en kompis för att de själva ska kunna hämta någon information eller liknande från ett system? Om så bara genom att inte logga ut och låta dem logga in till ett system där även de har tillgång? Jag tror inte att många visste att det här skulle kunna få något annat efterspel än ett medialt.

Det ska bli ytterst intressant att följa rättegången och se hur många som kan klandras för intrånget, men också se om det kanske framkommer uppgifter om hur (inte om!) Socialdemokraterna kommit åt interna uppgifter från Folkpartiet. I den här världen spionerar alla på alla. Anledningen till att det har blivit en så stor affär med Folkpartiets dataintrång är just för att man gjort något som faktiskt bryter mot lagen, även om de inblandade säkerligen inte trodde att det var annat än moraliskt tvivelaktigt. Liknande metoder används av alla partier och ungdomsförbund i olika utsträckning. Skillnaden är att man (troligen och/eller oftast) håller sig på rätt sida lagen när man spionerar på varandra.

Justitia med sina förbundna ögon kommer nog att vilja lyfta på ögonbindeln och kasta några intresserade ögon på den kommande processen. De inblandade skulle nog själva ha mått bra av att ta bort sin ögonbindel och kika på lagstiftningen innan de började leka med lösenorden.

HBT á là Polski

Medan stora delar av Europa äntligen börjar visa framsteg vad gäller HBT-politiken, vill Polen gå tillbaka till mer värdekonservativa lagar, lagar som troligtvis till och med står i strid med de direktiv som finns inom EU. Medan Polen försöker snabb-utreda lagar jobbar EU å sin sida för att utreda huruvida de ens kan få anta samma lagförslag.

Polen har en väldigt konservativ och bakåtsträvande regering för tillfället. Det har uttalats från olika ministrar att det inte är helt ok med homosexualitet. Vissa vill egentligen gå så långt som att förbjuda homosexualitet. De som är mer kopplade till vad som är möjligt att genomföra vill bara införa en lag som stoppar den "homosexuella propagandan i skolorna" för att använda ansvarig ministers egna ord.

En utveckling som denna känns inte alls ok, inte någonstans och speciellt inte i ett EU-land. Som tur är har EU-kommissionen uppmärksammat att man i Polen försöker att trycka igenom denna lag så snabbt det bara går. De indikationer som finns från EU är att denna lag inte är förenlig med EU:s direktiv och regler och att den i så fall kommer att bli underkänd när den ska rapporteras till EU. Om den inte redan har slängts i papperskorgen för att Polens parlament insett att den ändå aldrig kan bli verklighet.

Det mest intressanta i detta är egentligen inte lagen. Den är bara ett symptom på ett underliggande problem, nämligen den ärkekonservativa synen på människor och framför allt HBT-personer som finns i ett flertal av de forna östländerna (men givetvis även i en del västliga EU-länder). Här finns mycket arbete att göra, och ett arbete som inte EU kan göra enbart genom kommissionen. Här kan de enskilda medlemsländerna spela en roll, och Sverige som traditionellt stödjer en liberal politik gentemot HBT-personer bör här ligga i framkant.

Sverige kan genom EU bidra till att många minoriteter i östra Europa kan få rättigheter och slippa förföljelse. Det som krävs är politisk vilja att faktiskt genomföra projekt och utöva påtryckningar. Det viktigaste är inte heller politisk makt utan att man faktiskt får till stånd en förändring av attityden hos befolkningen i dessa länder i allmänhet men även bland politikerna i synnerhet. Det måste finnas folkligt stöd för reformer och liberalisering av politiken som gäller minoriteter, men det måste också finnas en vilja bland politikerna att själva ta initiativ till sådana förändringar.

Jag efterlyser nu initiativ från Folkpartiet och Centerpartiet, som är uttalat för HBT-personers rättigheter. Detta initiativ får gärna inkludera andra partier i Sverige som för en politik som för HBT- och minoritetsrättigheter framåt. Sverige behöver mer samarbete över blockgränserna för att få en levande politik som gör skillnad. När även vänstern är för en liberal politik på detta område är det möjligt.

Mediecensur

Nu har jag väckt mångas uppmärksamhet med rubriken tror jag. Censur av medier är en ständigt het fråga. I detta fall är den extra het, men handlar inte om utomståendes censur, eller försökt därtill, av fria medier i en demokrati. Här är det medierna själva som försöker censurera människor som i den fria demokratin borde ha rätt att uttrycka sig precis hur och när de vill.

Jag talar givetvis om Carl Bildts blogg. Kanske talar jag ännu mer om de kommentarer som kommit från medier och mediepersonligheter om lämpligheten med denna blogg.

Den som undgått att märka uppmärksamheten kring vår utrikesministers bloggande måste ha varit på Jupiter eller nåt annat avlägset ställe, helt avskuren från tillgång till svenska medier. Medierna har inte varit nådiga i sin kritik, och en före detta chefredaktör på Svenska Dagbladet sade att han ansåg att en politiker inte hade rätt att tala till folket direkt utan att medierna kunde granska det som sades.

Vänta ett tag nu. Vad är det man brukar kalla en granskning av något som ska sägas eller tryckas innan det godkänns för spridning? Hm, det känns som att ett passande ord kan vara... Censur? Ja, det verkar stämma. Betyder det att vi här har en före detta chefredaktör för en av våra största dagstidningar, som propagerar för censur? Samme person som garanterat skulle skrika högt om någon föreslog att hans egna åsikter skulle utsättas för en sådan granskning innan de fick publiceras på något sätt?

I ett ord: Ja.

Medierna har, dels på grund av egen förskyllan, dels genom teknikutvecklingen, blivit förbigångna av individer som vill kunna publicera sina egna tankar och idéer och ibland även granskningar av andras uttalanden och idéer. Medierna får fortfarande publicera och kritisera så mycket de vill, men nu kan även de som tidigare blivit felciterade, förlöjligade, tystade eller bara allmänt kritiserade få sin chans att ge sin version av historien. Kan det vara dåligt?

Ja, enligt en del av medierna och företrädarna för det som kan räknas som mer klassisk journalistik.

Nej, enligt mig och många andra medborgare och framför allt liberaler.

Yttrande- och tryckfriheten är grundläggande friheter för alla liberaler och de grundpelare som alla moderna demokratiska samhällen står på. Att medierna på något sätt själva skulle vilja sätta dessa friheter ur funktion genom att åberopa sin egen förträfflighet och därmed försöka skapa ett publiceringsmonopol är horribelt, inte minst då det skulle helt undergräva de friheter som de själva grundar sin existens på. Att man som före detta chefredaktör på en av Sveriges största dagstidningar ens kommer på tanken att på detta sätt försöka sätta munkavle på en ledande politiker enbart för att han är politiker, det är för mig helt oförståeligt. Att ett flertal medier, med övervikt av medier som lutar åt vänsterkanten är väl dock värt att tillägga, är än mer obegripligt.

Ministrar och politiker är människor, vars fri- och rättigheter inte kan inskränkas bara för att de råkar ha det jobb de har. Däremot kan vi ställa krav på att de visar viss lojalitet mot arbetsgivaren samt att de håller en moraliskt hög nivå på sina uttalanden, då de representerar den exekutiva makten i landet. Att politiker som kritiserats för exempelvis sin privatekonomi inte skulle kunna få uttala sig för att svara på kritiken är däremot helt uppåt väggarna.

Ingen har åsikts- eller publiceringsmonopol i en demokrati, ingen har rätt att kräva censur. Det bästa och egentligen enda sättet att bemöta åsikter man inte tycker om är genom att ta debatten, inte genom att försöka stoppa åsikterna från att komma ut i offentligheten, oavsett om det är genom (försök till) censur eller genom att man bara ignorerar dem eller tiger ihjäl dem.

Någon som ser kopplingarna till den (icke existerande) debatten med Sverigedemokraterna i detta förresten?

Mänskliga fri- och rättigheter - en liberal regerings kärnfrågor?

I dagens SvD finns en intressant debattartikel på Brännpunkt. Peter Nobel anklagar Bildt för att hyckla i utrikespolitiken. Nu ställer jag mig väl kanske inte till 100% på hans sida, men han har några viktiga poänger.

Det jag framför allt ser som intressant är hans angrepp på Sverige (och även andra västländers) bristande respekt för mänskliga rättigheter. Att USA inte skrivit på FN:s barnkonvention och därmed kanske snarast ska klandras för detta än att de bryter mot den må vara hänt. Men även Sverige och ett flertal europeiska länder bryter mot olika delar av konventionen om mänskliga rättigheter samt barnkonventionen.

Som liberal har jag närmast hjärtat alla frågor som rör individens rättigheter och friheter, men givetvis också skyldigheter. Med en regering där alla partier utom KD är uttalat liberala i en eller annan mening borde dessa frågor även ligga dem varmt om hjärtat.

Således:
Sverige har länge undvikit att införliva FN:s konventioner i sin lagstiftning, och vi har även blivit kritiserade av FN för att bryta mot konventioner vi skrivit under. Nu när vi har en regering som logisk sett borde värna just dessa rättigheter mer än något annat torde det alltså vara dags att äntligen få dem inskrivna i gällande lagstiftning. Det bör inte vara något stort steg då man med största sannolikhet (jag antar detta utan att ha en formell opinionsundersökning att luta mig tillbaka mot) har majoriteten av Sveriges befolkning bakom sig för detta. Det är ytterst få som är emot att vi ska följa de avtal vi skrivit under, och ännu färre när det är avtal som garanterar alla människor grundläggande fri- och rättigheter.

Lars Leijonborg och övriga partiledare inom alliansen, stå upp för mänskliga rättigheter och genomför äntligen dessa, i grunden äkta liberala, reformer av lagstiftningen!

Om någon undrat varför jag är liberal

Jag satt och tittade lite i LUF:s citatmapp i NUBBS idag. Det finns massor med roliga saker. Ett citat som verkligen fick mig att fundera på om det var komiskt eller tragiskt var dock detta:

ST-ordföranden på Luleå universitet, Lars Frisk, säger:
– Även om folk får mer i plånboken är jag självklart emot det. Regeringen signalerar att man inte behöver vara med i facket om man inte vill.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0%2C2789%2C918186%2C00.html

Det här är en äkta åsikt från en av facket förtroendevald med andra ord. Och sen undrar folk ibland varför man inte står till vänster...

Askonsdag

Idag har jag varit nere i R1 hela dagen i princip. För den som inte vet det, är R1 Sveriges första kärnreaktor. Som alla förstår låg den självklart rakt under KTH i utkanten av de centrala delarna av Stockholm. Nu finns bara rummen kvar, själva reaktorn ligger på slutförvaringen för lågaktivt avfall i Forsmark, och det svenska natuuranet som användes i reaktorn ligger i det tillfälliga förvaret i Studsvik (om det nu inte flyttats till det andra tillfälliga förvaret i Oskarshamn förstås).

Hur som helst, anledningen till att jag befunnit mig där är att vi nu sänder guidade turer via videolänk till Tekniska muséet. Det är riktigt kul att vara med och hjälpa till med det! Tvåvägs video- och audiokommunikation med uppbygd miljö för att skapa närvarokänsla i ett virtuellt delat rum, det är ett riktigt kul projekt. Ännu roligare är att se folks (ofta barns) miner när de inser att personen på skärmen inte är en robot, animation eller förinspelad utan faktiskt står någonstans och pratar med dem "live".

Ska till Tekniska muséet imorgon och stå på den sidan under dagen. Sen ska jag hem till min födelsedagsfest. Hoppas jag träffar många av mina läsare där (för de flesta av er är ju mina vänner, antar jag).

HBT-äktenskap och könskorrigeringar

Äntligen! Äntligen har utredningen om en könsneutral äktenskapsbalk presenterats. Föga förvånande, då en majoritet av svenska folket och riksdagsledamöterna är för en könsneutral äktenskapslagstiftning, rekommenderar utredningen att det registrerade partnerskapet tas bort och äktenskapet blir giltigt oavsett vilket kön man valt att gifta sig med.

Föga förvånande, men dock irriterande och oroväckande, är att Kristdemokraterna direkt högg mot förslaget och sade sig lova att motarbeta alla förslag från regeringen att göra förändringar i denna riktning. Centern och Folkpartiet har, som de liberala partier de är, tagit ställning för ett förslag som leder till en könsneutral lagstiftning. Frågan är vilka Kristdemokraternas reella chanser till blockering är?

Vilka är deras möjligheter? Att helt stoppa förslaget genom att kräva att samtliga allianspartier röstar mot alla förslag till förändring är inte realistiskt, då minst ett av partierna gått till val på att genomföra denna förändring. Om man skulle byta ståndpunkt skulle man tappa allt för mycket politiskt förtroendekapital, så som jag ser det. Det gäller bara att även partiledningen inser detta.

Det som återstår är då att se till att regeringen inte lägger en proposition, utan att förslaget kommer från riksdagen. Frågan är hur intelligent detta drag skulle vara från Kristdemokraternas och alliansens sida. Vill man visa att alliansen inte har viljan att driva frågor utan i stället väljer att överlåta initiativet till riksdagen? Förvisso är ju alternativet att köra över ett av allianspartierna, men frågan är om det inte är värt det.

Något som fått mindre uppmärksamhet är för övrigt att det kommit en utredning kring könsidentitet och könskorrigering. En utredning som i mångt är bra, men som fortsätter förnedring och diskriminering av transpersoner utan någon som helst saklig grund.

Framför allt föreslår utredningen att alla könsceller måste avlägsnas och att det inte ska vara tillåtet att frysa ner spermier eller ägg för att i efterhand använda sig av konstgjord befruktning eller liknande för att ändå skaffa sig en biologisk avkomma. Var finns logiken i detta? Varför ska detta tjäna något som helst syfte förutom att ytterligare trycka ner i halsen på transpersoner att de ur samhällets synpunkt är konstiga och mindre värda?

Att man dessutom fortfarande vill ha kvar kravet på att transpersoner som vill genomföra en könskorrigering ska vara ogifta spär på detta. Varför ska man inte kunna fortsätta vara gift om båda parter nu vill det?

Nej, denna utredning hoppas jag blir korrigerad innan det är dags att stöpa om lagen. Och jag hoppas innerligt att Kristdemokraterna inte får något större inflytande över det kommande förslaget här heller, för vem vet vad det skulle kunna medföra?

Att hyra eller äga sin bostad - det är frågan

Det är en stor förbättring för Sverige att vi nu fått borgerlig regering och borgerligt styre i många kommuner och landsting. Tyvärr har borgerligheten börjat gå lite för långt för att få igenom några av sina hjärtefrågor, bara för att de varit tvugna att vänta så länge. Ytterligheter är farliga, och framför allt är det farligt att ha för bråttom. Ett bra exempel är utförsäljningen av allmännyttan.

Visst är det så att människor ska få möjligheten att äga sin egen bostad. Det är viktigt att blanda olika bostadsformer inom områden för att råda bot på segregation och liknande. Självklart, absolut, kör på.

Problemet kommer när man vill sälja ut allt som går, när man försöker att övertyga människor som inte vill och som kanske inte heller kommer ha möjlighet att köpa sin lägenhet när området ombildas.

Min första invändning gäller för alla oss unga. När jag skulle flytta hemifrån fanns det inte en chans att jag skulle flytta till en bostadsrätt. Jag studerade, hade inget utom studielån att leva på och skulle aldrig kunnat få ett lån till att köpa en lägenhet i Stockholm. Jag vill inte heller vara beroende av mina föräldrar trots att det skulle gå för min del. Då har jag det ändå så pass bra, många kan inte få hjälp från föräldrarna vad gäller att gå i borgen för ett lån. Om nu nästan alla hyresrätter ska ombildas, vart ska då alla unga ta vägen när de vill ha en första bostad? I Stockholm är det redan nu för svårt för unga att få en bostad och åldern stiger hos de som flyttar hemifrån för första gången. Denna utveckling måste motverkas.

Hur löser man då det? Det finns två saker att göra;
Antingen behåller man de hyresrätter av mindre storlek som finns, och dessutom bygger fler billiga hyresrätter, ettor som får en sådan standard att hyrorna inte överstiger 3 500 kr i månaden.
Eller så måste man, om man väljer att omvandla alla ettor till bostadsrätter, införa en statlig lånegaranti så att även unga utan fast arbete kan köpa sin bostadsrätt.
Frågan är vilket av alternativen som borgerligheten vill genomföra. Att fortsätta att avveckla hyresrätterna utan att göra några andra förändringar slår ut alla unga från bostadsmarknaden, i varje fall alla unga som vill studera eller som inte kan få ett fast jobb. Och den gruppen utgör en klar majoritet av de unga idag, något som regeringspartierna redan konstaterat och uppmärksammat. Trots det vill man göra arbetssituationen för unga mindre säker. Visst, det är bra, vi måste öka rörligheten på arbetsmarknaden för att få fler i arbete, men hur påverkar det ungas möjligheter att få banklån? Det lär inte bli positivt i alla fall.

Min andra invändning är att många i de områden som de styrande i Stockholm har lagt högst upp på priotiteringslistan för ombildning inte kan ta de lån som krävs för att köpa sin lägenhet, i varje fall inte om man ser till standardförfarandet för att ge lån. Att på detta sätt tvinga folk till att bli hyresgäster hos sina grannar är inte acceptabelt. Jag tycker om principen att skapa mer blandade områden, låta det finnas både hyres- och bostadsrätter inom samma bostadsområde är ett bra sätt att bryta de segregerande mönster som finns. Dock måste staden i detta fall gå in med lånegarantier så att alla som vill kan få lån till att köpa sina lägenheter. Det bör inte bli någon stor kostnad för staden, men det måste göras.

Slutligen måste det ju påpekas, något som borde vara självklart men som inte är det för alla. Nämligen att man inte får ombilda alla hyresrätter till bostadsrätter. För mig är det självklart att det fortfarande ska finnas hyresrätter, men i mina kontakter med borgerliga politiker och debattörer har jag insett att detta inte är självklart för alla.

Med dessa reservationer måste jag ändå ställa mig bakom idéerna om ombildande av hyresrätter. Hoppas att ombildningarna sker med den eftertanke som alltid bör föregå politiska beslut.

Gammalt men ständigt aktuellt; Lex Orwell

Här kommer första blogg-inlägget av flera som berör saker som egentligen hunnit bli lite inaktuella. Trots det lägger jag upp mina åsikter om dessa, då jag tycker det är viktigt för debatten att ha flera olika synpunkter tillgängliga.

Det första jag vill kommentera är det lagförslag som lagts av den borgerliga regeringen beträffande FRAs möjligheter till signalspaning, den så kallade Lex Orwell.

Redan när lagförslaget presenterades för en längre tid sedan reagerade jag starkt negativt mot det. Min syn på liberalism är att man som liberal ska värna individens rättigheter och friheter. Lex Orwell gör det rakt motsatta. Det är för mig obegripligt att flera liberala partier, med det som ska vara det främsta liberala partiet i Sverige, Folkpartiet, i spetsen lägger fram ett förslag som detta. Det är ett förslag som hör hemma på yttersta höger- eller vänsterkanten, men inte i den liberala mittfåra där jag själv befinner mig och hoppas att mitt parti ska befinna sig.

Visst har flera av partierna i vår borgerliga regering profilerat sig med hårdare tag mot de flesta, men här har man korsat någon slags gräns. Det privata ska man inte lägga sig i. Avlyssning utan misstanke om brott är helt oacceptabelt. Att dessutom inte ha en oberoende övervakning av att avlyssningen går rätt till gör det hela mer horribelt. Det finns inget argument som för en sann liberal kan motivera avlyssning av all kommunikation som passerar att lands gränser, eller för den delen av all kommunikation oberoende av avsändare och mottagare oberoende av kanal eller begränsning. Avlyssning ska användas som spaningsmedel vid misstanke om brott eller hot, inget annat.

Som jag läste i en artikel i Nu idag, så har svenska liberaler en klar färg som i stället motsvarar de konservativa i USA. Liberalerna i USA står ofta för en liberalism som ligger närmare min syn på liberalismen, även om även dessa måste modifieras för att bli riktigt liberala. Jag tror också att många gräsrötter med mig står för detta inom Folkpartiet. Varför är då partiledningen så långt från verkligheten att man inte längre står upp för liberala ideal, så som den enskildes rätt till privatliv utan insyn från staten? Det är en fråga som återstår att lösa.

I denna debatt är det också värt att ta upp de lagar som redan finns, om lagring av all mobiltrafik i sex månader, som beslutats om på EU-nivå. Det är en lag som måste bort, det är kränkande för individens integritet. Den har inget att göra i ett öppet demokratiskt samhälle. Ingen ska behöva känna sig rädd för att kommunicera bara för att de vet att personliga sms och samtal lagras och, av misstag eller medvetet, skulle kunna komma ut till andra berörda än de som varit inblandade i samtalet. Liberaler i hela Europa borde samverka för att motverka ökad övervakning och intrång i individernas privatliv.

Jag hoppas innerligt att Folkpartiet inser sitt misstag att hela tiden propagera för hårdare tag och rättsliga övergrepp, och övergår till en vettig socialliberalism som inte slutar ställa krav, men som håller sig utanför den privata sfären och låter människor leva utan att vara rädda för att deras varje rörelse eller kommunikation övervakas. Det finns ett flertal liberaler som står och väger mellan Folkpartiet och Piratpartiet, just för att piratpartiet i sann liberal anda arbetar för individens rättigheter och personliga integritet. Om Folkpartiet och den liberala rörelsen i längden ska kunna hävda sin position måste man återgå till de klassiska värderingar som idag företräds främst av LUF och Piratpartiet.

Födelsedag

Idag fyller man år då. Det gör man visst en gång om året.
Så vad har jag åstadkommit under det senaste året?

Tja, jag har mist den underbaraste pojkvän jag någonsin haft, jag har hamnat efter med massor med skola och jag har gjort min chef arg på mig.

Sen har jag i och för sig också kommit med i ett gäng styrelser, blivit vald till talman för min studentkår och faktiskt fått ett jobb där jag har en chef som kan bli arg på mig... Så det är väl inte bara dåligt. Dessutom är ett par av styrelserna jag kommit med i sådana styrelser som kan leda till ännu fler politiska uppdrag inom den liberala rörelsen, något jag ser fram emot. Man får vara glad för det lilla så att säga.

Nu har jag levt ett kvarts sekel, idag blev jag officiellt 25 år. Det känns gammalt. Det känns som att jag inte har hunnit allt jag borde och vill. Vet inte hur man avhjälper det tyvärr.

En annan not är att det nästan inte är någon som kommit ihåg att jag fyller år. Bara ett par kompisar som ringt, ytterligare ett par som skickat sms och sen några som sett på Qruiser att jag fyller år och skickat ett mess där. Men nästan ingen av de närmaste vännerna har hört av sig. Vad har jag gjort för fel? Alla vet att jag fyller och när, alla vet att jag fyller 25. Hur har de då kunnat glömma? Eller väntar de på att jag ska skicka en inbjudan till en fest?

Dagen rent allmänt har bjudit på två gratulationskort och i övrigt ingenting. Föreläsning på dagen, jobb nu. Inget roligt. Inget speciellt alls under hela dagen.
Så roligt var det att bli 25.

***The Keys to Your Heart***

You are attracted to obedience and warmth.
In love, you feel the most alive when your lover is creative and never lets you feel bored.
You'd like to your lover to think you are stylish and alluring.
You would be forced to break up with someone who was insecure and in constant need of reassurance.
Your ideal relationship is lasting. You want a relationship that looks to the future... one you can grow with.
Your risk of cheating is zero. You care about society and morality. You would never break a commitment.
You think of marriage as something precious. You'll treasure marriage and treat it as sacred.
In this moment, you think of love as something you thirst for. You'll do anything for love, but you won't fall for it easily.
What Are The Keys To Your Heart?http://www.blogthings.com/keystoyourheartquiz/

Någon jag känner?

Alltså, när man har en expojkvän i Växjö kan man inte undgå att undra om detta är någon man känner...

Länk till Tjuvlyssnat.se

Förlovningstankar

Snubblade över en jättesöt tjuvlyssning idag, läs den genom att klicka här.

Twee Vaders

Hej du!

Du som läser denna blogg, är du emot så kallade homo-adoptioner? I så fall ska du se den här lilla sången.
Är du för homo-adoption? Då kommer du garanterat gilla sången!

Titta, lyssna och njut (och läs den engelska textningen om du inte kan holländska).

Twee Vaders på YouTube

Klister Flugesvamp

Så har han då äntligen kommit upp i rymden, vår "hjälte", den svenske astronauten tillika KTH-alumnen Klister Flugesvamp... Förlåt, Christer Fuglesang. Känns bra att jag alltid har röstat "ja" när olika tidningars webbupplagor frågat om man tror att hans resa kommer att bli av. Men frågan är, vad är det som gör att vi är så stolta över honom egentligen? Varför är det en så stor bedrift att en svensk får komma ut i rymden - egentligen?

Ska inte raljera för mycket. Det är roligt för honom, men han är egentligen bara en astronaut som råkar vara från Sverige. Vad har vi att vara stolta över? Det är ju inte så att Sverige är ett bättre land bara för att vi har en astronaututbildad person som äntligen fått komma ut i rymden. Inte ett sämre heller i och för sig, men ändå.

Sitter just nu på arbetet och bloggar lite. Grymt lugnt idag, folk tappar inte sina kort just nu. Bra det förstås, men det kommer nog innebära att nästa helg blir tokig. Skulle vara roligt att veta hur många kort, alla banker sammanräknade, som tappas varje dag, exempelvis en lönings-lördag. Jag tror att siffran skulle vara skrämmande. Och tänk bara på vilket miljöproblem det är egentligen! Så många plastkort måste slita något enormt på planetens resurser. Nej, fram för inopererade RFID-chip som inte går att tappa. Och tills vidare: senilsnören eller såna snören barn har till vantarna, så man inte tappar korten till höger och vänster.

Ett par varningens ord också: Kolla alltid att det verkligen är ditt eget kort som du får tillbaka när du handlat i baren. Vet inte hur många kort vi spärrar för att folk har fått tillbaka fel kort av personalen i baren. Ibland har det inte ens varit samma sorts kort, det är helt galet.

Ser inte fram emot att jobba på lördag. Dagen innan julafton, dagen efter löning, och det är en lördag. Alla kardinalfel som bara kommer betyda att folk tappar sina kort. Som tur är slutar jag 18, så de flesta har nog inte hunnit upptäcka att korten är borta tills dess.

Nej, nu ska jag sluta klaga. Jag är trött och less på att vara singel plus att jag jobbar, det är nog därför jag är tjurig. Dags för lite kaffe tror jag.

Datorer, kameror och politik

Så var jag tillbaka. Har varit utan dator ca två veckor, fick min nya dator för en vecka sen, och sen har det varit fullt upp... Men nu är jag här igen! Ska försöka uppdatera er alla...

Jag har som sagt en ny dator, en MacBook Pro. Min gamla började gå sönder för fjärde gången sen påsk, skärmen, så då får man lämna tillbaka den och få en ny. Tack, konsumentköpslagen!
Det är rätt intressant förresten, att min dator började gå sönder under den perioden jag hade Markus hos mig för sista gången... Undrar om det var ett omen? Sen fortsatte den gå sönder under vår, sommar och höst, tills den blev återlämnad nu. Ungefär samtidigt som jag slutligen lämnade honom bakom mig (så mycket man nu kan göra det med en människa man älskat mer än någon annan, någonsin). Väldigt intressant att en död tingest - som ändå på något sätt representerar livet eftersom den är inblandad i allt men arbetar med, studierna och kommunikationen med omvärlden och alla vänner - verkar vara så lyhörd för hur ens eget liv är. Mitt liv kraschade ungefär lika mycket som datorn.

Har hunnit skaffa en kamera också, en trevlig liten Canon EOS 400D, digital systemkamera. Min bilddagbok uppdateras kontinuerligt och är ett bra komplement till den här bloggen, om man vill ha koll på mig.

Sen har vi politiken då... Jag står som kandidat till ett gäng olika grupper, nämnder mm i Stockholm, min lokalförening har rekommenderat mig inför måndagens representantskap inom FP. Tyvärr har jag inte hört från valberedningen alls sen jag blev rekommenderad, och jag har inte fått tag på listan över deras förslag heller. Knas. Jag skulle bli rejält upprörd om jag inte finns med i någon av rekommendationerna faktiskt.
Det känns som att man inte vill ta emot engagerade människor, eftersom det finns en massa gamlingar som "ska ha sitt" så att säga. Skit i engagemang, belöna gamla avdankade människor utan visioner, för de ska belönas. Om det är politiken, så känns det rätt meningslöst att engagera sig. Som jag ser det ska människor med visioner, med engagemang och framför allt med hela livet framför sig uppmuntras genom att få komma med i olika grupper. Om man nu vill att vanliga människor ska engagera sig alltså.
Ska det bara vara sådana som gjort intern karriär i ett ungdomsförbund och sen i partiet som ska få vara med? Eller ska man ta emot folk som kommit in först senare, eftersom de velat skaffa sig riktig livserfarenhet också?
Det är en fråga som ska bli intressant att få besvarad efter måndagens representantskap.
Ett representantskap som jag tyvärr inte kan vara närvarande på. Mitt förtroendeuppdrag som talman i kårfullmäktige på THS gör att jag måste vara där och leda ett fullmäktigemöte, och uppdrag jag redan har är liksom viktigare än uppdrag jag kanske inte ens kommer kunna få.

Nå, nu har jag fått vara lite bitter, dags att sluta med det. Och sluta skriva för den delen.

Over and out.

Hata, hata, hata. Hata. Och hata. Ännu mer.

Jag hatar mitt liv. Jag hatar gayvärlden. Jag hatar falska killar. Jag hatar mig själv för min godtrogenhet. Jag hatar allt som jag någonsin varit med om och haft att göra med. Jag hatar världen. Jag hatar det faktum att jag fortfarande tvingas genomleva den skit som andra kallar liv.

När får det ett slut? När ändras förutsättningarna? När kommer jag att antingen få det enda jag drömmer om, eller få slippa ifrån skiten? Snälla, berätta. För jag orkar inte hoppas så mycket längre till.

Darling, it's cold outside

Ibland är det konstigt att ingen i Sveriges huvudstad verkar förstå att det blir kallt varje år. Se bara på vad som hände denna gång, när snön kom första november. Pendeltågen var försenade och vartannat var inställt. Bussarna i hela staden och halva länet var helt inställda. Tvärbanan blev utan ström halva sträckan. Till och med tunnelbanan blev kraftigt försenad, vad tunnlar under jord nu har med snö ovan jord att göra. Att pendeltågen gick som de gjorde berodde tydligen på att all strömförsörjning till uppvärmningen av Banverkets växlar vid centralen dog.

Hallå?
Är det någon som kan förklara för mig vad det är som gör att ingen verkar kunna förbereda sig för att det kommer snö? Varför kan man inte titta på väderleksrapporten och förbereda? Varför kan inte Banverket bygga växlar som klarar kyla redan från början? Inte ens när strömförsörjningen funkar kan ju växlarna klara för kalla temperaturer - temperaturer som inträffat varje vinter de senaste fem åren minst.

Nej det är dags för de ansvariga att ta lite ansvar. Spendera lite pengar i investeringar för att förhindra akuta kostnader när det blir kris. Som det säkert kommer hinna bli flera gånger till i år innan allt har hunnit åtgärdas.

Lång dags färd mot natt

Idag har varit en av de längsta dagarna på länge... Började 08.15 med en meningslös föreläsning. 23.10 åkte jag äntligen hemåt. Nu håller jag på att falla ihop av trötthet. Helt tokigt... Men har fått en massa saker gjorda förstås. Plus att jag har tagit över 200 foton idag, i och för sig mestadels på skådisarna i Kårspexet, men ändå. Några "fria" bilder blev det tidigare på dagen också.

Hade tänkt att kommentera lite aktuella händelser idag, men det får vänta till en dag när jag inte håller på att svimma av utmattning.

Kolla in min bilddagbok så länge på perzec.bilddagboken.se.

Jösses Amalia, vad tiden går...

Jag har precis upptäckt att jag typ inte skrivit på år och dagar här, kanske borde ordna upp det... Så från nu ska jag bli bättre på att skriva, oavsett om jag har något vettigt att säga eller inte.
Har haft massor med uppslag om bloggar som aldrig blivit av faktiskt. Klanka ner på Israels tok-knasiga krig mot Libanon, klanka ner på att tillståndsenheten i Stockholm vill förbjuda bar överkropp på Patricia om de ska få behålla sitt serveringstillstånd, och om LO:s lögner i valrörelsen plus det faktum att ett fackförbund går ut och så pass aktivt stödjer ett parti. Men det blev inget av med dem. Och senaste tiden har det varit fullt upp så jag har inte ens hunnit med att kommentera valresultatet, den så kallade spionskandalen, eller någonting annat som har hänt. Men förhoppningsvis blir det lite förändring nu! Nu ska jag inte vara tyst längre, världen ska få höra vad jag tycker! Inte längre skall vi stillatigande sitta och se på när...! Vänta lite... När har jag någonsin varit tyst? Nej just ja... Förlåt. Det var bara bloggen som varit tyst.

Men nu kommer den vakna igen! Välkommen tillbaka! Tack!

Capite l'Italia?

Inte? Nej, inte jag heller. Och om du kan italienska så menar jag precis vad jag skriver i rubriken och inget annat.

Italien gick till val och resultatet blev en rysare. Marginalen av röster som vänsterkoalitionen vann med var ungefär lika många som det bor i min gamla hemkommun, och det är inte många. Efter att omräkningen stoppats av Italiens högsta domstol kunde Prodi och hans allians bekräftas som segrare.

Innan vi går in på vad jag egentligen tänkt skriva om, måste vi här reflektera lite kring detta och kring mediernas bevakning av det hela. Känner någon igen situationen? Knappa marginaler och en domstol som avgör vem som vinner valet? Ja, just det. George W. Bush och rösterna i Florida, där hans bror är guvernör. Då reagerade medierna i Europa och stora delar av världen, inklusive några medier i USA, med stark kritik och anklagelser om valfusk. Inte så att jag inte stödjer den kritiken, tvärtom är jag övertygad om att George W. Bush inte skulle vunnit om man haft ett bättre sätt att markera sin röst på samt om USA:s högsta domstol tillåtit röstgranskning. Men var är kritiken nu?

Ta mig inte fel, jag tycker det är riktigt bra att Berlusconi nu får lämna makten. Han har inte varit bra för varken Italien eller Europa och har också varit ett hot mot demokrati i min mening. En människa som har makt över större delen av medierna i ett land bör inte kunna använda den makten på det sätt som Berlusconi har gjort. Det är farligt när en människa kan diktera agendan och dessutom välja att bara den egna sidan får komma till tals på rätt villkor. Men nu finns det faktiskt kritik mot valet som förvisso har förklarats av en domstol som ovidkommande, men det är fortfarande ett problem. Medierna i väst har varit av åsikten att både Bush och Berlusconi var olämpliga regeringschefer. När Bush vann vaknade medierna till liv med sin kritik, men när Berlusconi förlorade på ett liknande sätt ville man inte kritisera och granska valet. Ska alltså sympatierna få styra kritiken? Förvisso är det sant att medierna alltid kommer vara färgade av sina sympatier och så länge man går ut med dem klart och tydligt måste det anses vara ok. I just detta fall tycker jag ändå att en mer neutral hållning eller i alla fall självkritisk hållning hade varit på sin plats. Det borde rapporterats om att en domstol faktiskt återigen fällde avgörandet i ett större lands val.

Nåja, tillbaka till mitt egentliga ämne, nämligen det italienska politiska systemet. Har någon funderat på hur det egentligen fungerar? Nu har jag bara tagit del av svenska mediers rapportering och kan ha fått lite detaljer om bakfoten, men just därför tänker jag bara ta upp övergripande strukturer som jag anser mig vara på det klara med.

Det första är tvåkammarsystemet. Vi har en depurtadekammare och en senat. Vilka som har rösträtt till respektive kammare är olika, det är lägre rösträttsålder till depurtadekammaren än till senaten. Senaten har också ett antal senatorer som sitter på livstid. I depurtadekammaren får den vinnande alliansen en garanterad övervägande majoritet bara de vinner. I senaten är valet exakt proportionellt.

Därefter krävs det att i princip alla lagar ska godkännas av båda kamrarna.

Vilken intressant situation som kan uppstå genom detta system! Tänk er själva om de yngre väljarna röstar annorlunda än de äldre, eller om livstidssenatorerna stödjer den förlorande alliansen. Det är upplagt för att majoriteten i de båda kamrarna ska kunna vara olika och på så sätt omöjliggöra att några som helst politiska beslut fattas då de enbart kommer godkännas i ena kammaren och förkastas i andra. Risken är uppenbar. Turligt nog för landets del har man lyckats undgå detta i årets val. Men risken är alltid överhängande, speciellt när landet är så splittrat som det nu visat sig vara. Hur har man tänkt sig att detta ska fungera i längden?

Ytterligare en intressant detalj är presidentvalet. Det är i Italien inte folket utan parlamentet som väljer president. Presidenten måste också väljas med kvalificerad majoritet vilket innebär att det måste vara en person som både majoritet och opposition kan ställ sig bakom. Här har vi en bra idé, givetvis. Men är det inte folket som ska stå bakom personen egentligen? Och vad gör man om oppositionen bestämmer sig för att blockera alla kandidater från majoriteten och vice versa, enbart på grund av att relationerna mellan blocken är blockerade i övrigt? Det är överhängande risk för detta nu med tanke på vissa av Berlusconis uttalanden. Dessutom kan ingen ny regering tillsättas förrän en president har valts. Är det någon som ser problemet i att Berlusconi, som sitter kvar tills Prodi fått uppdraget från den nya presidenten att bilda ny regering, också fäller avgörandet om vem som ska väljas till president och när?

Ytterligare en detalj är att Italien verkar leva efter devisen Ålder är Allt. Nuvarande presidenten är 86 år. Den föreslagna kandidaten är 80. De flesta senatorerna och parlamentsledamöterna som syns i media är minst 70 och många ligger mellan 80 och 90. Läste ett uttalande från en senator nyligen, livstidssenator men ändå, som är 96 bast. Nobelpristagare förvisso, men fortfarande snart 100 år gammal. Var tog ungdomarna vägen? I Sverige klagar vi på att det bara är medelålders riksdagsledamöter med några få undantag, men vi är ändå relativt lyckligt lottade.

Återigen kanske det är på sin plats att påpeka att jag tycker det är ett problem att ungdomar inte är representerade i riksdagen i den utsträckning de borde. Men för perspektivets skull är det intressant att vi inte på långa vägar ligger lika illa till som Italien. Hur många riksdagsledamöter över 65 har vi över huvud taget? Kanske beror på det generösa pensionssystemet som riksdagsledamöter åtnjuter, men i alla fall.

I vilket fall återkommer jag till min rubrik: Capite l'Italia? Jag kan verkligen inte förstå mig på det landet. Det politiska systemet verkar verkligen inte vara gjort för att folket ska komma till tals. Och det kanske syns på ekonomin och samhället i stort. På många plan handlar inte politiken om folkets bästa utan den styrande elitens bästa, i varje fall vid en första anblick. Och allt mer har detk ommit att handla om Berlusconis bästa. Ett land där en regeringschef kan åstadkomma ändringar i grundlagar för att kunna stärka sin egen makt är ett land som slagit in på en farlig väg. Jag hoppas att Prodis allians kan rädda Italien från en framtida diktatur genom att dra tillbaka en del ändringar av grundlagen och införa ett starkare skydd för demokratin. Vad gäller generationsfrågan är det nog för mycket att hoppas på att de ska kunna åstadkomma någon förändring på kort sikt. Och viljan verkar inte heller vara stor att faktiskt närma sig folket, även om den säkerligen är större i den nya majoriteten än den gamla.

Italien verkar vara ett land som verkligen försöker se till att det politiska systemet blir handlingsförlamat, att representationen i parlamentet inte är representativ för befolkningen, att makten inte ska fördelas efter valresultat utan efter ett system där det är lite halvt godtyckligt vem som styr, och ett land som på många sätt är mer delat än Tyskland under kalla kriget.

Capite l'Italia? För jag gör det då inte.